Personer

Fråga Bertil

av Göran Lambertz och Ingemar Persson
Publicerad i "Bertil Bengtsson 90 år" 2016

1                   Ämnet

 

Bertil, ibland är du så j - a dum! Hårda ord kunde emellanåt höras från Hans Jacobsons rum på plan 8 i Rosenbad, där Justitiedepartementets utredningar huserade på 1980-talet. Bertil Bengtsson var ny ordförande i Försäkringsrättskommittén, ett av otaliga lagstiftningsprojekt som han har rattat och/eller räddat genom åren. Förre ordföranden Jan Hellner menade att justitieminister Håkan Winberg hade lagt sig i utredningen, och därför avgått – varpå Bertil tagit vid.

 

Hans Jacobson var en av sekreterarna i utredningen. Bertil besökte sitt sekretariat långt oftare än utredningsordförandena normalt gjorde och gör, och diskussionerna var inte sällan högljudda. Efteråt var Hans alltid upplivad och berömde sin fantastiske ordförande.

 

– Men du är inte särskilt respektfull mot honom.

– Respektfull, nej vaddå?

– Jag hörde vad du sa!

– Äh, det är bara för att få honom att lyssna. Och respekt bryr han sig inte om.

 

Många år senare räddade Bertil åter arbetet med den nya försäkringsavtalslagen. Då genom att ta sig an det efter remissförfaranden närmast havererade lagstiftningsprojektet. Vi som skriver detta hade båda del i haveriet och var nog rätt trötta på försäkringsavtal när vi med några års mellanrum lämnade departementet.

 

Men det fanns trots allt ljus i tunneln eftersom den från Högsta domstolen nyligen pensionerade Bertil hade engagerats i projektet. Och med hjälp av bl.a. Thomas Utterström och Dag Mattsson förde han försäkringsavtalslagen i hamn. Han inte bara skrev stora delar av propositionen utan deltog i lagrådsföredragningen. Det är veterligen enda gången som ett f.d. justitieråd, tillika professor, har föredragit en lagrådsremiss.[1]

 

Det är nog inga överord att säga att Bertil Bengtsson har uträttat mer än någon annan jurist i Sverige. Visst, alla i vår generation känner till ”den fantastiske Bertil”, men det behöver också sägas ordentligt i denna festskrift till hans 90-årsdag: Bertil Bengtsson är unik. Och ingen är värd så mycket uppskattning. Den kommer från alla oss kolleger och vänner som i många år har haft honom som läromästare och förebild.

 

När vi försöker ge en bild av Bertil genom några titlar, fakta och anekdoter är vi mycket medvetna om hur lite vi egentligen vet om allt han har gjort.

 

 

2                   Karriären

 

Bertil Bengtsson föddes i Göteborg den 13 maj 1926. Han blev fil. kand. 1946 och jur. kand. 1950 (Uppsala). Efter kortare inhopp på advokatbyrå 1950–51 följde tingsrätts- och hovrättsmeritering 1951–54 och en tid därefter adjunktion i Göteborgshovrätten. Bertil tjänstgjorde vid olika underrätter 1954–66 parallellt med att han blev jur. lic. 1959 och därefter jur. dr i Uppsala 1960 på avhandlingen Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden. Han blev omedelbart antagen till docent och därefter preceptor (ungefär biträdande professor) i Uppsala 1962. År 1968 lämnade han tillfälligt Uppsala och blev professor i civilrätt i Stockholm – för övrigt efter att ha pressat in tjänstgöring som t.f. revisionssekreterare i Högsta domstolen 1967–68. År 1974 utnämndes han till professor vid Uppsalafakulteten.

 

Redan 1976 återvände Bertil Bengtsson till domarbanan som hovrättslagman i Svea hovrätt. Han hade därmed fullföljt två framgångsrika yrkesbanor samtidigt – professorns och domarens. Efter en kort tid i hovrätten kallades Bertil år 1977 till justitieråd i Högsta domstolen[2], där han stannade till sin pensionering år 1993.

 

Bertil har därefter under en följd av år varit adjungerad professor vid Luleå tekniska universitet, och var länge adjungerad även vid Lunds universitet. Han är hedersdoktor i Köpenhamn (1988), Helsingfors (1990), Oslo (1991) och Bergen (1996). Vidare är han ledamot av Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala (1977), Kungliga Vetenskapsakademien (1983) och Det Norske Videnskaps-Akademi (1989).

