Quick-ärendet är enligt nästan alla medier Sveriges största rättsskandal någonsin. För mig är ärendet närmast en konstnärlig upplevelse, ungefär som att leva mitt i en installation som består i att en fanatisk tro på det populära har fått det absurda att slå rot.

Nu har ärendet fått förnyad aktualitet genom boken Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson. Författaren menar att rättsskandalen har sin grund i en galen psykoterapeutisk lära som härskade på Säters sjukhus.

Jag avstår från att diskutera läran. För mig står det klart, även sedan jag läst boken, att den inte hade något alls med de fällande domarna mot Thomas Quick att göra. Domstolar dömer på grundval av den bevisning som åklagaren presenterar.

Varje gång jag har frågat någon hur han eller hon har dragit slutsatsen att det som har inträffat är en rättsskandal har jag fått svar som tillhör någon av dessa tre kategorier:

1. om du inte begriper det är du dum,

2. alla fällande domar har ju rivits upp,

3. det visade sig ju att det inte fanns några bevis.

När jag säger att 1 är irrelevant, att 2 faktiskt också är irrelevant och att 3 är gravt osant slutar diskussionen, ofta med något utfall om att jag borde lägga av.

För den som sätter sig in ordentligt i saken står det klart att Sture Bergwall åtalades och dömdes korrekt. Jag förstår dem som skakar på huvudet åt detta påstående, för det är något med detta rättsärende som har fått även kloka människor att förlora sin distans och sitt kritiska tänkande. Jag antar att det är den omåttligt populära och kittlande berättelsen om en seriemördare som inte fanns, så bra att den helt enkelt måste vara sann.

Det som sägs gång på gång om avsaknad av bevisning i målen är alldeles felaktigt. Det fanns massor av bevisning mot Bergwall. Mestadels rör det sig om saker han berättade som han inte kunde ha fått från någon annan: en såg, en inristning i ett träd, en väskrem, en spya, en blodrinning, specifika sår, en väg som lutade, balkonger som hade målats om, ytterligare en såg, en trasig cykel, beskrivningar av mordplatser osv. Mängder av uppgifter som stämde och som Bergwall nämnde först.

Men det rör sig också om teknisk bevisning, som likhundars markeringar vid flera olika tillfällen, bevisning som jag inte för mitt liv kan förstå hur någon kan snacka bort. Hur hittar hunden just den sten där Quick sagt att han suttit och knackat sönder en benbit från en pojke? Området var 200 x 200 m stort, men just vid stenen markerade hunden och ingen annanstans. Och hur hittade hunden sex av de sju punkter som Quick tidigare pekat på och kallat en "levnadsstig" för att han där strött ut små fragment från ett av sina offer?

Den som tror på rättsskandalen kan ha anledning att undra över somligt hos Sture Bergwall förutom det som är känt om hans sexual- och våldsbrottslighet och hans psykiatriska diagnos som mycket farlig. Varför skrev han t.ex. i sitt kollegieblock på Säter i början av 90-talet långa texter om hur han åt upp en död pojkes kroppsdelar och släppte sin avföring på pojken för att få erotisk tillfredsställelse, texter som är så hemska att de inte bör citeras?

Hur kunde han i sin bok Kvarblivelse närmast oupplösligt väva ihop berättelserna om de dåd som han oomstritt har begått med detaljerade berättelser om de mord som han nu har frikänts för? Hur har han lyckats att många år i efterhand erkänna just sådana mord där man inte vare sig tidigare eller senare har hittat någon annan starkt misstänkt? Det rör sig om 15 namngivna personer som antingen har hittats döda eller är försvunna sedan många år.

Det må vara att man kan mena att det inte finns tillräckliga bevis för hans skuld. Och han är frikänd och ska betraktas som oskyldig. Men det är omöjligt att med rimliga krav på underlag komma till slutsatsen att det står klart att det var en rättsskandal. Så varför drar nästan alla ändå den slutsatsen? Beror det på att så många tror? Eller är det den oemotståndliga berättelsen?

Själv har jag dragit slutsatsen att det blir omöjligt att nå fram med sanningen under de närmaste åren. Så gott som alla medier – inklusive Sveriges Radio och Sveriges television som arbetar under ett saklighetskrav – har investerat så mycket i den nu härskande sanningen att de knappast vill ge sig in på något som hotar dennas hegemoni. Men borde de då inte ändå kunna säga som det utan tvivel är: Det finns ingen grund för att påstå att det var en rättsskandal.

Jag hoppas att man om några år kommer att intressera sig för hur det faktiskt var. Till dess ska åtminstone jag försöka njuta av installationen.