Det tycks äntligen ha gått upp för många, även i medierna, att det drogs alldeles för snabba slutsatser i Quickärendet. Man hade glömt bort all den hållfasta bevisning som faktiskt fanns. Man hade glömt bort att fråga sig vad som var sannolikt.
För vad betyder det när en åklagare konstaterar att bevisningen inte längre når upp till 98 % sannolikhet för att en person är skyldig till ett brott, bara till 90 eller 80 %? Jo, det betyder att bevisningen inte räcker för fällande dom, för detta fordras att skulden är ”ställd utom rimligt tvivel”. Men åklagarens konstaterande betyder inte att man vet att personen är oskyldig. Med de angivna procentsatserna är hans skuld ju fortfarande övervägande sannolik.
Medierna och många tittare och läsare missförstod det som hände när Bergwall frikändes. Han har frikänts och ska betraktas som oskyldig. Men det innebär inte att man vet att han faktiskt är oskyldig. Till saken i detta fall hör också att frikännandena initierades av åklagarna. Bergwalls skuld prövades inte någon gång av domstol.
Till övertygelsen om att Bergwalls oskuld blivit fastslagen bidrog också några starkt vilseledande framställningar och ett veritabelt batteri i medierna av självklara konstateranden om ”Sveriges största rättsskandal” och ”seriemördaren som inte fanns”. Sådant är inte lätt att värja sig mot.
När Sture Bergwall började erkänna ett antal mord hade han en bakgrund med allvarliga övergrepp mot pojkar och män. Han hade en diagnos som sexualsadist och pedofil, i vissa sammanhang utomordentligt farlig. Under de 15 år då han var ute från Säters sjukhus, 1976 – 1991, begicks en rad mord som polisen inte kunde klara upp. Med början år 1992 erkände Bergwall 11 av dessa och dessutom tre mord före 1976 och ett efter 1991. Än i dag finns det inte någon annan än Bergwall som polisen har rejäla misstankar mot för något av dessa mord. Domstolarna hade skäl att fråga sig hur Bergwall lyckades erkänna just sådana mord och hur han kunde berätta om dem på ett så realistiskt och fruktansvärt sätt som han gjorde. Samtliga 15 mord har han för övrigt skrivit om i sin bok Kvarblivelse (1998), där han väver ihop berättelserna om morden med händelser som han utan tvivel har varit med om. I en undersökning som gjordes om Bergwalls kunskaper om okända detaljer kring två av morden visade han sig veta ungefär tio gånger så många som genomsnittspersonen i en kontrollgrupp. Om fakta som hade berättats i tidningarna visste han däremot mindre än kontrollgruppen.
Lägg till detta den övertygelse som så gott som alla som arbetade med utredningarna hade, och har än i dag. Och betänk att teorin att allt var fel bygger på hypotesen att Bergwall lyckades lura alla dessa ca 50 personer under alla år. Tänk också på den omständigheten att Bergwall saknade alibi för alla morden och att det inte heller i övrigt fanns något som i egentlig mening talade för att han var oskyldig till något av dem. Då förstår man att domstolarna hade ett mycket gott underlag för att döma honom.
Hur ska man då se på den omständigheten att medierna har trumpetat ut att Quickärendet är en stor rättsskandal? Mig gör det upprörd, inte minst för att ett antal hederliga och skickliga personer därmed har släpats i smutsen. Det är dags för medierna att reflektera över vad de har gjort och att äntligen göra om och göra rätt.
Jag har skrivit till Sveriges television och Sveriges Radio och påmint om de krav som public service-medierna lever under: saklighet, opartiskhet och icke ensidig behandling av ett ämne. De har hittills brutit flagrant mot dessa krav. Någon gång måste återtåget börja. Eller är det så genant att ha utsatt svenska folket för en jätteblåsning att de måste försöka dölja det till varje pris?