1       Inledning

 

Sten Heckscher var rikspolischef under åren 1996 – 2004, i drygt åtta år. Inget annat arbete hade han så länge. Och det är lätt att tänka sig att ingen annan befattning heller var fullt så krävande. Med stora ekonomiska problem vid tillträdet, med Göteborgskravallerna och deras jättelika efterdyningar, med svåra lönekonflikter och mycket annat svettigt var högsta polischefsjobbet knappast någon sinekur. Detta enormt krävande arbete skötte Sten utomordentligt. Under dessa år blev han också känd för den breda allmänheten.

 

Jag har arbetat nära Sten Heckscher i flera sammanhang och lärt mig mycket av honom. Att han är briljant vet alla. För mig blev det allra mest uppenbart under en resa till Rumänien strax efter Ceausescus fall. Vi skulle inleda ett rättsligt samarbete (dvs. det svenska justitiedepartementet skulle hjälpa det rumänska), och jag sekunderade Sten (då statssekreterare) och Per-Erik Nilsson. Sten förde diskussionerna framåt på ett ytterst skickligt sätt. Min egen uppgift var i första hand att ta anteckningar, något som försvårades av att alla diskussioner fördes på franska, därtill snabbt och intensivt. Jag blev tvungen att erkänna för Sten att jag bara begrep hälften, varefter han sänkte tempot lite och lade in små eleganta sammanfattningar som jag kunde stjäla. Själv talar han franska som en infödd.

 

Men åter till polischefen. Jag var justitiekansler under drygt tre av de år då Sten var rikspolischef, och jag hann kritisera polisen för ett eller annat under den tiden. Det var bl.a. lögner inför domstol, oacceptabel hantering av vapen i förrådet i Stockholm och en vildavästern-syn på användandet av infiltratörer och tipsare. Sten hade av olika skäl knappast något ansvar för de missförhållanden som jag tyckte mig finna, så det gör inget att de nämns i hans vänbok.

 

När jag bekantade mig med polisens verksamhet slogs jag av insikten om de märkvärdiga och nästan olösliga dilemman som polisen ställs inför. De finns där ständigt och de uppkommer både på makronivå och för den enskilde.

 

Polisens dilemman kan sammanfattas i en principfråga: Hur ska man väga det krav på strikt lagenlighet och högtstående moral, som i allra högsta grad gäller för polisen, mot kravet på resultat i fråga om brottsbekämpning och ordning? Det är förvisso inte alltid som dessa krav ställs emot varandra, men mycket ofta. Det är om detta som den här uppsatsen handlar.

 

I nästa avsnitt ger jag några exempel på besvärliga avvägningar i polisarbete. Och då handlar det inte om ekonomi, organisation eller prioriteringar, utan just om sådana avvägningar som rör lagens och moralens gränsområden. Sedan diskuterar jag exemplen kort med ambitionen att till sist försöka formulera svaret på den nyssnämnda principfrågan. Resan till svaret är krokig men intressant.

 

Kanske bör jag förtydliga en sak: Det här är en text om polisens principiella dilemman och hur de kan hanteras, inte om juridik. Därför bryr jag mig oftast inte om att redovisa vad som gäller rättsligt.

 

 

2       Några polisdilemman

 

2.1    Användandet av infiltratörer och informatörer

 

Polisen ska bekämpa brott bl.a. genom brottsförebyggande insatser och spaning. Det är väl känt att vissa sammanslutningar planerar och begår brott för att tjäna pengar. Narkotikabrott och rån är exempel, och vapen finns ofta med i bilden. Uppenbarligen har man betydligt större chanser att avslöja brottsplaner om man kan vara med när planerna smids. Det finns olika sätt att vara med, ett är att anlita en infiltratör eller informatör som bl.a. kan förmedla information till sin uppdragsgivare. Sådant är dock förenat med risker av olika slag, framför allt risker för personens säkerhet om han skulle bli upptäckt av den sammanslutning som han infiltrerar, eller avslöjad under rättsprocessen. Ett avslöjande kan leda till att personen måste lämna landet och hålla sig undan för överskådlig tid (se t.ex. Lasse Wierup, Infiltratören, och Dick Sundevall, Peter Rätz: nio år som undercoveragent). Personen kan också under infiltrationsprocessen bli tvungen att begå brott som drabbar oskyldiga.