 

Genom åren har Bertil varit ordförande eller medverkat på annat sätt i så många statliga utredningar att det måste vara svenskt rekord. Till utredningarna hör Försäkringsrättskommitténs två digra betänkanden SOU 1986:56 Personförsäkringslag och SOU 1989:88 Skadeförsäkringslag. På skadeståndsrättens område har han medverkat bl.a. till Skadeståndskommitténs betänkanden SOU 1971:83 Skadestånd III En allmän regel om jämkning av skadestånd m.m., SOU 1972:12 Skadestånd IV Värdesäkring av skadeståndslivräntor, SOU 1973:51 Skadestånd V Skadestånd vid personskada, SOU 1975:103 Skadestånd VI Försäkringsgivares regressrätt m.m., Produktansvarskommitténs betänkanden SOU 1976:23 Ersättning för läkemedelsskada och SOU 1979:79 Produktsansvarslag, Miljöskadeutredningens betänkande SOU 1983:7 Ersättning för miljöskador och Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvars betänkande SOU 1993:55 Det allmännas skadeståndsansvar.

 

Ytterligare om Bertils medverkan i lagstiftningsprojekt framgår av kapitlet Bertil Bengtssons okända lagstiftningsarbete på annan plats i denna bok. Mer om Bertils övriga författarskap m.m. i följande avsnitt. Bertil är fortfarande fullt aktiv som författare, lagstiftare och föreläsare när han nu fyller 90.

 

 

3                   Produktiviteten              

 

I festskriften till honom i samband med avgången från Högsta domstolen 1993 finns en förteckning över Bertils juridiska skrifter 1960–1992. Den är, med ett lätt understatement, omfattande. På annan plats i den här boken finns en förteckning för åren 1993–2015. Också den är milt sagt omfattande. När dessa rader skrivs i februari 2016 har Bertil redan inlett 2016 års serie med ett bidrag, grundlärt, ”Prejudikat eller lagstiftningsreformer?” i festskriften till Inge Lorange Backer. Ämnet är naturligtvis dagsaktuellt.

 

Men låt oss backa tillbaka i tiden. Vi har redan berört Bertil Bengtssons medverkan i lagstiftning. Hans synnerligen omfångsrika ”akademiska” produktion är inte mindre imponerande. Här följer några nedslag.

 

Under rubriken försäkringsrätt döljer sig en produktion som spänner över vida fält. Allt från doktorsavhandlingen Ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden, 1960 (två delar om närmare 700 sidor), till Försäkringsavtalsrätt, 3 uppl. 2015 (700 sidor). Mellan dessa tegelstenar ligger en synnerligen omfattande produktion från försäkringsrättens alla vinklar och vrår, bl.a. Försäkringsteknik och civilrätt, 1998. Att ta sig an en försäkringsrättslig fråga utan att hamna i något av Bertils penna är otänkbart.

 

Kontraktsrätt Här finner vi allt från monografier eller läroböcker som Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967[3], Särskilda avtalstyper I, 2 uppl. 1977, och Offentliga tjänster i civilrättsligt perspektiv, 2013, till uppsatser inom de mest disparata kontraktsrättsliga ämnen.

 

Under skadeståndsrätt finns omfångsrika monografier och kommentarer som Om jämkning av skadestånd, 1982, Skadestånd vid myndighetsutövning I och II, 1976 resp. 1978, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl. 1996, och Skadeståndslagen (”Gul kommentar” tillsammans med Erland Strömbäck), 5 uppl. 2014. Och därutöver, som alltid, en stor mängd uppsatser.

 

Inom fastighetsrätten innefattar Bertils verkförteckning allt från grundläggande sakrättsliga frågeställningar till hyresrätt, allemansrätt, miljörätt och expropriationsrätt. Några exempel är Miljörätt, 8 uppl. 1986, Speciell fastighetsrätt: miljöbalken, 11 uppl. 2015, Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom, 8 uppl. 2013 (med Richard Hager och Anders Victorin) och Miljöbalken: en kommentar, 2000 och följande (lösblad).

 

När det gäller offentlig rätt och förhållandet mellan enskilda och det allmänna kan nämnas den grundläggande undersökningen i två delar Ersättning vid offentliga ingrepp 1. Egendomsskyddet enligt regeringsformen, 1986, och 2. Allmänna ersättningsprinciper, 1991, samt Grundlagen och fastighetsrätten, 1996, vartill som vanligt kommer ett stort antal uppsatser m.m. inom ämnet.

