Han säger det inte. Men Svante Thorsell tycks ha insett det viktigaste i det som jag skrev i Advokaten nr 9 2013: Av de friande domarna efter resning kan man inte dra slutsatsen att de ursprungliga domarna mot Sture Bergwall var felaktiga. Gott så.

Nu övergår Thorsell till att värna om min person och om rättsväsendet. Han frågar när jag ska tystna i debatten om Quickärendet. ”Detta tyckande, detta luftande i media utom rätta, är ingen bra utgångspunkt för ett justitieråd”, skriver han. Och när jag påstår att medierna har utsatt svenska folket för en blåsning är det ”inte hälsosamt”. Det färgar av sig på HD och på förtroendet för rättsväsendet som helhet, skriver Thorsell.

Det skulle inte finnas anledning att svara på Thorsells inlägg om det inte vore för att denna fråga är viktig och för att Quick-ärendet sätter den i blixtbelysning. Hur ska vi jurister, och särskilt kanske vi som är domare eller advokater, förhålla oss i en debatt om ett enskilt rättsärende, stort eller litet? Är det rätt eller fel att ”lufta synpunkter i media utom rätta”?

Jag tror de flesta utan att tveka svarar att vi jurister självklart ska debattera rättsliga frågor i medierna. Det gäller även enskilda rättsärenden, så länge vi håller oss inom ramarna. Och det gäller även domare. Ändå har mitt engagemang i Quick-ärendet varit provocerande för många. Jag tror det beror på framför allt två saker:

1. En övertygelse om att Sture Bergwall är oskyldig och att det faktiskt är en rättsskandal att han dömdes.

2. En övertygelse om att domare inte utan starka skäl ska säga offentligt att någon som är frikänd kan vara skyldig.

Jag behöver inte säga igen vad jag anser om detta. För mig är det uppenbart att det inte var någon rättsskandal att Bergwall dömdes. Och det är lika uppenbart att detta måste sägas offentligt, även om det innebär att jag som domare säger att Bergwall kan vara skyldig.

Men när bör vi då tiga, vi jurister, och när bör vi tala? Finns det någon princip som vi kan hålla oss till? Jag menar att vi framför allt har ett ansvar för att andra människor förstår vad som sker i rättsväsendet och att inte allvarliga missuppfattningar får fäste. Hävdar någon som åtnjuter stort förtroende i den allmänna opinionen att en domstol har dömt alldeles galet, är det ett juristansvar att säga ifrån om det står klart att domstolen har dömt enligt lagen. Detsamma gäller om det ges vid spridning åt ett missförstånd om vad lagen innehåller i en viktig fråga.

Alla kan förstås inte säga ifrån. Men ofta är det någon som har skäl att känna ansvar. I advokatfrågor är det ofta samfundets generalsekreterare, i åklagarfrågor riksåklagaren. I enskilda rättsärenden är det ofta de jurister som har varit inblandade.

Att jag har känt ansvar för Quick-ärendet beror på att jag granskade det som JK år 2006, visserligen översiktligt men ändå. Det medförde att jag fick frågor från medierna när Bergwall hade tagit tillbaka sina erkännanden och Råstam filmat och skrivit. ”Vad tyckte jag om rättsskandalen?” Hade jag inte fått några frågor hade jag säkert inte brytt mig. Men ska man svara på frågor i offentligheten bör man veta vad man talar om. Därför lärde jag mig ärendet ordentligt. Och därmed fick jag också ett ansvar att få stopp på den alldeles vinda boll som hade kommit i rullning.

Jag menar att även andra jurister tidigt borde ha sagt det självklara, såsom bl.a. Krister Thelin, Ulrika Borg och Roberth Nordh gjorde sent 2013. Det som alla jurister kan säga även om de inte har en aning om Quick-ärendet: En friande dom efter resning berättigar inte till slutsatsen att den tidigare fällande domen var fel. Då hade säkert fler stannat upp och tänkt efter. Medierna hade inte fastnat i den fälla där de fick för sig att saken var klar. Kanske hade människor sluppit blåsningen.

Vem ska hjälpa medierna och allmänheten med sådant, om inte vi jurister?