 

Ska polisen anlita infiltratörer och informatörer trots dessa risker? Vilka gränser ska i så fall uppställas för verksamheten? Hur väger man riskerna mot resultatkraven?

 

 

2.2    Bevisprovokationer

 

Polisen ska utreda brott. Många gånger kan det stå tämligen klart vem som är skyldig till exempelvis ett mord utan att det är möjligt att få fram bindande bevis. Det kan då vara frestande att försöka sig på en s.k. bevisprovokation. Och om den inte lyckas kan man vilja ”öka trycket” lite (jfr p. 6 i Högsta domstolens dom den 20 oktober 2011, mål B 2150-11). Om man använder sig av en skrämseltaktik som börjar likna hot kanske det går vägen, som det gjorde i det nyssnämnda målet. En mördare blir fast och en mördad kvinnas lille son slipper ovissheten om vad som hände hans mamma. Enligt Högsta domstolen var den metod som hade använts ”otillbörlig” (p. 27) men kunde ”inte hänföras till det allvarligare slaget” (p. 32). För polisen uppkommer frågan hur man ska ta till sig sådana formuleringar i den framtida verksamheten.

 

Räcker de positiva effekterna för att polisen ska få ta sig rätten att hota eller skrämma den misstänkte? Hur långt får man annars gå i att ”öka trycket”? Hur väger man de moraliska kraven mot resultatkraven?

 

 

2.3    Oreglerade tekniska hjälpmedel

 

Uppenbarligen är polisen för sin spanings- och utredningsverksamhet i hög grad beroende av tillgången till tekniska hjälpmedel. Spårning av telefonsamtal, dna-bevisning och s.k. spegling av datorers minnesenheter är tre exempel av många. En del hjälpmedel är strikt reglerade, som buggning och telefonavlyssning. Andra är mer eller mindre oreglerade.

 

För några år sedan ifrågasattes polisens rätt att spåra mobiltelefoner som är påslagna men inte används för samtal eller sms-trafik. En mobiltelefon kan lokaliseras i förhållande till en mast, och därmed ganska detaljerat geografiskt, även när den inte används. Polisen brukade denna möjlighet flitigt och tekniken medverkade till att många brott kunde lösas. Men metoden anmäldes till Justitiekanslern, som gjorde en utredning. Den slutade med ett konstaterande att det stod i strid med lagen att polisen införskaffade sådana s.k. lokaliseringsuppgifter från påslagna men oanvända mobiltelefoner. Polisen hade alltså klivit över lagens gräns. En annan sak var att polisen enligt Justitiekanslern faktiskt borde ha den spårningsmöjlighet som man alltså inte hade men ändå använde sig av.

 

Är det försvarbart att polisen gör så, dvs. använder sig av en spanings- och utredningsmöjlighet som går över lagens gräns? Om det inte är försvarbart, hur allvarligt är det då? Kan polisen i någon mån sätta upp sina egna gränser för sådant som lagen inte riktigt tillåter, alltså ”tänja på gränserna”? Hur ska lagens kanske inte helt tydliga krav vägas mot resultatkraven?

 

 

2.4    Åtgärder mot tiggare, prostituerade m.fl.

 

Sommaren 2010 avvisade polisen 26 personer som hade ägnat sig åt tiggeri i Stockholm. De sändes tillbaka till Rumänien, där de hade kommit från. I medierna omnämndes personerna som ”romska tiggare”, och troligen var alla just romer. Polisens aktion anmäldes till JO (Axberger), som i ett beslut den 28 juni 2011 uttalade allvarlig kritik. Enligt JO innebar polisens agerande ”långtgående rättskränkningar av enskilda”.

 

Också prostituerade från framför allt östländerna har i olika omgångar avvisats ur landet med hänvisning till att de ”inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt”. Men hösten 2011 meddelade polisen att man hade avbrutit denna avvisningsverksamhet med hänvisning till EU:s s.k. rörlighetsdirektiv. Det anses numera – baserat på bl.a. en dom den 8 april 2011 i Förvaltningsrätten i Göteborg (UM 832-11) – att de prostituerades beteende inte utgör ”ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse”, varför EU-rätten förbjuder att de avvisas.

 

I Sverige är det förbjudet att köpa sexuella tjänster. Den som säljer gör sig inte skyldig till något brott, men prostitution är uppenbarligen något oönskat i det svenska samhället. Att polisen försöker stävja verksamheten måste därför anses önskvärt. Men vilka medel får man använda? Är det inte egentligen ganska rimligt att den som kommer hit just i avsikt att försörja sig genom prostitution skickas hem?

