För en jurist är det viktigare att inte göra fel än att göra rätt.
Så ser de flesta av oss svenska jurister på sin roll. Advokaten ska ge klienten råd, det får naturligtvis inte bli fel. Bolagsjuristen ska se till att bolaget håller sig till lagarna och ibland använder sig av dem, det får inte bli fel. Åklagaren ska åtala, universitetsläraren bena upp och lära ut, domaren döma. Det får absolut inte bli fel. Och tänk om lagstiftningsjuristen gör fel.
Men är det någon skillnad mellan att inte göra fel och att göra rätt? Nej, normalt inte. Men ibland kan det ena avvika från det andra. Och i vissa fall är skillnaden stor. Låt mig nämna ett par exempel.
En person A dödas i samband med ett polisingripande. Två poliser har varit inblandade. Det blir brottsutredning mot poliserna. De berättar om en mycket motspänstig och våldsam A som måste läggas ned på magen och hållas kvar i den positionen. Plötsligt andas han inte längre. Ett vittne säger att poliserna var mycket hårdhänta, ett annat att deras agerande var helt adekvat och lagom fast. Enligt obduktionsrapporten dog A av ett tryck ovanifrån mot kroppen med plötsligt andningsstillestånd som följd, sannolikt till betydande del betingat av mycket dålig fysik och svagt hjärta. Åklagare B lägger ned förundersökningen med motiveringen att brott inte kan styrkas. Men A:s föräldrar överklagar. Den högre åklagaren, C, låter några poliser knacka dörr i det område där händelsen inträffade. Och snart växer en tydlig bild av övervåld fram. De båda poliserna åtalas och döms för vållande till annans död.
En advokat D försvarar en man E som är åtalad för misshandel av sin sambo F. E nekar men döms i tingsrätten på grundval av F:s berättelse och ett intyg från en rättsläkare som ger stöd åt hennes uppgifter om hur skadorna har uppkommit. Advokat D tror på sin klient och försöker få någon annan rättsläkare att ifrågasätta intyget. Men ingen av de rättsläkare hon frågar vill ta sig an uppdraget. Hon får då inför hovrättsförhandlingen fram ett intyg från en allmänläkare. Denne skriver att skadorna enligt hans mening knappast kan ha uppkommit på det sätt som F berättar. När hovrättsförhandlingen är slut säger ordföranden att dom kommer att meddelas om två veckor och att E under tiden ska vara kvar i häkte. D tolkar beskedet så att E kommer att fällas och kontaktar en rättsläkare utomlands. Denne skriver ett intyg med innehåll att F:s skador knappast kan ha uppkommit på det sätt som F påstår. Hovrätten beslutar att återuppta huvudförhandlingen. E blir frikänd med hänvisning till det nya rättsläkarintyget.
Det är svårt att säga att åklagare B gjorde fel, lika svårt som att hävda att advokat D hade gjort fel om hon efter hovrättsförhandlingen hade lagt ned sina ansträngningar att få klienten frikänd. Men det är knappast någon tvekan om att åklagare C gjorde rätt som gick vidare. Och att advokaten skaffade fram ett nytt intyg var naturligtvis rätt. För hennes klient betydde det mycket.
I betänkandet Osmo Vallo — utredning om en utredning (SOU 2002:37) riktas ett hårt angrepp mot oss svenska jurister. I ett kapitel benämnt ”Den svenska rättskulturen” (s. 130 ff.) sägs bl.a. att juridiken har kommit att betraktas som en i huvudsak teknisk hantering, att betydelsen av juristens eget bidrag och därmed egna ansvar har ansetts mycket begränsad, att den svenska juristkulturen präglas av en allmän attityd av återhållsamhet med en risk att självprövning och ifrågasättande uteblir. Utredningen framhåller att det inte räcker att jurister rör sig inom lagens råmärken. Rättssystemet måste därutöver prestera det som medborgarna förväntar sig. I annat fall försvagas legitimiteten.
Jag tycker detta är viktigt, kanske viktigare än något annat när det gäller framtidens juristroll. Vår roll bestäms visserligen delvis utifrån, och vi kommer alltid att vara lagkunniga, regeltolkare, ordningshållare och systematiserare. Men om vi vill kan vi dessutom vara rättviseivrare. Vi kan arbeta för att människor ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, att samhället ska vara rättssäkert och att rättvisa ska vinna över orättvisa. Alla jurister arbetar inte i verksamheter där en sådan roll blir aktuell, men de flesta gör det.
Man kan lägga märke till att åklagare C:s och advokat D:s berömliga insatser handlade om annat än juridik. Och de allra flesta juristarbeten handlar om mycket mer än den rena juridiken. Men samtidigt finns det för många en stark frestelse att hålla sig hårt till den trygga sköna juridiken med dess tydliga ramar och ganska ofarliga problem. Då minimerar man risken att göra fel. Och man kan använda juridiken att slå icke-juristen i huvudet. Det är skönt att vara expert.
Men denna önskan om trygghet bland jurister har slagit tillbaka på oss i professionen. Vi har blivit lite för mycket felfinnare och påpekare, alltför snara att visa oss duktiga, helst duktigare. Det ligger lite grand i juristyrkets natur, för man ska kunna och förstå så mycket. Men inte desto mindre är det illa. Den samlade juristkåren gör mycket mer nytta i samhället om vi är generösa mot varandra, inte så ivriga att påpeka när någon har fel, inte så snabba att försöka vara duktigare.