 

En inblick i uppsatsverksamheten i tiden fram till avgången från Högsta domstolen ges i samlingsvolymen 14 uppsatser 1983–1991, 1992. Uppsatserna är grupperade i ersättningsrätt, kontraktsrätt, fastighetsrätt, offentlig rätt och processrätt. Under den sista rubriken finns uppsatser som ”Högsta domstolens dispensprövning och den materiella rättvisan”, SvJT 1989, och ”Resning i brottmål vid synnerliga skäl”, ur festskriften till Robert Boman 1990, en uppsats som regelmässigt finns med i materialet inför föredragningar av resningsmål i Högsta domstolen. Nästa samling, 21 uppsatser, 2003, innehåller åtta uppsatser under Skadestånd och försäkring, sju uppsatser under Grundlag, fastighetsrätt och miljö samt sex uppsatser under Ur domarens synvinkel. Uppsatserna belyser och fördjupar – som vanligt – centrala frågeställningar från Bertils olika verksamhetsområden. Här kan nämnas viktiga bidrag som ”Om domare och rättskällor”, TfR 1989, ”Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt”, ur festskriften till Stig Strömholm, 1997 (ett ämne verkligen i tiden år 2016) och ”Om rättsvetenskapen som rättskälla”, ur festskriften till Magnus Aarbakke, 2002. Som framgår tog sig Bertil efter inträdet i Högsta domstolen med sedvanlig energi och produktivitet an ett flertal frågeställningar rörande det intrikata förhållandet mellan lagstiftande och rättstillämpning.

 

Bertils penna avsätter därefter nya viktiga bidrag i uppsatsformat som samlats i Om lagstiftning och annat, 22 uppsatser, 2011, en bok som innehåller tio uppsatser under rubriken Från lagstiftningsarbetet och tolv uppsatser under rubriken Civilrätt m.m. Den civilrättsligt intresserade kan här finna nöje i ”Gåvolagen och kontraktsrätten”, i festskriften till Torgny Håstad 2011, och då dra sig till minnes Bertils tidiga uppsats ”Om gåvobegreppet i civilrätten”, SvJT 1962. Mot bakgrund av beskrivningen vid och i not 3 i det föregående kan man för övrigt förundras över hur han hann med den uppsatsen. Uppsatserna under den första rubriken innefattar bl.a. en icke tidigare publicerad uppsats med titeln ”Om offentliga utredningsuppdrag” – högintressanta inblickar i utredningsvärlden – och inträngande uppsatser som berör Lagrådets funktion, t.ex. ”Departementen och Lagrådet”, SvJT 2010.

 

Den här beskrivningen är som framgått långt ifrån heltäckande. Men den ger en bild av en närmast omåttlig produktivitet.[4]

 

Någon frågade Bertil varför det ibland står ”Uppsala den si och så” under förorden och ibland ”Lindome …”. Är det avgörande var han skriver förordet, eller var han har skrivit det mesta av boken? Nja, sa Bertil, det beror nog egentligen på hurdan boken är. För om jag tycker att den är bra så skriver jag Lindome, och annars skriver jag Uppsala.

 

 

4                   Snabbheten

 

Åtskilliga gånger har Bertil Bengtsson slagit sin omgivning med en snabbhet som inte verkar vara av denna världen. Ett av åtskilliga exempel kan hämtas från våren 1989. Det hetaste politiska ämnet på det rättsliga området just då var statens skadeståndsansvar, och regeringen utsattes för hårt tryck att förbättra den enskildes skydd vid myndighetsfel.

 

Justitiedepartementet bad Bertil Bengtsson att försöka hitta lösningar som skulle kunna genomföras någorlunda snabbt. Efter sex dagar levererade han en sjuttiosidig departementspromemoria, Det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen (Ds 1989:12), med fem lagförslag och motivtexter. Alla förslagen hade syftet att förbättra möjligheterna till ersättning för den skadelidande vid fel eller försummelse av stat och kommun. Det viktigaste var att den s.k. standardregeln i 3 kap. 3 § skadeståndslagen skulle upphävas. Enligt den räckte det för skadeståndsansvar inte med fel eller försummelse för stat och kommun, utan det fordrades dessutom att ”de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning”.

 

Det stod klart ganska snart att fyra av de fem förslagen skulle genomföras, men inte det femte. Bertil hade föreslagit att bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen skulle ändras så att kravet på ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning” skulle ändras till ”fel eller försummelse i samband med myndighetsutövning”. Skadeståndsansvaret för det allmänna skulle på så sätt vidgas något genom att kravet på samband mellan den skadevållande handlingen och myndighetsutövningen mjukades upp. Detta förslag ville inte ledningen genomföra; avgränsningen ”vid myndighetsutövning” var inarbetad och en utredning skulle nu tillsättas som kunde titta närmare på bl.a. den frågan.

