I den allmänna debatten har skapats en bild av att teorin om bortträngda minnen hade avgörande betydelse för att Thomas Quick (Sture Bergwall) blev dömd för åtta mord. Genom en konspiration mellan psykologer och poliser skulle domstolarna ha vilseförts. Det är lätt att sådana missförstånd får näring som en del i en suggestion. Det är förståeligt – om än inte acceptabelt – att detta blir resultatet av en journalistisk slutledningsprocess som bygger på andra metoder och förhållningssätt än de vetenskapliga och juridiska. När debatten nu har sansat sig ges möjlighet att skapa klarhet kring den betydelse som minnespsykologin haft i målen.

Vetenskapligt ligger det till så här. På ett generellt plan visar internationell forskning att människor minns traumatiska upplevelser väl. Bortträngning är ett ovanligt fenomen. Enskilda episoder kan glömmas bort och i vissa fall återhämtas, men det är sällsynt. Detta har jag (Christianson) i linje med andra internationella traumaforskare utvecklat i en mängd vetenskapliga publikationer.

Forskningen har visat att falska minnen kan skapas av hela händelser och att minnen av falska traumatiska händelser kan upplevas som sanna. Människan har en raffinerad minnesfunktion, men vår hjärna spelar oss spratt ibland. Vi är alla mycket påverkbara, speciellt när vi exponeras för suggestiva tekniker i terapi eller utsätts för ensidig rapportering i media.

Journalisten Dan Josefsson har gjort gällande att Christianson gett vetenskaplig legitimitet till att Quick haft bortträngda minnen av de mord han erkänt och därmed bidragit till de fällande domarna. Josefsson hänvisar till två böcker där Christianson har varit medförfattare. Där talas om det som vi kan se hos gärningsmän till grova sexual- och våldsbrott. Specifikt om Quick skrivs: ”aktiv inhibition och undertryckande”, “reluctant to constantly access”, ”recovered memories”, “difficult for him to tell about the murders”. Detta avser inte återhämtade bortträngda minnen utan en motvillighet att minnas och berätta i en offentlig kontext. Uppfattningen att gärningsmän minns seriemord väl framgår av böcker, utlåtanden och tidningsreferat från rättegångarna.

Josefsson är lekman på området och kan kanske ursäktas för att inte förstå skillnaden mellan bortträngda minnen och ett avsiktligt avvärjande av minnen från den medvetna uppmärksamheten. Denna distinktion är viktig och har inte funnits med i debatten.

Det finns två grundläggande fel i den tes som Josefsson driver. Det första har redan nämnts det handlade inte om bortträngda minnen hos Quick i den mening som brukar avses med detta. Det andra är att teorin om bortträngda minnen inte hade någon betydelse för de fällande domarna.

Åklagaren Christer van der Kwast var tydlig i domstolarna med att det som var känt om Quicks tidigare brott, diagnos samt psykologiska förklaringar, bara gjorde honom till en möjlig gärningsman och att det som kunde fälla honom var, förutom hans erkännande, att han lämnat detaljer om morden som bara gärningsmannen rimligen hade kännedom om.

Alla som läser de sex fällande domarna kan konstatera att Josefssons tes om att de i någon mening bygger på att Quick antogs ha letat fram berättelserna i sina bortträngda minnen, är både orimlig och felaktig. I domarna markeras att Quicks erkännande inte räcker för fällande dom. Det framgår att domstolarna fann att de detaljer som Quick kunde berätta om morden var sådana att det var ställt utom rimligt tvivel att han hade varit med. Det handlade om vanlig bevisprövning.

Det närmaste någon av domarna kommer en hänvisning till bortträngda minnen är en sekvens i en dom 1998. Där sägs: ”Sven-Åke Christianson har testat Thomas Quicks minnesfunktioner, vilka befunnits vara normala. Denne har berättat att planerade och traumatiska händelser bevaras väl i minnet, men att det kan finnas skyddsmekanismer som omedvetet verkar för att förtränga minnesbilderna.” Detta är i och för sig något felaktigt, bl.a. för att Christianson inte använder begreppet ”förtränga” i dessa sammanhang. Men oavsett detta handlar det om normala minnesfunktioner och har inte alls med teorin om s.k. bortträngda minnen att göra.

Dan Josefssons problemformulering om bortträngda minnen och om Christiansons ansvar för de fällande domarna är absurd. Teorin om bortträngda minnen saknade betydelse för domarna i skuldfrågan. Quick fälldes på grund av den bevisning som fanns.

Utan adekvat källgranskning och utan tillräcklig kunskap om minnets komplexitet och juridisk logik är det lätt att bli offer för en suggestiv framställning om utredningarna kring Thomas Quick.