Och inte behöver vi vara särskilt rädda för att göra fel. Det mesta kan rättas till utan skada. Är man alltför rädd för att göra fel skaffar man sig alltför stora marginaler. Man blir ineffektiv, och man riskerar att så småningom vantrivas med jobbet.
För en jurist är det dessutom viktigare att göra rätt än att inte göra fel.
Den offentliga makten utövas under lagarna. Så står det redan i regeringsformens första paragraf. Den korta meningen berättar att vårt land är en rättsstat. I all makt som riksdag, regering, myndigheter och domstolar utövar är de bundna av lagarna. Det innebär ett kraftfullt skydd för alla — företag, föreningar, enskilda. Men inget fullständigt skydd. För bundenhet är en sak, den praktiska tillämpningen en annan.
Ändamålen helgar medlen, men det gäller inte på den offentliga maktutövningens område, i varje fall inte om medlet innefattar en lagöverträdelse. Polisen får inte provocera fram brott även om man på det sättet skulle lyckas avslöja och fånga landets farligaste brottslingar. Polisen får inte heller använda alla de möjligheter som finns att spåra mobiltelefoner även om man på det sättet skulle kunna säkra bevisning som binder en misstänkt mördare till brottet.
Varför bör det vara så? Jo, därför att det måste vara lagstiftaren som bestämmer gränserna för den offentliga maktutövningen. Om den enskilde tjänstemannen får bestämma dessa gränser kommer lika fall att behandlas olika. Vår uppfattning om vad som bör tillåtas varierar. En chef tycker att en brottsprovokation ska tillåtas med hänsyn till de stora intressen som står på spel, en annan vill följa lagen. Om vissa personer med makt agerar utanför lagarna eroderar på sikt respekten för dessa lagar. Och det gäller inte minst om lagöverträdelsen blir lyckosam. Inget riskerar att förstöra respekten för lagarna så mycket som en framgångsrik lagöverträdelse.
Det skulle i så fall vara den osunda yrkessolidariteten, den kåranda som går för långt. För rättsstaten handlar det främst om Polisen. Sverige har sannolikt en av världens renaste poliskårer, men även här finns problemet att man håller varandra om ryggen på ett ohederligt och ibland direkt lögnaktigt sätt. Många ungdomars samhällssolidaritet har fått sig en knäck när de har förstått att de som ska stå upp för lagen allra mest ibland gör det allra minst.
Jo, värnandet av rättsstaten är och förblir det allra viktigaste ansvaret för oss jurister. Teknikutvecklingen avstannar inte, brottsligheten hittar nya vägar och nya uttrycksformer. Frestelsen att runda rättsstatens hörn kommer alltid att vara stor. Men innan vi tillgriper en metod måste den vara laglig. Lagstiftaren ordnar detta om det är befogat, oftast efter noggrann eftertanke — som det bör vara. Mobilspårning kommer snart att tillåtas i större omfattning. Och en utredning undersöker just frågan om vissa brottsprovokationer bör få förekomma.
Respekten för lagen måste värnas. Vi jurister måste stå upp för den lag som gäller. Även om en överträdelse kan ge kortsiktiga önskvärda effekter, är värnet om rättsstaten helt nödvändigt i ett gott samhälle.
När man ska sia om framtidens juristroll är det intressant att försöka jämföra med framtiden som den såg ut när man själv hade karriären framför sig — dåtidens framtid. Det som då slår mig är framför allt tre saker: 1. Juristrollen präglas i oväntat hög grad av att juridiken är klok. 2. En omogen person blir sällan en riktigt god jurist. 3. Juristen formar i hög grad sin egen roll.
1. När jag läste juridik fick jag höra att man inte fick angripa juridiska problem genom att försöka komma på vad som var klokt och rimligt. I stället skulle man tillämpa lagen och övriga rättskällor på ett korrekt sätt, och inte förvånas över om resultatet ibland blev ett helt annat än det som kändes bäst. Min erfarenhet blev så småningom att anvisningen var bristfällig. Visserligen ska man alltid tillämpa rättskällorna på ett korrekt sätt. Men man har ofta mycket god nytta av att tänka efter vad som känns rätt, gärna genom att sätta in sig själv eller någon släkting i ett tänkt exempel. Det visar sig då att juridiken nästan alltid stämmer med hur man tycker det bör vara.
2. Eftersom en omogen människa sällan är en god jurist gäller det för den unge juristen att försöka utvecklas som människa parallellt med sin strävan att nå juridikens höjder. Juristrollen för den som fastnar i schabloner, förenklingar och övertolkningar är inte rolig.
3. Juristrollen i stort kommer nog att vara densamma i framtiden som den är i dag. Och hur den verkligen blir beror i hög grad på juristerna själva. För det är vi jurister som bäst förstår vilken vår roll bör vara; därmed följer ett ansvar för oss alla. För varje ung jurist gäller det dessutom att ta spjärn mot sin egen framtid och efter bästa förmåga forma sin juristroll efter de egna förutsättningarna och värderingarna.
För min del hoppas jag att juristrollen för allt fler kommer att handla om att göra rätt, snarare än att inte göra fel.