Quickärendet

Längre version av artikel på DN Kultur 6 maj 2015

av Göran Lambertz
Refuserad av Dagens Nyheter

Dan Josefsson skriver i DN den 12 april om ”Sekten som håller liv i spöket Quick”. Sekten är vi som vill klargöra att det inte innebar någon rättsröta att åtala och döma Thomas Quick (numera Sture Bergwall) för åtta mord åren 1994–2001.

Jag räknar till ungefär 80 påståenden i artikeln som är felaktiga eller vilseledande. Anklagelserna mot mig och andra är grova. Det är så han skriver. Debattera öppet vågar han inte. Nyligen gav han återbud till en offentlig diskussion med mig med motiveringen att han inte debatterar med psykiskt sjuka. Beskedet kom några timmar efter att han fått min bok Quickologi.

Men Dan Josefsson brukar säga ungefär samma sak om mina texter som jag om hans. Så hur ska läsarna veta vad som är sant? Debatten om Quickärendet förs på ett sådant sätt att det måste vara svårt att ta ställning för den som inte själv har satt sig in i ärendet.

Jag har funderat över hur debatten skulle kunna göra det lättare för läsarna att bedöma vem som har rätt. Kanske kunde man tänka sig att vi debattörer fick göra åtagandet att låta alla våra påståenden granskas i en lugn och saklig diskussion, skriftligen eller vid mikrofoner. Publiken kunde då ges möjlighet att bedöma diskussionen utifrån styrkan i argumenten.

Vi får se om det kan bli någon sådan diskussion framöver. Det finns medieföreträdare som har tänkt i sådana banor. När Sveriges Radios Bo-Göran Bodin gjorde det för en tid sedan fick han dock bara mig och andra på min sida att ställa upp, ingen på motsidan.

Den som i dag vill försöka förstå Quickärendet, och som har tid och lust, kan med fördel läsa fyra böcker, två för den ena ståndpunkten och två för den andra: Hannes Råstams Fallet Thomas Quick, Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga, Christer van der Kwasts Bortom rimligt tvivel och min egen Quickologi. Härefter är man tillräckligt informerad för att ta ställning.

Tills vidare får debatten föras på ungefär samma sätt som hittills. Jag försöker dock se till att alla mina påståenden kan granskas. Den som vill kan undersöka Dan Josefssons text den 12 april för att se hur långt han följer den regeln.

 

Genom de diskussioner som jag har haft och har med människor om Quickärendet har jag fått intrycket att allt färre numera betvivlar att de fällande domarna mot Thomas Quick var riktiga. Intrycket kan vara fel, men tiden har gått och en insikt verkar ha sjunkit in. Många har förstått att det är väldigt osannolikt att Sture Bergwall skulle vara den ende som talar sant om vad som hände, medan ett tiotal normalt sanningsenliga personer (advokater, åklagare, poliser, läkare m.fl.) talar osant. Och man har förstått att det inte är särskilt sannolikt att sex domstolar enhälligt skulle ha kommit fram till att Thomas Quicks skuld var ställd utom rimligt tvivel om bevisningen hade varit påhittad eller svag. Att hans erkännanden inte kunde läggas till grund för fällande dom framhöll alla domstolarna.

Det finns inget som helst tvivel om att bevisningen mot Thomas Quick var långt mer än tillräcklig. Detta är lätt att konstatera för den som sätter sig in i ärendet och som kan sin sak. Ingen domstol har heller sagt, tvärtemot vad många tror, att bevisningen inte räcker.

Dan Josefsson bygger hela sin argumentation på utgångspunkten att det var rättsröta som gjorde att Thomas Quick kunde dömas. Om åtalen och domarna var riktiga, faller därför hela hans resonemang.

 

När man ska förklara varför allt talar för att det inte var fråga om någon rättsröta kan man börja med följande 20 punkter:

1. Thomas Quick hade berättat för polisen om över 50 fakta kring morden som var unika i den meningen att ingen rimligen kunde ha haft kännedom om dem innan han berättade. Kroppsskador, platser där personer försvann, platser där mordoffer hittades, vägar, bostadsområden, sätt som mordoffren dödades på osv.