 

När Bertil fick beskedet att departementet inte tänkte gå vidare med förslaget om ”i samband med myndighetsutövning” sa han direkt och nästan entusiastiskt att ”det var klokt, för det var ändå inte något särskilt bra förslag”. Det är en typisk Bertil-reaktion. Han har såvitt vi vet aldrig någonsin visat sig arg eller förnärmad över att hans idéer ibland inte har accepterats.

 

Som domare var Bertil Bengtsson oerhört flyhänt. Goda illustrationer av hans förmåga finns i Anders Knutssons uppsats i denna bok om det s.k. skattefjällsmålet, Bertil och samerna. Bertil var referent, och till de andra ledamöternas förvåning presenterade han ett nästan färdigt domsförslag när överläggningen skulle börja. Enligt Anders Knutsson stämmer den slutliga domen (NJA 1981 s. 1, 252 sidor lång) i allt väsentligt nära överens med Bertils ursprungliga förslag. Det gäller i fråga om både uppläggning och innehåll.

 

Johan Munck beskriver Bertils snabbhet i dömandet så här i sin uppsats i festskriften till Torgny Håstad (s. 595):

 

Det hände inte så sällan att Bertil Bengtsson, efter det att diskussion om ett mål hade pågått en eller annan timma utan att man riktigt hade kommit till resultat, skolkade från den gemensamma kaffekvarten och sedan återkom med en färdig dom, där kollegerna till sin häpnad fann att han hade lyckats knyta ihop alla trådar till ett logiskt och formfulländat domsutkast. I den mån olika meningar hade kommit till uttryck under diskussionen skrev han för säkerhets skull gärna både en majoritets- och en minoritetsmening.

 

När Bertil runt 1995 engagerades i arbetet med försäkringsavtalslagen och den stackars rättssakkunnige – den som skulle skriva! – modstulet såg det omfattande materialet, så erbjöd sig Bertil omedelbart att beträffande en knepig delfråga ”skriva ett första utkast till allmänmotiv, om du tror att du kan ha nytta av det”. För, som Bertil uttryckte det, ”det kan ju ta några månader eller till och med ett halvår att komma in i försäkringsrätten”.

 

Ett drygt decennium senare ville ödet att den tidigare rättssakkunnige var ordförande i ett stort och medialt uppmärksammat skiljeförfarande där Bertil var medskiljeman (jo, Bertil har även ägnat sig åt skiljetvister). Förhållandet mellan parterna var spänt. Den omfattande skriftväxlingen ledde bara till att ombuden hamnade allt djupare i skyttegravarna. I samband med en förberedande heldagsförhandling levererade svarandesidan skriftligen i skarpa ordalag önskemål om svar på så där ett 75-tal frågor, varav åtskilliga med ett antal delfrågor. Påkallandesidan svarade på detta, också i skarpa ordalag, att ”allt ni frågar om är redan uttryckligen behandlat i inlagorna eller också följer svaren av vad vi redan skrivit; vi svarar på frågor endast efter preciserat skriftligt föreläggande från skiljenämnden!”.

 

När parter med ombud lämnat lokalen suckade ordföranden trött och yttrade något om en tidsödande förnyad genomgång och analys av ett milt sagt omfattande och spretigt material. Bertil gav då till känna att ”nog ligger det en del i vad som sägs – från båda sidor; jag har visserligen inte hela materialet i detalj i minnet, men om ni övriga vill kan jag ge er några rader, om ni tror att det kan vara till någon nytta”. Dagen därpå kom ett mejl med en PM från Bertil på fem-sex sidor (på den tiden i liten stil och med ”radavstånd ett” och text långt ut i marginalerna utan så särskilt mycket typografering). Alla frågor med delfrågor avprickade och försedda med korta kommentarer åtföljda av antingen precisa hänvisningar till inlagor och bilagor eller angivna som obesvarade med skäl för bedömningen.

 

 

5                   Engagemanget

 

Bertils engagemang för frågor som han anser viktiga är brinnande. I hans författarskap och övriga juridiska verksamhet är det kanske allra mest samerna och miljön som har fått dra nytta av hans intresse, förmåga och inte sällan betydande envishet. Det framgår inte minst av några av bidragen i denna festskrift.