 

Var går här gränserna för polisens åtgärder? Kan polisen tänja på lagens gränser för att prostitutionsverksamheten inte ska tillåtas växa sig fast i landet mer än nödvändigt? Hur väger man lagens krav och de förpliktelser som finns mot de prostituerade kvinnorna mot resultatkravet att prostitution ska stävjas?

 

 

2.5    Kollegialitetens krav

 

Tänk dig att du är en 30-årig polis. Du jobbar en kväll med din kollega som är 35. Ni åker runt i stan i polisbilen, allt är lugnt. Plötsligt får ni ett anrop på radion, det har inrapporterats en våldsam händelse i en av stans parker, ett rån. Två ungdomar har slagit ner en äldre man och slitit hans portfölj ifrån honom, tagit hans plånbok ur innerfickan och sprungit iväg i den riktning där ni är. Ni får order att åka däråt och försöka gripa gärningsmännen. Det sägs att en av dem kan vara A, en ung man som har gjort liknande saker tidigare. Ni åker, tittar runt och får plötsligt syn på A som springer rakt emot er. Ni stannar bilen, han vänder och rusar iväg så fort han kan i en annan riktning. Din kollega springer efter honom, du strax efter. Kollegan hinner ifatt efter 50 meter ungefär. Han får ner A på magen och sätter sig på hans rygg. Du hör A säga ”snutdjävel!” och ser kollegan då med ganska stor kraft dra A:s huvud uppåt i håret och därefter trycka ner ansiktet hårt i asfalten. Det är fråga om klart övervåld, för A var redan oskadliggjord. A blöder och skriker att han ska anmäla ”dig din djävel”. Det visar sig att han har fått två tänder skadade och näsbenet brutet. A grips och ni skriver en rapport. Kollegan säger: ”Du såg ju hur killen klappade till mig och hamnade ovanpå mig och hur vi sedan brottades och båda for runt om varandra innan jag lyckades få ner honom. Det var ett rejält knytnävsslag i ansiktet som han gav mig. Och han måste ha fått sina skador när jag brottade ner honom efter det.” Du nickar, berättelsen ter sig hållbar.

 

A anmäler kollegan för misshandel, varefter kollegan motanmäler A för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Du förhörs och berättar på ett sätt som stämmer med vad kollegan har sagt. Det blir inget av anmälan mot kollegan eftersom ”brott kan inte visas”. Däremot blir det rättegång mot A, som åtalas för såväl rån som våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Du och kollegan pratas inte vid i förväg, men du förstår att han förväntar sig att ni håller fast vid berättelsen. Du avlägger ed: ”Jag lovar och försäkrar att jag ska säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.” Och du får frågan: Vilken är din förklaring till de skador som A fick i ansiktet? Och: Såg du A slå ett knytnävsslag i din kollegas ansikte. Hur svarar du på dessa frågor?

 

Hur gör man som enskild polisman när en kollega förväntar sig lojalitet? Han riskerar avsked om sanningen kommer fram. Kan det rimligen förväntas att man då berättar sanningen även om man själv kommer att uppfattas som en värsta sortens svikare?

 

 

3       Hur ska polisen hantera sina dilemman?

 

3.1    Användandet av infiltratörer och informatörer

 

Ska polisen anlita infiltratörer och informatörer trots de risker som finns för personernas liv och säkerhet? Hur ska man i så fall beakta riskerna medan verksamheten pågår? Spelar det någon roll hur allvarliga de brott är som man vill stävja med hjälp av infiltratören eller informatören?

 

En första given regel är att polisen inte får bryta mot lagen. Om det är klart vad som gäller måste reglerna följas även om det betyder att ett mycket allvarligt brott kommer att begås eller inte kan utredas och lagföras. Det är klart i strid med rättsstatens idé om polisen ibland tar sig friheten att bryta mot lagen. Den regeln är undantagslös. Det skulle få orimliga konsekvenser om undantag ens någon gång tilläts från en sådan grundläggande princip. Självfallet har polisen dock rätt till nödvärn och nödhandlingar enligt allmänna principer, och det kan någon gång innebära att annars brottsliga handlingar får begås. Men då beror det på att det med hänsyn till omständigheterna inte rör sig om något brott.

