Den 20 augusti pekade jag i DN på de gravt felaktiga slutsatser som många har dragit i ärendet Thomas Quick. Sedan dess har en ”diskussion” förts där jag har kritiserats för att inte respektera att Sture Bergwall har frikänts i nya rättegångar. Man har skjutit in sig på att det är fel av en domare i Högsta domstolen att göra så.
Diskussionen har bara i mindre mån handlat om fakta och vilka slutsatser som kan dras. Det är intressant. Jag tycker mig kunna konstatera tre saker:
1. Tidigare ansåg många att man måste dra den slutsatsen av resningsprocesserna att Bergwall faktiskt är oskyldig till morden. Att detta skulle vara en nödvändig slutsats är det numera bara ett fåtal personer som hävdar.
2. Är det fråga om en gigantisk rättsskandal även om det visar sig att bevisningen mot Bergwall var mycket stark beträffande alla morden? Det tycks det inte längre vara någon som hävdar.
3. Ingen har sagt emot påståendet att det hade varit utomordentligt allvarligt om polisen inte hade startat brottsutredningar mot Bergwall. Frågan är bara hur utredningarna skulle ha bedrivits. Det tycks ingen kritiker ha funderat på.
Med dessa tre konstateranden är mycket vunnet. Kanske skulle man utifrån den basen kunna avstå från vidare diskussion till dess att resningsprocesserna är avslutade och en kommission eller dylikt har börjat arbeta.
Problemet är att den bevisning som faktiskt finns ignoreras eller förminskas och att många därför fortsätter att hävda som en självklarhet att det har varit fråga om en gigantisk rättsskandal där ”de verkliga förövarna går fria”.
Jag uppmanar alla som vill skaffa sig en informerad ståndpunkt att läsa de sex domarna och de resningsbeslut och friande domar som hittills har meddelats (allt detta finns samlat hos Åklagarmyndigheten). Den som tror att åklagaren har undanhållit mängder av viktiga fakta för domstolarna, och att polisen har gett Bergwall all möjlig information om morden, kan gärna utgå från detta under genomgången. Läsaren kommer att finna att bevisningen ändå är stark.
Men för den som inte har tid att läsa ett stort material vill jag peka på ytterligare några bevis eller indicier. De ger en bild av bevisläget och bör därför få betydelse för frågan om det är en rättsskandal eller ej. Självfallet kan jag agera så fastän jag är domare i Högsta domstolen. Så som läget är kan det knappast påverka rättsprocessen. Men viktigare: Det är en plikt för mig som någorlunda insatt i ärendet när den allmänna bilden har blivit så sned att det har blivit samhällsskadligt.
Nedan nämner jag fem nya omständigheter som det inte gärna kan hävdas att Bergwall har fått från någon annan och som svårligen kan förklaras på något annat sätt än att han var på plats. Det är självfallet så att inte varje punkt bevisar att han är skyldig. Men vad omständigheterna visar är att det finns unika uppgifter som sammantaget innefattar starka bevis. Jag använder här nummer 6–10 eftersom punkterna i artikeln i DN den 20 augusti hade nummer 1–5.
Det bör nämnas att Svenska Dagbladet på nyhetsplats den 21 augusti försökte hitta brister i de fem indicier som jag tog upp i den tidigare artikeln. Bara på två punkter hävdades fel, och där var det tidningen som hade fel.
6. Vid en bergsformation som såg ut som Sture Bergwall hade beskrivit den hittade man en inristning i en björk som han i förhör om mordet på den nioåriga norska flickan sa sig ha gjort. Inristningen stämde illa med den skiss som Bergwall hade gjort innan man sökte efter den. Men senare gjorde han en korrekt skiss. Inristningen daterades vid ett lantbruksuniversitet som bedömde att den var gjord den sommar som flickan försvann. (Skissen finns bevarad, den är häpnadsväckande.)
7. Sture Bergwall berättade opåkallat att den nioåriga flickan hade ”en mindre färsk ärrbildning” på armen. Mamman sa i sitt förhör därefter att flickan nog hade sår eller ärr på en eller båda armarna. Hon hade atopiskt eksem. Bergwall beskrev det vid senare förhör så att det var ”kraftiga hudrodnader”.
8. Angående mordet på den 11-årige pojken nämnde Bergwall för sin advokat, innan det var känt på annat sätt, att det kom ett ljud som från en dieselmotor när han stod och väntade i bostadsområdet för att ta en pojke. Det visade sig vid kontroll att det uppstod ett högt ljud när fläktsystemet aktiverades vid en bestämd tid på morgonen. Ljudet varade endast någon minut tills fläkten kommit upp i varv. Bergwalls beskrivning av ljudet korresponderade med hur det beskrevs av vaktmästaren. Bergwall sa att han hade stått vid en vägg som saknade fönster när han hörde ljudet. Det fanns två sådana väggar i området, den ena ca 5 meter från luftintaget till fläkten.
9. SKL hittade blod på insidan av undertröjan efter ett mordoffer, den unge israelen. Efter att Sture Bergwall berättat att han efter mordet hade smekt kroppen innanför kläderna ställdes en fråga till SKL om hur blodet hade avsatts på tröjan. I utlåtandet sägs: ”Besudlingarna har delvis avsatts vid smetande kontakt med föremål eller liknande som varit besudlat med inte helt stelnat blod. Frågan om nämnda besudlingar avsatts med hand lämnas öppen.”
10. Den unga norska kvinnan hade enligt rättsläkarutlåtandet kräkts i samband med att hon dödades. Detta kände inte förhörsledaren till när Bergwall nämnde att hon hade kräkts. Saken hade inte heller omnämnts i media. Under denna utredning ville polisen komma ifrån anklagelser om otillbörlig påverkan, varför förhörsledaren inte fick ta del av vad som hade kommit fram i bl.a. rättsläkarutlåtandet.
Omständigheter som dessa talar de tvärsäkra gärna tyst om. En av dem, Leif GW Persson, tror mer på diverse fantasifulla påståenden, som exempelvis att den nioåriga norska flicka som försvann år 1988 lever i Pakistan. Hon skulle alltså vara 33 år i dag och aldrig ha hört av sig till sin mamma. Hennes pappa är ju pakistanier hävdar Persson. I själva verket är han spanjor.