Det har varit svårt för mig att förklara varför Quick-affären inte är en rättsskandal. DI har som första medium försökt åstadkomma en nyanserad och saklig diskussion. Låt mig därför här pröva ett annorlunda sätt att förklara det jag tidigare har gått bet på.

Jag vill börja med att ta ett annat resningsfall som exempel, hemvårdaren Joy Rahman. Han dömdes år 1994 för mordet på en 72-årig kvinna. Åtta år senare fick han resning. Bevisningen – främst en textilremsa med vilken kvinnan hade strypts och en flaska T-Gul – ansågs tillräcklig för att fälla honom i den första rättegången men hade förlorat en del i styrka i den andra, tillräckligt för att det inte skulle vara ”ställt utom rimligt tvivel” att Rahman var gärningsman. Han frikändes.

Betyder detta att Rahman var oskyldig och att det därför var fråga om en rättsskandal? Den frågan faller sönder i två: 1) Kan vi veta att Rahman var oskyldig och att det var en rättsskandal eftersom han blev frikänd? Det är alltså en fråga om vad vi kan veta, om vilken slutsats vi kan dra. 2) Var Rahman rent faktiskt oskyldig så att vi av den anledningen kan sluta oss till att det var en rättsskandal? Det är en fråga om verkligheten, om hur dåligt polis, åklagare och domstol eventuellt hade skött sig när Rahman fälldes.

Svaret på fråga 1 är givet. Av det faktum att Rahman blev frikänd kan vi inte veta om han verkligen var skyldig eller oskyldig, och därför kan vi inte heller veta om det var en rättsskandal när han fälldes. Var han skyldig var det naturligtvis inte någon rättsskandal. Var han oskyldig kan det däremot ha varit det, men det är inte säkert. Det beror på hur fel rättsväsendets aktörer eventuellt hade agerat. När en domstol frikänner uttalar den sig bara om den bevisning den har att ta ställning till. Den säger ingenting om verkligheten. Även om domarna känner sig säkra på att den åtalade är skyldig är de tvungna att frikänna om bevisningen inte räcker.

På samma sätt kan man inte av själva frikännandena veta om Sture Bergwall var skyldig eller oskyldig. Det beror på att domstolarna inte heller här har sagt något om verkligheten. Här tillkommer dessutom att domstolarnas frikännanden var enbart formella. Åklagarna lade ner åtalen beträffande alla åtta morden. Det var alltså åklagarna som gjorde bedömningen att bevisningen inte var tillräcklig. Inte heller de uttalade sig om verkligheten, dvs. frågan om Bergwall var skyldig eller inte.

Av ett frikännande vet man alltså inte mer än att bevisningen i målet inte ansågs räcka för fällande dom.

Svaret på fråga 2 är svårare att ge. Liksom fråga 1 handlar den om verkligheten, men inte om vilken slutsats vi kan dra av ett beslut av domstolen. Den handlar i stället om hur det faktiskt förhöll sig, något som vi bara kan veta om vi riktigt ordentligt granskar det som polis, åklagare och domstolar gjorde. Om vi går tillbaka till Joy Rahman var det såvitt jag minns inte någon som sa att det stod klart att han var oskyldig och att det därför var fråga om en rättsskandal. Snarare var det så att ganska många uttalade tvivel i frågan om det var riktigt att han blev frikänd och om han inte i själva verket var skyldig. Frågan om rättsskandal var som jag minns det inte på tal, och den kommer över huvud taget sällan på tal i de ärenden där någon blir frikänd. Man accepterar domstolens utslag helt enkelt. Det sker ibland efter en del kritik, men kritiken handlar ytterst sällan om att polis och åklagare skulle ha gjort alldeles fel som tog målet till domstol.