 

Att hans betydelse för samerna har rönt en närmast mytisk uppskattning finns det flera exempel på. Ett sådant gavs i samband med en friluftsgudstjänst vid Vaisaluokta kyrkkåta invid Akkajaure, på andra sidan sjön från Ritsem. Ett hundratal personer var där, många från Sirgas sameby. När de fick veta att en någorlunda prominent jurist fanns bland besökarna blev frågan om han möjligen kände Bertil Bengtsson. Jodå.

 

Det blev ett långt och glatt samtal om Bertil och sådant som han kunde och visste, och om hur oerhört uppskattad han var bland samerna. Bertil Bengtsson hade visat att han verkligen brydde sig om deras rättighetskamp, han hade skrivit en bok och många artiklar. Tänk att en så hög jurist kunde vara så engagerad och så hygglig. Och att han dessutom kunde veta så mycket om samerna och deras natur och kultur!

 

Det hela slutade med fotografering. En bild tillsammans med någon som kände Bertil Bengtsson, den ville många vara med på.

 

”Den snälle Bertil” är nästan alltid kompromissvillig. Men på några områden avtar viljan att kompromissa. Här kan nämnas natur- och miljöfrågor där hänvisning kan göras till bl.a. uppsatserna ”Miljön och grundlagarna – än en gång”[5], ”Allemansrätt och naturskydd: problem vid en friluftslagstiftning”[6] och ”Avtal om naturvård”, SvJT 2014 s. 256 ff. En särskild måltavla för Bertils kritik under senare år har varit 25-procentpåslaget enligt 4 kap. 1 § andra stycket expropriationslagen vid bestämmande av expropriationsersättning.[7]

 

Det kan tyckas att Bertil inom skadeståndsrätten och försäkringsrätten ofta hamnar på den skadelidandes sida. Men det gör han med klart uttalade rättspolitiska motiv som han inte schackrar med. Någon allmän mjäkighet handlar det inte om, utan om principer för risk- och ansvarsfördelning som är tydligt och väl motiverade. På samma sätt står Bertil oftast på konsumentens sida, liksom på den enskildes i andra sammanhang. Men det är alltid mot en bakgrund av tydliga och välövervägda rättspolitiska ställningstaganden.

 

Det finns gott om exempel på att Bertil haft bestämda och kritiska åsikter om tankar att lagstifta i den enskildes favör. Vid 1990 års Nordiska Juristmöte – vid vars öppningsceremoni Bertil av Islands president mottog det stora och ärofulla nordiska juristpriset – var ett av ämnena ”Ideell skada – ersättningsrätt och ersättningsnivå”. Vid debatten var Bertil påtagligt kritisk till tankar på en allmänt hållen regel om ideell skada. Han menade att skadeståndsrätten ”numera dessvärre blivit politiserad” och framhöll med skärpa att en regel av det slag som diskuterades riskerade att leda till stora praktiska och andra problem. Hans åsikt var då att om lagstiftning skulle ske beträffande ideell skada så borde det anges tämligen exakt i vilka fall som skadestånd ska utgå.[8]

 

Att Bertil ofta vägleds av ett gott hjärta står dock klart. Anders Knutsson har sagt i ett tal till Bertil, angående dennes domargärning, att han är så snäll att han helst vill att båda parterna ska vinna.

 

 

6                   Blicken

 

Vid sidan om sin fenomenala juridiska expertis har Bertil Bengtsson en säker blick för vad som är politiskt möjligt och en klar förståelse för hur man bäst kryssar mellan politiska önskemål och juridisk nödvändighet.

 

I samband med att de tidigare berörda lagändringarna om det allmännas skadeståndsansvar genomfördes 1989 tillsattes en utredning som ordentligt skulle gå igenom några principfrågor på området. Sören Mannheimer från Göteborg (socialdemokrat och förbundsjurist bland mycket annat) var en mycket skicklig ordförande i utredningen, Anna Skarhed en dito sekreterare. Bertil var sakkunnig, medan flera av de då mest högprofilerade riksdagsledamöterna var ledamöter, bl.a. Allan Ekström (M), Bengt Harding Olson (FP) och Stig Gustafsson (S). Under arbetet visade Bertil sin förmåga att hitta lösningar. Utan rösträtt men som given centralfigur trots detta gjorde han stora insatser för att lotsa det både politiskt och juridiskt komplicerade arbetet i hamn. I vanlig ordning såg han också till att andra fick glänsa med lite hjälp från honom; sin egen insats tonade han som alltid ner.