2. Det fanns en omfattande bevisning i övrigt. Quick kände till tio gånger fler okända fakta kring ett av morden än personer i en kontrollgrupp som efter intensiv tidningsläsning skulle få sina kunskaper om mordet jämförda med Quicks. Det fanns fosfatförhöjningar i marken på just de ställen där de borde finnas enligt hans berättelser. "Rätt" kroppsdelar saknades efter en person som hittades död. En utpekad medföljande visade sig ha begått självmord vid en tid och under omständigheter som stämde med Quicks berättelse. En bil visade sig ha skrotats vid "rätt" tidpunkt. Han pekade ut flera platser där sökhundar markerade för död människa, och på en del av dessa platser hittade polisen rester av bränt organiskt material. (Fundera gärna över hur du själv skulle bära dig åt för att peka ut en plats där en hund några dagar senare kommer att markera.) Han kände till tio gånger fler okända fakta kring ytterligare ett av morden än personer som i ett test skulle försöka gå in i rollen som mördare. Och så vidare.

3. Han hade en bakgrund med upprepad sexualbrottslighet och allvarlig våldsbrottslighet.

4. Han hade flera gånger fått den psykiatriska diagnosen att han var mycket farlig för andra människor.

5. Han hade inte alibi beträffande något av de mord som han erkände. Och inte heller i övrigt talade några omständigheter med styrka mot honom som gärningsman.

6. Han erkände morden och berättade om dem på ett ofta mycket detaljerat sätt som stämde väl med verkligheten. (Fundera gärna över hur sannolikt det egentligen är att någon ljuger på det sättet, därtill utan att det under någon del av processen avslöjas av de personer som arbetar med fallet.)

7. Han sa många gånger fel om fakta. Men det finns fullt rimliga förklaringar till felen. Det är till exempel väl känt att den som ska berätta om något allvarligt som han har gjort ofta drar sig för att säga precis som det var. Inte sällan vill den som har begått ett brott förringa sin skuld innan allt berättas. Det kan också finnas ett intresse av att manipulera fakta, sätta polisen på prov, för att skaffa sig fördelar. Hannes Råstam och Dan Josefsson har i sina böcker våldsamt överdrivit betydelsen av de fel som fanns i Quicks berättelser.

8. En genomgång av den bevisning som fanns i domstolarna, inklusive den som talade mot honom, leder till slutsatsen att sannolikheten var nästan 100 procent för att Bergwall var gärningsman. (Fundera gärna över hur sannolikt det då är att det står klart att det var fel när han dömdes.)

9. De böcker som har betytt mest för att få människor att tro att det begicks allvarliga fel när Quick åtalades och dömdes är fulla av fel och vilseledanden. Böckerna måste beskrivas som direkt bedrägliga.

10. De påståenden som i olika sammanhang har gjorts för att visa på "skandalen" ger i själva verket inte något stöd för att det var fel att åtala och döma Quick. Att ställa ledande frågor på det sätt som ibland skedde var till exempel nästan alltid motiverat. Medicineringen och den psykiska sjukdomen ger inte något stöd för att erkännandena var felaktiga. Det finns inte någonting annat än själva påståendet som tyder på att Quick lärde sig viktiga fakta om morden för att kunna berätta som han gjorde.

11. Det förekommer en rad myter och osanningar kring fakta i ärendet. Det finns till exempel inte något fall där det står klart att personer som Quick påstod sig ha dödat var vid liv. Han har inte tigit om sin konfirmation för att dölja att han inte kunde ha begått ett mord år 1964. Det är inte klarlagt att han arbetade i sin kiosk vid tidpunkten för ett av morden. Ingen bevisning hade gömts undan av polis eller åklagare. Att inte åtala de av Quick utpekade medgärningsmännen var helt korrekt. Och så vidare.

