Jag har uppmärksammats på ett fel i min nyligen utkomna bok Quickologi. Felet rör en av de viktigaste bevisomständigheterna i Quickärendet, ett s.k. hundsök utanför Falun under utredningen av Johan Asplund-fallet. Jag vill här förklara anledningen till felet och beskriva vilken betydelse det kan ha i sak.
I min bok står att Thomas Quick (som Sture Bergwall hette då) år 2000 nämnde en platt sten där han sa sig ha hanterat ben efter en död pojke. Och jag har skrivit att detta skedde INNAN en sökhund markerade vid stenen för död människa. Men det visar sig att ordningen var den omvända, alltså att Quicks berättelse låg i tiden EFTER hundmarkeringen. Det betyder att det fanns utrymme för Quick att få kunskap om markeringen innan han lämnade sin berättelse. Felet har därför en viss betydelse. Jag beklagar att jag har vilselett läsarna på denna punkt.
Anledningen till att det blev fel var att förhörsledaren Seppo Penttinen mindes det så som jag skrivit. Nu efteråt förstår han att minnet kan ha svikit honom. Jag känner Seppo Penttinen mycket väl, och jag går i god för att han inte medvetet skulle ge mig en felaktig uppgift.
Alldeles oavsett detta är ansvaret för felet mitt. Som jag skrev i förordet till min bok bär jag själv ansvaret för alla fel i boken. Jag säger inte något som är medvetet vilseledande eller fel på något annat sätt. Men jag har inte kontrollerat allt utan hämtat många sakuppgifter direkt från mitt eller andras minnen. Det brukar betyda att det blir några fel, och så är det säkert även med min bok. I fråga om fel ligger jag ändå mycket långt efter personer som har skrivit om Quickfallet utifrån påståendet att det var fråga om en rättsskandal. I själva verket är detta en villfarelse.
Bevismässigt innebär felet som sagt en viss skillnad. Men den är inte stor. Quick hade tidigt berättat att han hade hanterat kroppsdelar efter pojken vid sjön i fråga, och vid en vallning antydde han att det hade skett vid en begränsad strandremsa. Sökhunden markerade sedan tydligt vid detta strandområde, både på håll och i vattnet. Någon dag senare togs Quick åter dit och frågade då poliserna om hunden hade markerat vid vattnet. När han fick jakande svar grät han och berättade sedan om bl.a. ett litet ben som han hade gömt i strandkanten och ett lite större ben som han karvat i. Under rättegången berättade han om den platta stenen och att han suttit där och krossat ben.
Hundsökningarna innebär enligt min mening stark bevisning. Det gäller särskilt i de fall där Quick pekat ut en plats där hunden sedan markerat, vilket skett vid flera tillfällen. Ett mycket belysande exempel är en plats där Quick berättade om sju punkter i en hästskoform och där hunden sedan markerade på sex punkter nära varandra i området.
Jag har lagt in några viktiga dokument i extramaterialet till boken på min hemsida www.goranlambertz.se De finns under rubriken Dokument angående hundsöken.