När Maciej Zaremba säger att domarna abdikerade från sin uppgift i målen mot Thomas Quick har han fastnat. Han kan mycket om dömandet, och han förstår bättre än de flesta. Men han sitter hårt fast i en felaktig utgångspunkt och i en sanning som han tänjer för långt.

Det ligger mycket i det som Zaremba säger. Jag tror han har rätt i att alltför många svenska domare uppfattar sig som ”juridikens ingenjörer” där det viktigaste är att ”det går tekniskt korrekt till”. Fällande domar grundas på ett svagt bedömningsunderlag, brister i brottsutredningar avfärdas som betydelselösa, spekulativa bedömningar får ersätta hållfasta slutsatser. Inte ofta, men alltför ofta.

Särskilt viktig är domstolens roll i förhållande till brottsutredningen. Maciej Zaremba har rätt i det som många domare vägrar gå med på: att det är en viktig uppgift för dem att ta ansvar för brottsutredningens kvalitet från rättssäkerhetssynpunkt. Att låta rättegången bli till en ”pingismatch” mellan åklagare och advokat, där domstolen nöjer sig med att avgöra vem som vunnit, är direkt fel.

Ett exempel: Åklagarens vittne säger att hon hörde skrik klockan 2 på natten. Försvararen missar att ifrågasätta uppgiften fastän vittnet under förundersökningen förlade skriket till klockan 3, en tidsuppgift som friar den åtalade om den stämmer. Domaren har läst i förundersökningen vad vittnet sa till polisen. Då får vittnesmålet om klockan 2 inte utan vidare läggas till grund för en fällande dom. Det är ett ansvar som lagen och dess förarbeten ger tydligt uttryck för, men som många domare inte vill ta.

Men när Zaremba ska överföra resonemanget på domarna mot Thomas Quick hamnar han alldeles snett. Han ser inte att det rör sig om fem högkvalitativa domar och en sjätte som inte heller är så tokig. Han tar okritiskt sin utgångspunkt i att åklagaren manipulerat och vilselett domstolarna. Sex domstolar har blivit förda bakom ljuset, hävdar han. Advokater och åklagare ”spelade falskt” tillsammans i det som Zaremba kallar ”Quickskandalen”.

Att det inte finns något stöd för påståendet om falskspel bekymrar inte vare sig Zaremba eller någon annan i mediemobben. Låt mig be Zaremba att svara på denna fråga: Hur vet han att advokater och åklagare spelade falskt?

Hur vet någon över huvud taget att det var en ”Quickskandal”? Som jag har förstått det stödjer man påståendet framför allt på att åklagaren inte berättade allt som talade emot Quicks skuld, att advokaterna inte försvarade hans oskuld, att psykiatrin höll på med något egendomligt som kallades bortträngda minnen, att Quick erkände så orimligt många som trettio mord och att polisen hela tiden ställde ledande frågor.

Men snälla nån: Var har man gjort av sin slutledningsförmåga? Det avgörande för bedömningen av den tilltalades skuld är bevisningen, inte hur konstigt allting är. Det avgörande för vilken bevisning som fanns och finns mot Sture Bergwall är ingenting annat än just detta: vilken bevisning som fanns och finns mot honom. Är bevisningen stark är det mycket som talar för att han är skyldig.

Quick-affären är ett journalistiskt haveri, där tyvärr en del jurister har halkat med ner i diket. Det allvarligaste i haveriet är bristen på kritisk slutledningsförmåga, det näst allvarligaste bristen på öppenhet inför möjligheten att man kunde ha fel.

Vilka lärdomar kan dras av haveriet från ett större perspektiv? Vad kan vi jurister göra för att hjälpa medierna att förstå det som händer i rättsväsendet? Det är frågor som jag hoppas få återkomma till så småningom.