 

Med små medel såg Bertil till att ingenting tokigt slank in i betänkandet. Förslagen rann så småningom igenom lagstiftningsprocessen utan större ändringar. Det blev bl.a. en ny lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder och en ny bestämmelse om ersättning för felaktig myndighetsinformation (3 kap. 3 § skadeståndslagen).

 

Under åren 1959–63 föddes i Sverige knappt 200 barn med svåra missbildningar orsakade av läkemedlet neurosedyn. De fick tidigt skadestånd av Astra i en förlikning. Skadeståndet var dock begränsat, ca 6 000 kr om året per barn plus indexuppräkning. År 2001 vände sig 98 av de dåmera ca 40 år gamla barnen till regeringen och begärde ersättning av staten på grund av Medicinalstyrelsens hantering bl.a. i samband med att läkemedlet godkändes.

 

Regeringen uppdrog i oktober 2002 åt Justitiekanslern att utreda myndigheternas agerande, och JK tog hjälp av Bertil Bengtsson. Ärendet framstod som ovanligt svårt, och inte minst viktigt var det att hanteringen vann respekt hos de neurosedynskadade. Bertil blev en säker garant för detta. Han åtog sig uppdraget och skötte sedan det mesta av både grovjobb, skrivande och kontakter.

 

I april 2003 kom beslutet. Statens agerande kunde i viss mån ifrågasättas, men något skadeståndsansvar enligt dåtidens för myndigheterna generösa reglering hade inte uppkommit. Läkemedelskontrollen hade visserligen varit otillräcklig i den meningen att riskerna för fosterskador vid användningen av neurosedyn inte hade upptäckts när läkemedlet registrerades. Men skadorna hade varit nära nog omöjliga att förutse. Att det inte hade uppkommit något skadeståndsansvar var en säker bedömning. Och till det kom att preskription hade inträtt för länge sedan.

 

Återstod möjligheten att ge ersättning ex gratia. Den frågan hade visserligen inte regeringen bett JK ta ställning till, men under hand klargjordes från Justitiedepartementet att man inte skulle protestera om det kom ett sådant förslag. Efter en del funderingar beslöts det att regeringen skulle rekommenderas att ge var och en av de skadade personerna, de som ännu var i livet, 250 000 kr. Bertil sa: ”Regeringen kommer nog att tycka det är snålt, men då har de ju alltid möjlighet att ta en poäng genom att höja till exempelvis en halv miljon.” Och så blev det.[9]

 

 

7                   Minnet

 

Bertils märkvärdiga minne har alltid förundrat oss andra. När han år 1974 kom tillbaka till Uppsalafakulteten efter sin utflykt till Stockholm fick han hand om Civilrätt II. Det var en helterminskurs bestående av a-rätt (associationsrätt och arbetsrätt) och f-rätt (allmän och speciell fastighetsrätt).

 

Vid introduktionen i a-rätt klargjorde Bertil att han inte kunde något om detta område, han hade ju nyss fått hand om det som professor och inte författat något av värde.[10] Under fastighetsrätten skulle det bli bättre, det hade han sysslat en del med.

 

Ingen märkte nog något av Bertils eventuella oförmåga inom associationsrätten. Seminarierna var höjdpunkter. Men de var inte några vilostunder. Den student som fick en fråga och svarade att han eller hon inte hade hunnit förbereda sig fick vänligt veta att det inte gjorde något och att det gick bra att sitta kvar och lyssna och återkomma senare för komplettering.

 

Men så var det alltså minnet. På något egendomligt sätt lärde Bertil sig genast alla deltagarnas namn genom att kasta ett öga på den placeringslista som gick runt i början av seminariet. Han inte bara lärde sig alla så att han kunde använda namnen obehindrat vid själva seminariet. Utan han tycks ha kommit ihåg alla sedan dess. Det finns oräkneliga vittnesbörd om hur Bertil i olika sammanhang träffar forna studenter och prickar in namn.

 

Förmodligen är det minnesförmågan som hjälper Bertil att kunna mest även inom områden som hör till hans fritid. Att han är ovanligt kunnig om vår natur är välkänt. På en utflykt till Hjälstaviken för biologilärarna i Uppsala, bl.a. Bertils hustru Solveig, fick lärarnas makar och sambor följa med. En av makarna slog alla lärarna med häpnad (utom Solveig) när han visade sig kunna avsevärt mycket mer om blommor och fåglar än biologilärarna själva.

 

Till alla Bertils specialkunskaper hör den att kunna läsa finska. När Kaisa Korpijaakko-Labba kom med sin finskspråkiga avhandling ”Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland” kunde Bertil efter en snabb genomgång redogöra för innehållet.

