I den nyöppnade debatten om Quickärendet angrips jag på två olika sätt. Det finns de som koncentrerar sig på fråga 1, ”Vad är sanningen?”. De har en övertygelse om att Quickärendet är en rättsskandal. Och det finns de som i stället fokuserar på fråga 2, ”Vad får man säga om sanningen?”. Det är mestadels jurister som håller hårt på juristers handlingsregler.

Rådmannen Anders Alenskär skrev för några dagar sedan att jag bör avgå. Han koncentrerar sig på fråga 2 och diskuterar inte alls fråga 1. Göran Greider på Dala-Demokraten och Martin Jönsson på Sveriges Radio har skrivit i DN resp. twittrat om att jag är blind för vad som har hänt. De koncentrerar sig helt på fråga 1.

Jag tror alla kan hålla med om att fråga 1 har ett otvetydigt svar: antingen är det fråga om en rättsskandal, eller också inte. Det svaret är lätt att ge. Den som efter att ha läst kapitel 15 i min bok hävdar att det är klart att det var en rättsskandal kan lika gärna säga att 2+2 blir 5. Att Greider och Jönsson säger så är nog ett uttryck för att de sedan lång tid tillhör den grupp som mest aktivt har hävdat rättsskandalen.

När det gäller Alenskärs kritik mot mig är svaret inte lika självklart. Det är inte konstigt att han tycker att man inte ska misstänkliggöra en person som är frikänd. Alla som läser min bok kan se att jag mycket väl förstår problemet.

Men vi jurister har ett ansvar att ibland ta ställning och säga ifrån. Besätts landet av en ockupationsmakt kan vi inte lydigt finna oss i nya lagar som innebär stränga sanktioner för en tidning som uttrycker sin mening. Inte heller kan vi tysta se på när en domare avrättas i medierna för en impopulär dom som är helt enligt lag och praxis. Vi måste agera etiskt försvarbart.

I Quickärendet utsattes ett antal personer för allvarliga beskyllningar om brott, manipulationer och fusk. Det ansågs klarlagt att de var skyldiga och att de kom undan bara för att deras brott var preskriberade. När sådant händer har den som vet att anklagelserna är falska ett ansvar att agera, precis så som jurister har i de nämnda exemplen. Jag visste mycket om Quickärendet. Det gav mig ett ansvar att säga ifrån.

Kunde jag då inte ha försvarat de anklagade utan att säga sådant som närmade sig Sture Bergwalls skuld? Nej, i anklagelserna ingick att det inte fanns några bevis alls mot honom sedan han tagit tillbaka sina erkännanden.

Men vägde mitt ansvar för de anklagade tyngre än regeln att domare inte bör tala offentligt om en frikänd persons skuld? För mig var svaret givet. De berörda personerna kanske annars hade fått leva resten av livet med att omgivningen utgått från att de hade gjort sig skyldiga till starkt klandervärda handlingar. I ett sådant läge står det enligt min mening klart att de måste försvaras, även till priset av att en frikänd person misstänkliggörs.

Till detta kommer en extraordinär sak: Sverige har drabbats av en utomordentligt allvarlig villfarelse genom Quickärendet. Människor utgår från att rättsväsendet har misskött sig grovt. De undrar rimligen om man kan lita på polis, åklagare och domstolar i vårt land efter detta.

Jag förstår att Anders Alenskär inte ger så mycket för etiska förpliktelser. Jag kan inte tolka hans inlägg på annat sätt. Tyvärr verkar det finnas ganska många jurister i landet som tror att invanda handlingsregler för jurister är så heliga att de gäller även när det är tydligt att moralen ger ett annat svar.