12. De cirka 50 yrkespersoner som deltog i arbetet med utredningarna och rättegångarna trodde på Quicks berättelser, och veterligen gör nästan alla det än i dag. Det torde bara vara tre som i dag säger att de inte tror på det som Quick sa.

13. I sex enhälliga och omsorgsfullt skrivna domar kom domstolarna fram till att det inte fanns något rimligt tvivel om Thomas Quicks skuld. Redan detta visar med stor tydlighet det felaktiga i Dan Josefssons ofta upprepade påstående att det saknades bevisning vid sidan av Quicks erkännanden.

14. De yrkesdomare som dömde Quick och som lever i dag anser sig inte ha blivit missledda under rättegångarna.

15. Det finns en omfattande mytbildning kring den process där Sture Bergwall frikändes. Inte någon domare har kommit fram till att Bergwall var oskyldig. Inte heller finns det någon domare som har kommit fram till att bevisningen inte räckte. Det som skedde var att hovrätterna kom fram till att bevisningen måste prövas på nytt sedan Sture Bergwall hade återtagit sina erkännanden, och att åklagarna därefter lade ned åtalen för att de menade att bevisningen inte skulle räcka.

16. Vid genomgången av bevisningen under resningsprocessen gjorde åklagarna flera allvarliga fel. De analyserade visserligen en del av bevisningen på ett skickligt sätt. Men de ställde inte några svåra frågor till Bergwall om hundratals omständigheter som det hade varit naturligt att låta honom förklara. Och de förstod inte värdet av vissa bevis som var centrala.

17. Det var lätt för människor i allmänhet att få för sig att domarna mot Quick var fel. Här brast landets juristkollektiv i ansvar. När villfarelsen växte sig stark borde flera jurister ha rättat det missförstånd som uppstod och påpekat att resningarna inte klargjorde att fel hade begåtts.

18. Ingenting i de sex domarna mot Thomas Quick tyder på att en teori om bortträngda minnen skulle ha haft någon betydelse i rättegångarna.

19. Sture Bergwall säger att han inte har några minnen av morden, inte heller några minnen som tidigare var bortträngda. Han säger att han har ljugit om morden efter att ha lärt sig fakta. Om de fällande domarna var felaktiga kan det därför inte bero på teorin om bortträngda minnen. Dan Josefssons centrala påstående om hur Säters terapi skulle ha lett till felaktiga domar har därför ingen grund alls.

20. Bergwalls nuvarande berättelser förutsätter att ca tio yrkespersoner skulle ha manipulerat eller ljugit. Det finns inga fakta som ger stöd åt att manipulationer eller lögner skulle ha förekommit, bara påståenden. (Fundera gärna över detta: Vilken är egentligen sannolikheten för att Bergwall skulle ha rätt på denna punkt?)

 

Alla dessa 20 punkter kan kontrolleras och bedömningarna granskas. Något ofrivilligt fel kan det finnas, men jämfört med Dan Josefssons osanningar och vilseledanden är det i så fall marginellt. Beträffande hans anklagelser mot mig vill jag nämna tre exempel på fel.

Josefsson påstår att jag ”ville lägga locket på Quickaffären utan att ha öppnat lådorna med förundersökningsmaterialet” när jag som justitiekansler granskade anmälan mot Christer van der Kwast och Seppo Penttinen år 2006. Varför skulle vi inte ha öppnat de lådor som Pelle Svensson kom med? Två av mina medarbetare gick igenom stora delar av materialet under ett par dagar och föredrog det för mig på det sätt som regelmässigt sker i tillsynsärenden. Själv läste jag bara de sex domarna. Men granskningen var fullt tillräcklig för att vi skulle kunna konstatera att det inte fanns någon som helst anledning att gå vidare. Att jag skulle ha velat lägga locket på är ett av de många påståenden som Josefsson svänger sig med. (Jag är också bland annat kårlojal, vänskapskorrupt och arbetsovillig.) I själva verket tog jag mig an granskningen med precis motsatt inställning. Jag hade nämligen på känn att jag skulle hitta missförhållanden och var förvånad över att domarna var så gedigna och att utredningen verkade så rakt igenom välskött.