 

 

8                   Resandet

 

Bertils tågåkande är vida omtalat. Han har självfallet årskort – ”värstingkortet” – en nödvändighet för den som bor Uppsala med sommarviste på västkusten och som är verksam från Luleå i norr till Lund i söder och helst åker tåg. Bertil har avverkat så många järnvägsmil att det motsvarar många varv runt klotet. För honom har tågåkandet utöver den rena transporten inneburit läsande och skrivande – en dagstripp till Sundsvall tur och retur så är en uppsats skriven.

 

Anekdotfloran runt tågåkandet är rik. Här bara några axplock.

 

Längre tillbaks hände det att Bertil, bördig från Sveriges framsida, kunde ta tåget Uppsala–Göteborg över dagen för en lunch, ”det går bra om man tar ett tidigt tåg och man hinner läsa och skriva en hel del”. En tur till Östersund tur och retur över dagen – ”inte varit där på länge”. Under en period bokade Bertil in sina framträdanden i Luleå och Lund så att han närmast kunde bo på tåget och bara kliva av dagtid för sammanträden och föreläsningar. Bertil kommenterade en gång, på sitt som vanligt ytterst vänliga sätt, en person som inte visste att skilja Norra stambanan från Ostkustbanan med att denne visade ”lite okunskap, ja kanske till och med visst ointresse”.

 

Bertil introducerades en gång för en medresenär på ett tåg, som ”den som åkt Sveriges alla järnvägslinjer”. Bertil var dock just då mest intresserad av att berätta att han hade fullbordat sitt projekt att besöka Sveriges alla kommuner (besöka, inte bara åka igenom). Han berättade att han märkligt nog hade missat att Skoghall var en egen kommun, men nu var den bristen botad.

 

Bertil fick för tio år sedan i gåva en bok, ”Våra broar, en kulturskatt”. Den hade getts ut i samarbete mellan Banverket och Vägverket (före sammanslagningen alltså). En sida, en bro, en bild, konstruktion, byggnadsår, material, tillverkare. Som en fågelbok, typ. Efter en tid meddelade Bertil glatt att den boken hade hustru Solveig fattat intresse för och nu för egen del slutat ”kryssa” träkyrkor och övergått till broar.

 

Med åren blev Bertils hörsel dålig, och det förstärkte hans dragning till tåg, bort från de bullriga och miljöfarliga bilarna som han aldrig har gillat. Hörselhjälpmedlen har ju utvecklats enormt, men under bilresor kan samtalandet vara ett bekymmer. Som många minns drabbades en annan av de legendariska Uppsalaprofessorerna av motsvarande problem, Anders Agell. Under en bilfärd från Stockholm till Uppsala med Bertil och Anders i bilen förutom föraren, frågade den senare vid infarten till Uppsala, efter en färd med mycket ropande och missförstånd, vem av de båda som egentligen hörde sämst. Bertil och Anders svarade högt och unisont: ”Va!?!”

 

Angående sin hörsel sa Bertil själv vid ett annat tillfälle, när någon påpekade att han ju nu påstod något helt annat än han hade hävdat tidigare, att ”ja, du förstår, jag hör så dåligt att jag ibland inte hör vad jag säger”.[11]

 

 

9                   Åren

 

I sin recension av Bertil Bengtssons avhandling (SvJT 1960 s. 605) var Jan Hellner ganska stram och hade invändningar mot både terminologi och slutsatser. ”Svagheterna visar sig bl.a. i en viss vidlyftighet och benägenhet för upprepningar”, skrev han också. Och han tyckte att ”genomtröskningen av vissa förslag till allmänna principer” blev ”ganska tröttsam för läsaren, och denne kan önska att förf. inte hade tagit fullt så allvarligt på uppgiften att gendriva dessa förslag”. Men att ”den teoretiserande ambitionen är driven väl långt” var enligt Hellner ”både förklarligt och förlåtligt i ett vetenskapligt förstlingsarbete”. Och trots allt: ”Avhandlingen ger de bästa förhoppningar om Bengtssons fortsatta juridiska författarskap.”

 

Det där var femtiosex år sedan. Nu kan man le åt recensionen. De bästa förhoppningarna får sägas ha infriats med viss marginal. Och det var naturligtvis inte lätt att förutse år 1960 att Bertil dessutom skulle få den alldeles enastående position i svenskt rättsliv som han har fått. Att svaret på frågor som lagstiftare, myndigheter, lärosäten, föreningar, domare och andra skulle ställa sig under åren allt som oftast skulle komma att bli:

 

Fråga Bertil.