 

Riskerna då? Det är i princip inte olagligt att utsätta en infiltratör för risker. Någon gång kan slarv o.d. visserligen innebära att polisen gör sig skyldig till vållande till kroppsskada eller rentav vållande till annans död, och det är självklart att sådan oaktsamhet inte får förekomma. Mera betydelsefullt är att oacceptabelt risktagande ibland kan medföra ansvar för tjänstefel. Här är gränserna otydliga, men givetvis är principen att polisen aldrig får gå över tjänstefelsgränsen. Det intressanta är närmast om det finns en gråzon mellan det klart tillåtna och det handlande som är att bedöma som tjänstefel, en gråzon som polisen inte bör beträda därför att riskerna är för stora att man kommer att begå brott. I varje fall en smal gråzon måste rimligen finnas, för det kan knappast accepteras att polisen trampar så nära lagens gräns att riskerna är betydande för tjänstefels­ansvar.

 

När det gäller risktagande som kan äventyra människors hela framtid måste marginalerna uppenbarligen vara större än för ett handlande där riskerna, om än stora, avser ett förverkligande som är mindre allvarligt. En informatör som bara riskerar omgivningens ilska kan användas i större mån än den som sannolikt kommer att dödas eller skadas allvarligt vid upptäckt.

 

Hur är det då med skador som drabbar tredje man? Kan polisen låta en infiltratör göra sig skyldig till exempelvis ett inbrott för att det behövs för att inte väcka misstänksamhet hos den grupp som infiltreras? Ja, det bör inte vara uteslutet under förutsättning att den skadelidande kompenseras. Även andra sorters brott, som inte direkt drabbar något enskilt intresse, bör kunna godtas ibland. Det kan vara exempelvis att personen kör för fort eller hanterar vapen eller narkotika på ett olagligt sätt. Och detta bör ibland kunna förekomma även om inte förutsättningarna för nöd eller nödvärn är uppfyllda. Emellertid bör detta fordra en särskild bestämmelse i saken. Annars bör man inte kunna låta en infiltratör begå ett brott. (Jfr härtill betänkandet Särskilda spaningsmetoder, SOU 2010:103, s. 115 f.)

 

Att det ibland bör vara tillåtet att ta risker och att låta brott begås beror på att de intressen som finns på andra sidan är starka. Att man kan förhindra ett våldsbrott, ett värdetransportrån eller allvarlig narkotikabrottslighet är så angeläget att vissa risker är försvarliga. Men saken bör regleras. Det bör inte lämnas i polisens hand att avgöra utan ledning av en lagbestämmelse vilka risker som i detta sammanhang är motiverade och vilka brott som kan begås ”i gott syfte”.

 

Sättet att hantera de nu diskuterade dilemmana är alltså att skapa regler som stagar upp verksamheten. Se härom förslagen i betänkandet Särskilda spaningsmetoder, SOU 2010:102, s. 111 f.

 

 

3.2    Bevisprovokationer

 

I vilken mån bör bevisprovokationer kunna förekomma? Även här sätter lagen en definitiv gräns. Lagöverträdelser från polisens sida kan aldrig tillåtas. Situationer med nödvärn eller nöd får förstås behandlas för sig, men de är ovanliga i det här sammanhanget.

 

Det här betyder rimligen att hot aldrig kan accepteras som en del i en bevisprovokation (jfr fallet i avsnitt 2.2). Men sådant agerande som inte innefattar hot eller något annat brott bör i princip kunna godtas så länge polisen inte rör sig så nära gränsen för det brottsliga att risken för att man begår brott är överhängande.

 

Även i detta sammanhang måste man beakta de motstående intressena. Hur viktigt är det att uppnå det resultat som provokationen syftar till? Ju viktigare, desto större skäl att trampa nära lagens gräns.

 

Vilka skäl av moralkaraktär kan man då skönja i det här sammanhanget? Är det moraliskt fel att ”luras” på det sätt som en bevisprovokation innebär? Nej, knappast om det handlar om den skyldige. Men däremot måste det anses omoraliskt att lura en oskyldig person, och därför får polisen självfallet inte provocera utan ett gott underlag för att tro att den man utsätter för en provokation också är den skyldige.

 

Europakonventionen sätter vissa gränser för bevisprovokationer, liksom för brottsprovokationer. En provokation får inte gå så långt att den innebär att den misstänkte inte får en rättvis rättegång (artikel 6). Det är självklart att polisen måste hålla sig inom dessa ramar.

