Regeringen ska låta göra en ordentlig granskning av vad som hände när Thomas Quick (nu Sture Bergwall) dömdes för åtta mord på 1990-talet. Det är utmärkt. Medierna lär dock undgå granskning, vilket är olyckligt med hänsyn till de allvarliga brister som har funnits i deras rapportering och förhållningssätt. Det är framför allt Sveriges television och Sveriges Radio som förtjänar kritik, men också många av de mest tongivande tidningarna.

Det har varit närmast Kafkaartat att se hur det har kunnat etableras en officiell sanning i Quick-ärendet som ligger mycket långt bort från den med all sannolikhet verkliga. Den officiella sanningen är för närvarande att det begicks allvarliga fel på 1990-talet när Sture Bergwall åtalades och dömdes, och att han fälldes för åtta mord utan några som helst hållbara bevis. Den med all sannolikhet verkliga sanningen är att det inte begicks några sådana allvarliga fel, utan att det mesta var rätt när han åtalades och dömdes.

Hur kan det ha gått så galet det senaste året? Jag tror att det beror på sex faktorer som har samverkat på ett ovanligt ”gynnsamt” sätt:

1. Det ifrågasattes tidigt om åtalen och domarna mot Thomas Quick var riktiga. Från några röststarka debattörer (särskilt Jan Guillou och Leif GW Persson) hävdades att allt var en bluff, att Quick ville gå till historien som seriemördare och lyckades lura polis, åklagare och domstolar. För många (bland annat mig själv på den tiden) verkade detta fullt möjligt, kanske rentav troligt.

2. Sedan Sture Bergwall inför Hannes Råstam år 2008 meddelat att hans erkännanden var falska, gjorde Råstam tre tv-dokumentärer med den tydliga inriktningen att det hade begåtts allvarliga fel i psykiatrin och av polis och åklagare. Dokumentärerna var skickligt gjorda och budskapet var kraftfullt. De flesta tog nog redan då till sig Råstams sanning, den som var Bergwalls nya.

3. Sommaren 2012 kom Hannes Råstams bok, ”Thomas Quick – att skapa en seriemördare”. Det intryck man får vid läsningen (det gäller bl.a. mig själv, vid första läsningen) är att hela upplägget från polis och åklagare var en bluff eller ett luftslott. Det fanns inte någon substans i anklagelserna mot Bergwall. Han hade hittat på allt. Det han behövde veta för att bli trodd lärde han sig av polisen och genom att läsa gamla tidningar. Logiskt och klart som korvspad.

4. De nya åklagarna bestämde sig för att inte motsätta sig resning av morddomarna. De har genomgående gått med på resning och sedan lagt ner åtalen efter att ha argumenterat för att bevisningen mot Bergwall inte håller. De brydde sig inte ens om att förhöra Bergwall om de ca 50 unika omständigheterna kring morden, fakta som han kände till och inte rimligen kunde ha lärt sig från någon annan.

5. Medierna har rapporterat från skeendet med det mycket tydliga budskapet att det var fel när Bergwall dömdes och att felen nu har rättats till genom att han har frikänts. Många av journalisterna och redaktörerna har talat högt om en rättsskandal. Inledningsvis, sommaren 2012, sa och skrev många att det var uppenbart att Sture Bergwall var oskyldig, att seriemördaren var ett påhitt. Sedan bland annat jag själv påpekat att frikännandena inte innebar att man slagit fast hans oskuld, övergick de flesta till att säga att det var en skandal att han dömdes på obefintlig bevisning.

6. Inga medier har undersökt den alternativa sanningen: att allt gick väsentligen rätt till när Sture Bergwall dömdes på 1990-talet och att det är återtagandet av erkännandena som är felaktigt. Inte ens Sveriges television eller Sveriges Radio har undersökt detta, trots att de måste anses ha haft ett sådant ansvar som public service-företag. Exempelvis frågade ingen åklagarna varför inga svåra frågor ställdes till Bergwall. Svt och SR har – liksom bl.a. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet och TV 4 – talat om ”rättsskandalen” som något närmast självklart.

Alltså: Tidig skepsis från tongivande håll gav en psykologisk beredskap som gjorde att många människor lätt tog till sig det återtagna erkännandet och den skickliga marknadsföringen av detta. En mycket effektiv berättelse i bokform tillsammans med åklagare som bestämde sig för att inte göra motstånd gjorde det naturligt för medierna att svälja det attraktiva betet: århundradets rättsskandal. Och plötsligt var det självklart att allt hade blivit fel. Enstaka röster som gick emot denna ström möttes med misstänkliggöranden av olika slag. Inga medier undersökte den alternativa sanningen. Skeptiska granskningar har fått publiceras utomlands (se bl.a. Jesús Alcalá i den norska tidskriften Samtiden, nr 3 för 2013).

Sådana var mekanismerna som skapade den rättsskandal som aldrig fanns.

Hur kan jag vara så säker på att allt gick väsentligen rätt till? Det avgörande framför allt annat är den mycket starka bevisningen, särskilt de ca 50 unika omständigheterna, som gjorde åtal och dom till något något närmast självklart. Men också:

– ursprungssannolikheten i form av Bergwalls många tidigare övergrepp

– ursprungssannolikheten i form av Bergwalls psykiatriska diagnos som mycket farlig

– de många ouppklarade morden under de 15 år då Bergwall var ute från Säter

– hans erkännanden, som åtföljdes av hemska detaljerade berättelser

– hans egen bok Kvarblivelse, som fanns tillgänglig före de tre sista domarna.

Nu är Sture Bergwall frikänd för alla åtta morden och ska betraktas som oskyldig. Men frågan om det var en rättsskandal eller inte när han dömdes lever i högsta grad. Den handlar bland annat om ungefär 50 personers yrkesheder.

Jag anklagar framför allt våra public service-företag för de allvarliga försummelser som ligger i punkterna 5 och 6 ovan. Om de hade granskat fakta rimligt omsorgsfullt, hade de ganska lätt kunnat se att det inte fanns särskilt mycket som tydde på att det skedde en rättsskandal när Bergwall åtalades och dömdes. I varje fall kan inte ”rättsskandalen” konstateras som ett faktum; att framställa det så är ett mycket grovt publicistiskt fel.

Lyssna på reportern i Studio Ett den 31 juli 2013, den dag då det sista åtalet mot Sture Bergwall lades ner. Eller på den som påannonserar nyheten i Aktuellt samma kväll. Det var inte något tvivel om vilken slutsats de svenska public service-medierna hade dragit och ville förmedla.

Jag vill fråga Sveriges Radio och Sveriges television: Hur drog ni er slutsats att det begicks en rättsskandal? Sveptes ni bara med av strömmen, eller vet ni något som jag inte känner till? Vad är det för fel med att söka sanningen?