I Quick-ärendet har det varit annorlunda. När han blev frikänd – och till och med långt dessförinnan – var bilden i många medier att han var självklart oskyldig och att han därför hade utsatts för en rättsskandal. Jag påpekade i augusti förra året att det inte var fastslaget att han var oskyldig, varpå flera av medierna valde ett nytt sätt att uttrycka sig. Men att det hade varit en rättsskandal stod de fast vid. Det ansågs självklart.

Hur det faktiskt förhöll sig med skulden och rättsskandalfrågan är, här liksom i Rahmanmålet, något som är svårt att dra säkra slutsatser om. Det kan ske bara av den som riktigt ordentligt granskar det som polis, åklagare och domstolar gjorde när Bergwall fälldes. En granskning har gjorts av Hannes Råstam i tre tv-dokumentärer och en bok, därefter främst av ett antal åklagare som har förklarat att Bergwall borde få resning och som därefter har bedömt att bevisningen inte räcker för fällande domar. Domstolarna har inte haft anledning att göra någon sådan granskning som fordras för att man ska kunna bedöma skulden eller frågan om det var en rättsskandal.

Låt oss bortse från dokumentärerna och Råstams bok, även om jag tror att det var de som fick medierna och de flesta människor att bestämma sig. Och låt oss alltså hålla oss till åklagarna. Har de sagt något som ger stöd för ett konstaterande att Bergwall var oskyldig och att det därför var en rättsskandal?

Åklagarna har omvärderat en hel del av bevisningen och sagt att den inte har den styrka som domstolarna antog när Bergwall fälldes. I vissa delar har de varit kritiska mot den tidigare åklagaren, Christer van der Kwast, och mot polisen. Men åklagarna har med något undantag inte sagt något som ger stöd för den slutsats som fråga 2 handlar om. De har alltså inte sagt att de anser Bergwall faktiskt vara oskyldig och att det av den anledningen skulle vara fråga om en rättsskandal. Vad de verkligen anser vet vi inte.

I sin bedömning vid slutredovisningen av alla ärendena var den ansvarige överåklagaren Björn Ericson i vissa delar kritisk mot den tidigare åklagaren och polisen. Han menade att bevisningen delvis hade ”ett betydligt mindre värde än vad domstolarna haft att förvänta”. Jag anser visserligen detta påstående vara oriktigt. Men låt oss ändå anta att det är riktigt och att bevisningen i vissa delar verkligen hade ”ett betydligt mindre värde”. Vad har då åklagaren sagt i frågan om Bergwalls faktiska skuld? Ingenting. Åklagaren koncentrerar sig helt på frågan om bevisningen räcker för fällande dom, inte på frågan om Bergwalls skuld. Så ska det också vara. Huruvida bevisvärdet enligt åklagarens bedömning uppgår till 90 %, 70 %, 50 % eller kanske 30 %, det vet vi inte. Och det har åklagaren inte anledning att fundera över.

Det finns alltså ingen möjlighet för medierna eller någon annan att av det inträffade dra slutsatsen att Bergwall faktiskt är oskyldig, eller att det har varit fråga om en rättsskandal. (Var han skyldig är det rimligen inte någon skandal även om rejäla fel kan ha förekommit.) En annan sak är att han ska betraktas som oskyldig i alla relevanta hänseenden. Och hade det inte framställts som en självklarhet att det rörde sig om en rättsskandal på 90-talet hade jag inte sagt ett ord i saken. Det är detta felaktiga påstående som har medfört att halva svenska folket har utsatts för en blåsning, och som har tvingat fram den hätska debatt som har varit.

Nu har en utredning tillsatts under ledning av Daniel Tarschys. Under det år då den arbetar finns det anledning att så långt som möjligt avstå från diskussion i frågan om vilka fel som förekom. Men därmed finns det också anledning för alla att sluta med att som en självklarhet benämna Quick-ärendet en rättsskandal. Säg och skriv gärna t.ex. ”rättsaffär”. Och vill man skriva ”århundradets största rättsaffär som kanske var en rättsskandal”, ska jag inte heller protestera.