 

 

3.3    Oreglerade tekniska hjälpmedel

 

I ärendet med lokaliseringsuppgifter beträffande mobiltelefoner (se avsnitt 2.3) konstaterade JK att lagen inte var helt lättolkad. Slutsatsen var klar: det var otillåtet att spåra telefoner som var påslagna utan att användas. Men det fanns utrymme för att missuppfatta lagen. Därför blev det inte någon kritik mot polisen i det fallet.

 

Självfallet är tydliga lagöverträdelser allvarligare än mindre tydliga sådana. Polisen måste under alla omständigheter avstå från tydliga lagbrott. Därtill måste man analysera rättsläget så omsorgsfullt att man har gott stöd för sina åtgärder även om en ännu bättre analys så småningom visar att det var fel.

 

Här liksom tidigare kan det konstateras att polisen är beroende av klara regler för att kunna handla korrekt. Otydliga regler skapar visserligen en möjlighet att skylla på otydligheten, men det är inte en allmänt sett godtagbar ordning att polisen agerar på lagens gräns utifrån ett oklart rättsläge.

 

 

3.4    Åtgärder mot tiggare, prostituerade m.fl.

 

De åtgärder som polisen har vidtagit för att köra ut tiggare och prostituerade ur landet skiljer sig från de ovan diskuterade åtgärderna framför allt därigenom att det i princip inte har handlat om spaning mot, utredning av eller förebyggande av brott. I stället har det handlat i huvudsak om att upprätthålla en av de flesta önskad ordning. Att polisen bryter mot tydlig lag för att åstadkomma något sådant kan naturligtvis inte få förekomma. I det aktuella fallet var det dock snarare fråga om brott mot otydlig lag. Det gäller särskilt i fråga om de prostituerade. Sådana brott är visserligen mer försvarbara än brott mot tydlig lag, men de kan ändå knappast försvaras när det inte ens handlar om brottsbekämpning.

 

Dock hade man från polisens sida gjort hyggliga försök att tolka lagen, och bland annat hänvisade man till ett beslut från JK som antogs ge en rätt att avvisa tiggare. Det rörde sig dock om en klar feltolkning. Inte heller detta gjorde därför polisens åtgärder godtagbara, och något riktigt dilemma kan det därför inte sägas ha rört sig om.

 

Självfallet hade det inte varit tillnärmelsevis godtagbart att skicka ut tiggarna ur landet för att de var romer. Detta säger sig själv, men det är värt att notera att den franska polisen samma sommar körde iväg ett stort antal romer från Paris och att ganska lite gjordes för att fördölja det faktum att de skickades iväg för att de ”levde på det sätt de levde”.

 

 

3.5    Kollegialitetens krav

 

Det är säkerligen många gånger en stor påfrestning för en polis att säga sanningen om en kollegas felaktiga agerande. Åtskilliga poliser som jag har talat med har sagt mig att det är vanligt att man ”förbättrar sanningen” ibland för sin egen eller för kollegans skull. Om man gör det för kollegan kan man åtminstone till sitt moraliska försvar säga att man inte var direkt självisk.

 

Men en sådan lögn som den yngre polisen i exemplet i avsnitt 2.5 gjorde sig skyldig till är naturligtvis inte godtagbar på något sätt. Att han eller hon befann sig i ett dilemma hjälper inte. Man får som polis inte medvetet fara med osanning. I exemplet vet vi inte hur polisen gjorde när han eller hon skulle vittna, men självfallet är det särskilt allvarligt om man som polis ljuger under ed. Och med hänsyn till rättssäkerheten och förtroendet för rättsväsendet är det ytterligt angeläget att polisen genomsyras av värderingar som innebär att sådant inte är på något sätt rekommenderat eller godtagbart. Chefernas ansvar är här ett ansvar av första rang.

 

Kan det någon gång vara acceptabelt att ljuga för en kollegas skull? Ja, en lögn måste rimligen ibland kunna vara moraliskt godtagbar om den inte skadar någon som är beroende av sanningen. Ett exempel kan vara att kollegan glömmer sitt vapen på en plats där det absolut inte får finnas. På en fråga från chefen ”om det har hänt något särskilt” behöver man då knappast berätta om kollegans miss. Inte heller på en direkt fråga från en chef om kollegan ”är noga med sitt vapen” kan man anses ha någon förpliktelse att ange honom. Men nu har vi hamnat ganska långt från det som är uppsatsens ämne, dvs. polisens hantering av dilemman som är typiska för just polisen.

