Jan Guillou skrev häromdagen om Quickärendet och uppmanade bland annat mig att lägga fram alla ”hemliga bevis” om att Sture Bergwall är skyldig, och annars hålla käften. Men vi bör inte längre offentligt diskutera frågan om Bergwall är skyldig. Han är frikänd från alla åtta morden och ska betraktas som oskyldig.

Vad vi däremot måste diskutera är om det var en rättsskandal när han dömdes eller inte. Då handlar det i princip bara om en enda sak­: Begick polis, åklagare, domstolar, advokater och rättspsykiatri allvarliga fel? Den frågan är viktig för samtidshistorien, förtroendet för rättsväsendet och de drygt 50 personer som var med, och som anser sig ha gjort rätt.

Visserligen hör frågan om det var en rättsskandal intimt samman med vilken bevisning som fanns mot Bergwall, och därmed hans eventuella skuld. Men vi måste kunna ställa frågan om tjänstemännens ansvar och eventuella fel utan att i onödan diskutera Bergwalls skuld.

Jag är för min del helt säker på att det inte var någon rättsskandal. Jag har förstått så mycket om utredningsarbetet och om domstolarnas bedömningar att jag anser mig kunna konstatera att polis, åklagare och domare gjorde till största delarna rätt. Säkert förekom det fel, men de var inte av något avgörande slag. Jag får starkt stöd i de böcker jag har läst, närmare bestämt alla böcker jag känner till som handlar om Quickärendet, bland annat de som Quick/Bergwall själv har skrivit eller medverkat i. Jag får också starkt stöd av kända fakta om Bergwalls tidigare övergrepp och psykiatriska diagnoser. Det fanns utan tvivel mycket stark bevisning mot honom. Att inte åtala och döma honom hade varit fel.

Några ”hemliga bevis”, som Guillou efterlyser, finns inte såvitt jag vet. Bevisen och fakta i övrigt presenterades för domstolarna eller finns tillgängliga i brottsutredningen. Många tror att det har visat sig genom resningsprocessen att det som Bergwall berättade om morden saknar värde som bevis, eftersom han lärde sig allt av polisen eller genom att läsa 10-20 år gamla tidningar. Så är det dock inte. En del kan han ha lärt sig, men det fanns avgörande bevis av annat slag. Dels omständigheter som han helt enkelt inte kunde ha lärt sig, dels kringbevisning som svårförklarliga händelser och märkvärdiga fynd, som en ask med avklippta könshår i ett utrymme som Bergwall hade disponerat.

Den som läser domarna mot Thomas Quick och dokumenten från resningsprocessen kan ganska snabbt skapa sig en bild. Jag avstår dock från att nu peka på några konkreta punkter. Dels bör vi som sagt inte diskutera om Sture Bergwall kan vara skyldig. Dels visar min erfarenhet att sådana konkreta punkter gärna förvandlas, av den som är okunnig eller vill missförstå, till bevis för motsatsen. Låt mig ge ett par exempel.

Bergwall berättade att han hade styckat en liten flickas kropp med bland annat en såg, och var i en skog det hade skett. Ett sågblad hittades därefter med metalldetektor i det område som Bergwall hade angett. Mot sågen som indicium åberopas motargument som ”det var en annan sorts såg”, ”sågbladet låg längre bort än han sa” och ”det fanns inga spår av människa på sågbladet när det undersöktes”.

På samma sätt blir det diskussion om den inristning som Bergwall enligt vad han berättade hade gjort i en björk nära en mordplats. Efter hans anvisningar om platsen hittades en inristning, sannolikt gjord just åtta år tidigare, när mordet skedde. När detta åberopas invänds att ”inristningen såg inte ut som han först beskrev den”, ”björken var mycket smalare än han sa” och ”vid ett senare förhör kom han inte ihåg hur inristningen såg ut”.

Diskussioner om värdet av enskilda bevis och indicier lämpar sig inte för debattartiklar. Den som verkligen är intresserad av att förstå måste sätta sig in i materialet på djupet, värdera varje omständighet omsorgsfullt, lägga ihop, dra ifrån och till sist göra en samlad bedömning av bevis och relevanta omständigheter i övrigt.

De flesta medierna i landet har dragit felaktiga slutsatser av resningsprocessen. Att åklagarna inte ansåg sig kunna bevisa Bergwalls skuld sedan han tagit tillbaka sina erkännanden, och därför lade ner åtalen, betyder inte att det begicks fel när han dömdes. Att medierna har dragit denna slutsats, och att de flesta tycks ha hakat på, gör den inte riktig. Medierna har inte brytt sig om att granska andra möjliga sanningar än den som de hade bestämt sig för. För public service-företagen, Sveriges Radio och Sveriges television, är detta ett allvarligt fel. Här finns utrymme framöver för ärlig och kvalificerad granskande journalistik.

Många bör vara nyfikna på en sak. Vad sa Bergwall när han efter det återtagna erkännandet tillfrågades om hur han hade kunskap om sågarna, inristningen, höjda fosfathalter i marken efter döda personer, detaljer från bostadsområdena och så vidare? Men det får vi aldrig veta. Några sådana frågor ställdes inte under resningsprocessen.

Nu har alla anledning att se fram emot den utredning som regeringen snart tillsätter. Där bör det mesta klarna.