Leif GW Persson hävdar i sin krönika (1.1.2014) att det kunskapstest som användes som bevisning angående två av de mord som Thomas Quick fälldes för var värdelöst som bevisning. Anledningen är att det inte var Quick själv som lämnade uppgifterna till testledaren, utan polis och åklagare.
Vad det handlar om är den undersökning där Quicks kunskaper om morden testades mot en kontrollgrupp. Man undersökte bland annat kunskaperna om sådan information som var känd av polisen men som inte hade förmedlats i tidningar, exempelvis om tillvägagångssätt, återfunna föremål och mordplatser. Beträffande det ena av morden angav Quick 10 sådana fakta korrekt, medan kontrollgruppen angav i genomsnitt 1,2. Beträffande det andra mordet angav Quick 23 sådana fakta korrekt, medan kontrollgruppen angav i genomsnitt 2,3. Quick kände alltså till ungefär tio gånger fler sådana detaljer kring morden som inte hade nämnts i tidningarna.
Det var inte någon hemlighet för någon att i första hand förhörsledaren vidarebefordrade Quicks uppgifter till testledaren. Det går bra att läsa testrapporten och tingsrättens dom om detta. Där står tydligt att Quick hade lämnat sina uppgifter under polisutredningen, alltså i förhören. Redovisningen finns på s. 11-12 i Falu tingsrätts dom, vem som helst kan kolla.
Men, säger den skeptiske läsaren, då kunde ju förhörsledaren berätta för Quick vid sidan av förhöret hur det låg till. Och så kunde Quick säga som det var i förhöret och förhörsledaren sedan vidarebefordra den korrekta uppgiften till testledaren. Bingo! Inte konstigt att Quick fick många rätt!
Den som tror att förhörsledaren, Seppo Penttinen, lärde Quick fakta om dessa båda mord kan läsa de aktuella förhörsprotokollen (delarna 56 – 61). Den som efter läsningen mot all förmodan står fast vid sin tro kan betänka att man beträffande det ena av dessa båda mord hade beslutat att Seppo Penttinen inte skulle få veta några fakta före förhören. Redan då förekom nämligen påståendet att han berättade saker för Quick vid sidan om. Man ville därför kvalitetssäkra förhören genom att hålla honom okunnig om tillvägagångssätt, mordplats och andra fynd.
Men Leif GW Persson hävdar faktiskt inte heller att Quick har lärt sig uppgifterna av polisen. Vad han säger är i stället att det var omöjligt att förmedla några svar från Quick ”eftersom Quick säger olika saker hela tiden”.
Jag säger det igen: läs förhörsprotokollen. Om Leif GW Persson inte har dem kan han få låna dem av mig. Där framgår tydligt hur uppgifterna växte fram, och vad Quick sa om olika detaljer. Det är ingen tvekan om att det gick att förmedla adekvata uppgifter om hans kunskaper till testledaren.
För den läsare som tror att Leif GW Persson sitter inne med kunskaper för att bedöma Quickärendet rekommenderar jag en omläsning av hans krönika, och några av de tidigare där han tar upp Quickärendet. Vad ska man egentligen tro om den som har som strategi att hela tiden smutskasta och misstänkliggöra dem som har en annan uppfattning i sak? Kan man kanske misstänka, ja rentav så småningom bli ganska säker på, att den personen inte har ordentligt på fötterna?