 

 

4       Summering och avslutning

 

Polisen och enskilda poliser befinner sig ofta i situationer där det skapas dilemman bestående i att ett viktigt värde står emot ett annat. Vi har sett närmare på fem sådana situationer och diskuterat dem; det har handlat om infiltratörer, bevisprovokationer, överanvändning av tekniska hjälpmedel, avvisning av ”oönskade personer” och kollegialitetens ibland svåra krav. Frågan i inledningen var denna: Hur ska man väga det krav på strikt lagenlighet och högtstående moral, som i allra högsta grad gäller för polisen, mot kravet på resultat i fråga om brottsbekämpning och ordning?

 

Svaret på frågan är, tyvärr kanske, att ”det beror på”. Det får nämligen enligt min mening anses bero bl.a. på

 

– hur tydlig lagen är

– hur nära lagens gräns man befinner sig

– vilka risker man tar

– hur tydligt ett aktuellt moralbud är

– hur långt från moralens gräns man befinner sig, och

– vilka motintressen som finns.

 

Man torde genomgående kunna säga att det aldrig är acceptabelt för polisen, poliskåren eller en enskild polis, att bryta mot tydlig lag. Det är i princip inte heller acceptabelt att bryta mot en lag som är mindre tydlig, men om motintressena är starka behöver det ändå inte möta någon kritik. Polisen får i princip befinna sig i gränsområdet för vad som är tillåtet enligt lagen, det hör för övrigt till spelets regler att man inte sällan befinner sig där. Men om riskerna är stora för att man trampar över lagens gräns (exempelvis om man riskerar att begå ett tjänstefel), måste motintressena vara starka för att beteendet ska vara godtagbart.

 

På ungefär motsvarande sätt förhåller det sig med polisens brott mot moralregler. Sådana regler är ju oftare än lagregler svåra att identifiera, och inte sällan är gränserna otydliga. Ändå bör man i princip kunna konstatera att det aldrig är acceptabelt för polisen att bryta mot givna moralregler, medan det däremot ofta kan anses acceptabelt att bryta mot moralregler som inte är givna utan i någon mån diskutabla. Om man genom sitt beteende kommer att hamna nära gränsen för det moraliskt oförsvarbara är beteendet ibland godtagbart, ibland inte. Det får anses godtagbart om man inte riskerar att trampa över gränsen, men däremot oftast oacceptabelt om man tar en stor risk att trampa över. Dock bör det i det senare fallet kunna accepteras om det finns starka motintressen.

 

Det sagda kan schematiskt visas i den följande tabellen. Den kan naturligtvis diskuteras i sina enskildheter, men jag tror att den kan fungera som en rimlig utgångspunkt för de bedömningar som måste göras i enskilda fall.

 

 

	Aldrig acceptabelt	Acceptabelt vid starka motintressen	Acceptabelt i normalt polisarbete
Bryta mot tydlig lag	X
Bryta mot otydlig lag		X
Gå nära lagens gräns med risk att trampa över		X
Gå nära lagens gräns utan risk att trampa över			X
Bryta mot tydlig moralregel	X
Bryta mot otydlig moralregel			X
Gå nära gränsen för det moraliskt oförsvarbara med risk att trampa över		X
Gå nära gränsen för det moraliskt oförsvarbara utan risk att trampa över			X

 

 

Det är uppenbarligen mycket viktigt att man hos polisen medvetandegör och diskuterar de dilemman som verksamheten är full av. Det är inte alls acceptabelt om verksamheten, som lätt kan bli fallet och inte sällan tycks ha gällt, bygger på oskrivna regler om att ändamålen genomgående helgar medlen.

 

Vad som slutligen kan vara intressant att notera är att man faktiskt har skäl att godta att polisen på grund av verksamhetens karaktär ibland rör sig nära, och någon gång på, lagens gräns. Det sägs ofta att särskilt höga krav måste ställas på polisen när det gäller laglydnad och god moral; polisen ska ju själv upprätthålla lagen och uppträda som ett föredöme. Men när man tänker närmare efter inser man att polisens resultatkrav är sådana att det som sagt måste accepteras att polisen någon gång trampar på lagens gräns. Det lär dessutom gälla betydligt oftare för polisen än för andra myndigheter.