Inledning
Sedan en artikel av mig publicerades på DN Debatt den 20 augusti om ”Thomas Quick-ärendet”, har debatten pågått mer eller mindre frenetiskt. Ibland har den handlat om sakfrågorna, men oftare om personfrågor och eventuella fel som jag och andra kan ha begått genom att engagera oss i saken på det sätt vi gjort. I ganska liten grad har den rört de juridiska spörsmålen. Jag har ombetts av redaktionen för Press Judicata att ge några synpunkter på dessa.
En fråga som hela tiden har ställts, missförståtts och förbryllat är denna: Är det riktigt att säga att Sture Bergwall (som jag kallar honom i denna artikel, han har bytt tillbaka till detta namn efter att i många år ha hetat Thomas Quick) kan vara skyldig till mord fastän han har frikänts? Den frågan kan brytas ner i fyra: 1. Vad betyder det för skuldfrågan att han fälldes för åtta mord av fem tingsrätter i sex domar? 2. Vad betyder det för skuldfrågan att han får resning? 3. Vad betyder det att han frikänns, och vilken roll spelar det att åklagarna ”lämnar walk over”, dvs. inte gör gällande att han är skyldig? 4. Är det tillåtet att säga att han kan vara skyldig trots att han har frikänts, och spelar det någon roll vem som säger det?
Ett par frågor som har samband med de nyss ställda är dessa: 5. Vad betyder frikännandena för frågan om det begicks en rättsskandal när Bergwall dömdes på 1990-talet? 6. Vad innebär det att det även efter frikännandena finns bevisning mot Bergwall, och hur ska man förhålla sig till den?
Och ytterligare ett par frågor: 7. Vad händer om man skulle komma fram till att det har varit fel att frikänna Bergwall, exempelvis om det skulle dyka upp någon bevisning som ovedersägligt binder honom vid något mord? 8. Hur ska man förstå de missförstånd och motsättningar som finns när det gäller de rent juridiska frågorna?
Är det riktigt att säga att Bergwall kan vara skyldig fastän han har frikänts?
Denna grundläggande fråga inrymmer som sagt fyra underfrågor. Vi tar dem en efter en.
Vad betyder det för skuldfrågan att Sture Bergwall fälldes för åtta mord (1)? Jo, det betyder att de fem tingsrätterna i de sex domarna fann att det var ställt utom rimligt tvivel att han var skyldig till vart och ett av morden. Han förklarades alltså skyldig. Det betyder inte att han verkligen var skyldig, det är inte detta som slås fast. Men det finns naturligtvis, med de beviskrav som ställs, väldigt mycket som talar för att fastslagen skuld innebär verklig skuld. Det gäller inte minst om skulden har slagits fast åtta gånger; ovanligt mycket talar då naturligtvis för att han var skyldig åtminstone någon gång. Det kan dock vara annorlunda exempelvis om en person – som många hävdar beträffande Bergwall – bestämmer sig för att han vill bli fälld och gör vad han kan för att lura polis, åklagare och domstolar.
Vid bedömningen av om skulden är ställd utom rimligt tvivel får domstolen inte förlita sig på den tilltalades erkännande. Det förekommer, av olika skäl, många falska erkännanden. För att kunna fälla måste domstolen slå fast att det verkligen inte finns något rimligt tvivel i frågan om den tilltalade är gärningsman. Fel kan naturligtvis begås vid denna bedömning.
Vad betyder det för skuldfrågan att Sture Bergwall får resning (2)? I skrivande stund har han fått resning beträffande fem av morden. Det betyder inte något för skuldfrågan, förutom att rättegången om denna fråga ska tas om. Självfallet talar dock mycket för att den tilltalade kommer att bli frikänd om det visar sig att det finns skäl för resning; vad det i så fall innebär för skuldfrågan diskuteras nedan (fråga 3). För ett beslut om resning fordras att det kommer fram nya omständigheter eller bevis som sannolikt skulle ha lett till ett frikännande i rättegången, eller som medför att det finns synnerliga skäl att på nytt pröva skuldfrågan (58 kap. 2 § 4 rättegångsbalken).
Vad betyder det att han frikänns, och vilken roll spelar det att åklagarna inte längre hävdar att han är skyldig (3)? Frikännandet betyder att domstolarna funnit att det inte finns tillräcklig bevisning för en fällande dom, dvs. att det inte är ställt utom rimligt tvivel att han är skyldig. Det betyder inte att domstolarna har funnit att han är oskyldig. En friande dom efter resning beror inte sällan på att bevisningen har gått ner från de 98 % som man lite slarvigt kan säga fordras för att fälla, till kanske 90, 80, 70 eller 60 %. Att åklagarna inte hävdar den tilltalades skuld innebär formellt sett inte att domstolen måste fria, men i praktiken behandlar domstolen en sådan hållning från åklagaren som ett nedlagt åtal (enligt 20 kap. 1 § rättegångsbalken får rätten inte döma någon utan åtal). I praktiken blir det därför åklagaren som avgör om den tilltalade ska frias, alltså om bevisningen räcker för en fällande dom. Åklagaren ska inte upprätthålla åtalet om det inte finns skäl att förvänta sig en fällande dom.