Dan Josefsson säger också, med hänvisning till ett citat från en artikel som jag skrev år 2009, att ”Lambertz trodde på bortträngda minnen”. Med detta menar han att jag anslöt mig till den ”sekt” som enligt honom utgick från att Thomas Quick berättade om verkliga minnen av mord, fastän minnena i själva verket var falska. Det är en sak att Josefsson inte har förstått att den som säger sig inte ha några minnen av mord (som Bergwall) inte gärna kan säga sig ha falska minnen av morden. Det är en annan sak att det som jag anser – och har ansett i många år – är att en domstol aldrig kan förlita sig som enda bevis på minnen som sägs ha varit bortträngda. Det fordras alltid stödbevisning som gör att man utan tvivel kan lita på det som berättas. I Quickmålen fanns det mycket gott om sådan stödbevisning. Läs gärna Josefssons citat från min artikel.

Josefsson beskriver tillkomsten av ett par artiklar som jag skrev sommaren 2012: ”Under sommaren arbetade gruppen med två debattartiklar till DN. Där radade man upp vad man påstod var tio bevis.” Påhittet om ett grupparbete saknar naturligtvis betydelse. Men det visar hur Josefsson fantiserar fritt även kring meningslösa ting om det kan tjäna hans syften.

Dan Josefsson slåss för en hundraprocentigt sjuk sak. Om han vore en rejäl journalist skulle han fråga sig om det inte kunde vara dags att släppa in lite frisk luft och ge sanningen en chans.

 

Att det har uppstått en allvarlig villfarelse kring Quickärendet beror framför allt på tre saker.

För det första en stor okunskap. De som hävdar att de fällande domarna berodde på manipulationer och andra allvarliga fel av åklagare, poliser och advokater har varit okunniga om hur en polisutredning och en rättegång fungerar, okunniga om hur bevisning bedöms, okunniga om vad en resningsprocess innebär.

För det andra ett bastant medieövertag. Medierna har tagit ställning och själva drivit en linje. Medieövertaget har parats med allvarliga vilseledanden i böcker och artiklar, starka men missledda opinionsbildare och nonchalans inför fakta.

För det tredje en bristande professionalitet. Åklagarna under resningsprocessen tycks ha bestämt sig alltför tidigt för en linje. De lät bli att ställa de svåra frågor till Sture Bergwall som annars alltid ställs när någon tar tillbaka ett erkännande. De bortsåg från mycket av den viktiga kunskap som fanns. Och de utmanade inte advokaternas påståenden om bevisningen.

 

Vad som är sant i Quickärendet är uppenbart för den som vill se. Om det är så att Thomas Quick talade sanning när han bekände, har samhället allvarligt svikit offrens anhöriga. Men samhället har också svikit Sture Bergwall själv. Om han talade sanning när han berättade, gjorde han något som i sig var gott och som borde ha fått odelat stöd.

Det svenska samhället klarade inte av att stå emot det kraftfulla och för många lockande budskapet om rättsskandalen. Den kritiska granskningen tappades bort, och väldigt många lät sig luras. Några opinionsbildare och författare satte igång lavinen, men medierna bär största skulden till villfarelsen. Många journalister och jurister misskötte sig allvarligt.

Utmaningen nu är att erkänna och acceptera villfarelsen. Den har skapat stora svårigheter för det svenska samhället. Men vi måste sluta bråka och ta tag i den situation som har uppstått på ett moget och eftertänksamt sätt.

 

Genom att Josefsson har privilegierats både i debatt och på nyhetssidor av DN, har tidningen medverkat till hans allvarliga personangrepp, till spridningen av hans irrläror om bortträngda minnen och till den stora villfarelsen om Quickärendet. Ansvaret vilar tungt på de personer som har fattat publiceringsbesluten.