 

 

[1] Lagrådsföredragningen utmynnade i ett yttrande på 127 sidor (prop. 2003/04:150). I Lagrådet ingick inte bara Bertils yngre f.d. justitierådskollega Staffan Magnusson (tidigare rättschef i Justitiedepartementet) och regeringsrådet Bengt-Åke Nilsson (tidigare rättschef i Finansdepartementet och Statsrådsberedningen), utan även Bertils tidigare Uppsalastudent Torgny Håstad, justitieråd sedan 1998. Föredragningen utvecklades till ett civilrättsseminarium på ovanligt hög nivå, påbörjat före sommaren 2003 och avslutat med yttrande strax före jul samma år.

[2] Det är en vandringshistoria att Bertil sattes att ”prya” i hovrätten i avvaktan på att bli justitieråd. Så var det inte, han blev hovrättslagman ”på fullt allvar”. Sant är dock att det från vissa håll antyddes att det för en lärostolsprofessor från Uppsala var att ”gå ner i rang” att bli hovrättslagman. Men rangfrågor är inget för Bertil.

[3] Uttryck som ”man behöver inte skriva allt man vet” brukar användas med syftning på Hjalmar Karlgrens recension (eller rättare sagt anmälan) av detta verk, levererad på inte fullt en trycksida i SvJT 1968 s. 388 och som avslutas: ”Men när skall förf. lära sig – på allvar vilja lära sig – begränsningens konst? Det är icke nödvändigt att skriva allt som man vet (eller reflekterat över).” Karlgren är lite kärv, inte ovanligt för just honom. Men Karlgren skriver också att ”författarens forskningsintensitet har ej många motstycken” och att framställningen är ”berömvärd”. Det ska därför påminnas att Bertils doktorsavhandling kom år 1960, och att han år 1962 levererade monografin Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv om närmare 300 sidor (med en synnerligen omfattande materialbearbetning), samt år 1963 boken Allemansrätt och markägarskydd, 2 uppl. 1966. Så Karlgren hade fog för det han sa om forskningsintensitet. Och Bertil var under dessa år dessutom fullt verksam som underrättsdomare.

[4] Som nämns på annan plats i denna bok brukar Bertil på frågan om hur han kan hinna så mycket svara att det är enkelt. Det är bara att göra det tråkigaste först, så kommer resten sedan nästan automatiskt. Kanske passar denna regel för exceptionella personer som Bertil, men den fungerar inte så bra för de vanliga, t.ex. oss som skriver dessa rader. Vi får hålla till godo med tvånget, med skammen om man blir försenad och någon enstaka gång med lusten som huvudsakliga drivkrafter.

[5] I vänbok till Staffan Westerlund, 2002.

[6] Festskrift till Gösta Walin 2002 (även i 21 uppsatser 2003).

[7] Påslaget infördes 2010, se prop. 2009/10:162 och SOU 2008:99. Se angående Bertils kritik Speciell fastighetsrätt Miljöbalken, 11 uppl. 2014, s. 129 ff. samt ”Nya ersättningsregler i fastighetsrätten”, SvJT 2010, s. 726 ff.

[8] NJM 1990, del II s. 102 f.

[9] Bertil har naturligtvis behandlat ämnet i åtminstone ett par uppsatser, ”Om retroaktiva värderingar, Uppsala juridiska fakultets årsbok 2007, och ”Om ex gratia-ersättning”, SvJT 2009 s. 325. Ämnet är högaktuellt när detta skrivs eftersom en remiss om ex gratia-ersättning till narkolepsidrabbade just föredragits i Lagrådet, jfr även tidigare lagstiftning av ex gratia-karaktär som lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade i vissa fall och lagen (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall.

[10] Arbetsrätten skulle vi inte prata om, sa han, där var han helt oduglig. Men den delen av kursen skulle Tore Sigeman sköta.

[11] Möjligen är detta en av ryktet utvecklad variant av det som Edvard Nilsson skriver i sin uppsats i 1993 års festskrift till Bertil Bengtsson (s. 371). I den berättelsen finns inget om dålig hörsel utan Bertil sägs ha sagt: ”Sade jag det? Jag lyssnade inte på vad jag sade.” Edvard Nilsson liknar förresten i det sammanhanget Bertil vid seriehjälten Lucky Luke, som drar revolvern snabbare än sin skugga.