Är det tillåtet att säga att han kan vara skyldig trots att han har frikänts, och spelar det någon roll vem som säger det (4)? Det är tillåtet att säga att en frikänd person kan vara skyldig, men i vissa fall anses det strida mot den s.k. oskuldspresumtionen i bl.a. artikel 6.2 Europakonventionen (om skydd för de mänskliga rättigheterna m.m.). Det gäller t.ex. om det allmänna i olika hänseenden behandlar personen som skyldig, exempelvis när det gäller anställning eller rätt till något bidrag. Det anses vidare olämpligt om vissa personer, särskilt åklagaren och än mer domaren i målet, offentligt säger att personen nog trots allt är skyldig. Åklagaren anses visserligen inte kunna klandras om han säger det i den första besvikelsen över den friande domen, men han bör normalt inte framhärda. Detsamma gäller poliser som har deltagit i utredningen. Andra personer i rättsväsendet bör inte utan starka skäl säga offentligt att personen kan vara skyldig, utom för att förklara hur rättssystemet fungerar.
När jag har sagt att Sture Bergwall kan vara skyldig trots att han har frikänts, har jag använt mig av ventilen ”starka skäl”. De består främst i att man inte kan diskutera den helt centrala frågan om Bergwall har utsatts för en rättsskandal – med omfattande fel av inblandade personer – utan att samtidigt beröra skuldfrågan. Därtill kommer att han, om han har lurat rättsväsendet genom falska erkännanden, själv får anses ha försatt sig i en situation där han får finna sig i att hans skuld diskuteras även offentligt.
Det har framförts att det skulle kunna vara förtal att hävda Sture Bergwalls skuld sedan han har frikänts. Men det är inte förtal att säga att någon har begått ett brott om man har skälig grund för uppgiften och det är försvarligt att säga det (5 kap. 1 § brottsbalken). I en diskussion om Bergwall har utsatts för en rättsskandal eller inte är det utan tvivel försvarligt att hävda att han kan vara skyldig. Och skälig grund finns i varje fall om bevisningen – starkt förenklat uttryckt – når en bit över 50 %. I detta sammanhang har man också rätt att peka på sådana fakta som talar för personens skuld, exempelvis vilken brottslig bakgrund och psykiatriska diagnos som han har.
Ett par frågor som ligger nära dem som handlar om skuld
Vad betyder frikännandena för frågan om det begicks en rättsskandal när Bergwall dömdes på 1990-talet (5)? Om han fälldes för åtta mord som han inte hade begått är det utan tvivel fråga om en rättsskandal. I ett sådant fall har rättssystemet fungerat på ett sätt som absolut inte kan accepteras. Det gäller även om Bergwall har gjort allt han kan för att luras och varit mycket skicklig på det. För fällande dom måste det finnas stark bevisning för skuld, och åtminstone delvis sådan bevisning som är oberoende av vilken information personen kan skaffa sig från andra håll. Domstolarna kan visserligen vara förlåtna under vissa omständigheter, t.ex. om åklagaren har presenterat målet på ett sådant sätt att det inte framkommer att personen hade möjlighet att skaffa sig information om brottet så att han kunde avge ett trovärdigt men felaktigt erkännande inför domstolen. Och åklagaren kan också vara förlåten om han eller hon luras av polisen när det gäller t.ex. hur den misstänktes uppgifter har växt fram. Men sammantaget är det utan tvivel en rättsskandal, och det gäller oavsett om felet ligger bara hos någon del av rättsväsendet eller hos alla.
Men om han fälldes på 1990-talet för åtta mord som han faktiskt hade begått är det naturligtvis, trots frikännandena efter resning, inte fråga om någon rättsskandal. Då har ju rättsväsendet tvärtom lyckats i sitt arbete. Det kan visserligen vara så att någon eller några av domarna är felaktiga i den meningen att bevisningen faktiskt inte räckte för att fälla; den nådde alltså inte upp till nivån ställt utom rimligt tvivel. I så fall är domen i fråga fel och det är naturligtvis långt ifrån bra. Men det kan knappast benämnas en rättsskandal.
Hur är det då om det skulle vara så att han var skyldig till några av morden men inte till alla som han fälldes för? Ja, då måste det ses som en rättsskandal när det gäller de mord som han var oskyldig till. Skandalen är dock mindre ju färre fel som har skett.
Vad innebär det att det även efter frikännandena finns bevisning mot Bergwall, och hur ska man förhålla sig till den (6)? Den bevisning som finns, den finns. Den försvinner inte för att det blir en frikännande dom. I den mån inget inträffar som ändrar bevisvärdet uppgår det samlade bevisvärdet mot den tilltalade till den nivå som den uppgick till i rättegången. När det gäller frågan hur man ska förhålla sig till bevisningen får man i huvudsak tillämpa de principer som sagts beträffande fråga 4.
Hur stort värdet är av den bevisning som finns – exempelvis upphittade sågar, likhundens markeringar och Bergwalls kännedom om detaljer – är en av de allra mest kontroversiella frågorna i Quick-ärendet. Men den innehåller för lite juridik för att det ska finnas anledning att diskutera den här.
Ett par andra frågor
Vad händer om man skulle komma fram till att det har varit fel att frikänna Bergwall, exempelvis om det skulle dyka upp någon bevisning som ovedersägligt binder honom vid något mord (7)? Detta framstår som så osannolikt att man knappast behöver reflektera över saken. Men om en sådan sak teoretiskt skulle inträffa är det möjligt för åklagaren att få resning till nackdel för den tilltalade. Det förutsätter att preskription inte har inträtt. (Jag har inte närmare utrett vilken betydelse preskriptionsreglerna skulle ha i ett fall av detta slag.)
Hur ska man förstå de missförstånd och motsättningar som finns när det gäller de rent juridiska frågorna (8)? Jag tror att missförstånden i stor utsträckning beror på att det har varit icke-jurister som har stått för tolkningarna. Svaren på de tre första frågorna är tämligen självklara och borde ha kunnat bekräftas av vilken jurist som helst. Den omständigheten att nästan ingen jurist har sagt något i den saken kan ha fått journalister och andra att tro att saken inte varit självklar.
Men sannolikt hänger missförstånden och motsättningarna också samman med den omständigheten att den faktiska skuldfrågan och vissa bevis har blandats in i resonemangen. Därmed har det varit svårt att hålla isär det självklara från det svåra. Särskilt för den som inte är jurist kan det vara besvärligt att skilja tydligt mellan karaktären på å ena sidan frågorna ”är det fastslaget att han är oskyldig?” eller ”är det klart att bevisningen mot honom nu inte anses räcka?” och å andra sidan frågorna ”är han oskyldig?” eller ”hur stark är bevisningen mot honom?”. Hade man velat renodla diskussionen genom att bara ägna sig åt de enkla frågorna hade det i och för sig varit fullt möjligt. Men problemet är att man då inte hade kommit åt den verkligt viktiga frågan: Skedde det en allvarlig rättsskandal när Sture Bergwall dömdes eller inte?
Avslutning
Man kan fråga sig vad det egentligen är som skiljer Quick-ärendet från alla andra mål där någon åtalad frikänns. Varför blir det nu en omfattande diskussion om skuldfrågan och värdet av kvarvarande bevisning, när det inte brukar bli det annars vid friande domar?
Svaret på den frågan är nog att det finns en ovanlig laddning i Quick-ärendet och att det är ovanligt långt mellan ytterpositionerna. Till det kommer att många har tagit stark ställning, inte sällan på otillräcklig grund.
För egen del menar jag att lösningen är mycket mer närliggande och enkel än många har fått för sig. Tar man hänsyn till
– Bergwalls bakgrund med allvarliga övergrepp,
– hans diagnos som i vissa sammanhang utomordentligt farlig,
– de många ouppklarade morden medan han var ute från Säter åren 1976-91,
– den starka oberoende bevisning som fanns och finns mot honom,
– den övertygelse som så gott som alla som arbetade med utredningarna har,
– det faktum att teorin att allt var fel bygger på att Bergwall lyckades lura alla under åtta år,
är det enligt min mening svårt att inte dra slutsatsen att det finns en hel del som talar för hans skuld.
Det som talar emot hans skuld är främst
– att han nu inte längre erkänner,
– att man i psykoterapin arbetade med ”förträngda minnen”,
– att han sa fel och ändrade sig väldigt många gånger under utredningen,
– att han ofta verkade helt borta, ibland neddrogad,
– att åklagaren ibland inte presenterade alla relevanta fakta för domstolarna,
– att det misstänks att polisen gav honom en massa information ”under bordet”,
– att en del bevisning nu bedöms vara mindre stark än när Bergwall fälldes.
Studera gärna de båda listorna. De har visserligen inte med juridik att göra, men de är intressanta nog ändå. Juridiken i ärendet är intressant bl.a. därför att den har visat sig mycket svårare att förstå än åtminstone jag hade kunnat tro.