Ingress: Det har hävdats att Högsta domstolen i det s.k. emissionsgarantimålet (NJA 2016 s. 107) gjorde sig skyldig till flera rättegångsfel, bl.a. genom att bygga sin dom på skadeståndsrättslig grund fastän kärandebolaget hade förklarat att det inte gjorde gällande någon skadeståndsskyldighet. Enligt författaren var det inte fråga om något rättegångsfel. HD förde ett annat rättsligt resonemang än parterna, men utan att föra in någon omständighet som inte hade åberopats. Rättssatsen i prejudikatet kunde ha lagts fast utan omnämnande av skadeståndsskyldigheten, som inte gällde mot käranden utan mot det emitterande bolaget. Men så som HD motiverade avgörandet blev prejudikatet praktiskt mer betydelsefullt än det annars skulle ha blivit.
Högsta domstolens (HD) dom i emissionsgarantimålet (NJA 2016 s. 107) har föranlett två följdmål i domstolen[1] och mycken diskussion i tidskrifter[2] och på seminarier. Här nöjer jag mig med att ta upp den mest kontroversiella frågan, nämligen om HD gjorde sig skyldig till ett grovt rättegångsfel genom att bifalla talan på en grund som inte hade åberopats. Enligt Torgny Håstad, med vilken Patrik Schöldström väsentligen instämmer, var det fråga om ett sådant grovt fel. Felet ska ha bestått i att domstolen biföll kärandebolagets talan på den icke åberopade grunden att bolaget hade tagit över det emitterande bolagets rätt till skadestånd mot några av de personer som hade garanterat nyemissionen (svarandena). För en redovisning av omständigheterna ber jag att få hänvisa till den korta sammanfattningen på s. 143 i Schöldströms artikel.[3]
Jag deltog i HD:s avgörande. HD:s ledamöter brukar avstå från att kommentera kritik mot domstolens domar och beslut. Men det finns undantag. Att jag tar till orda här beror bl.a. på att jag numera är pensionerad och därmed lite friare att uttala mig än de ledamöter som är kvar i domstolen.
HD har visserligen avslagit såväl en klagan över domvilla som en ansökan om resning av domvillobeslutet. Man kunde kanske tycka att tillräckligt därmed har blivit sagt. Men några enkla ord bör tillfogas om det som i efterhand har kommit att bli en huvudfråga trots att det inte har något att göra med prejudikatfrågan.
Varför skulle det alltså ha varit ett rättegångsfel? Jo, för att kärandebolaget inte hade gjort gällande någon rätt till skadestånd. Man hade rentav uttryckligen sagt att man inte förde någon skadeståndstalan. Vad man förde var i stället en talan om fullföljd av garantiavtalen, närmare bestämt att garanterna fullföljde sina åtaganden enligt dessa avtal genom att lösa ut kärandebolaget när detta hade tecknat sig för aktuellt antal aktier och betalat teckningslikviden i garanternas ställe.
En domstol får inte grunda sin dom på någon omständighet som inte har åberopats (17 kap. 3 § andra meningen rättegångsbalken). Gjorde HD ändå detta?
Det står klart att kärandebolaget inte hade åberopat att det hade lidit skada. Man gjorde t.ex. inte gällande att man hade gjort en förlust på de tecknade aktierna. Och det står likaså klart att domstolen faktiskt grundade domen bl.a. på att det emitterande bolaget hade en rätt till skadestånd av garanterna, en rätt som kärandebolaget tog över. Betyder det att det var fråga om ett rättegångsfel enligt 17 kap. 3 § andra meningen rättegångsbalken?
Nej, det gör det inte. För när HD grundade sitt avgörande på ett skadeståndsrättsligt resonemang var det bara ett sätt att rättsligt motivera vad som gällde i fråga om kärandebolagets rätt till ersättning svarande mot teckningslikviden för aktierna. Det var alltså inte så att domstolen grundade domen på någon icke åberopad omständighet.
Men hur kan det vara så? Genom hela domen för ju HD ett resonemang i skadeståndsrättsliga termer. Och man avslutar resonemanget så här (p. 68):
Eftersom aktierna i detta fall har emitterats och innehas av Trygghetsbolaget har det bolaget både rätt och skyldighet att vid utövandet av det övertagna skadeståndsanspråket föra över aktierna på garanterna, varvid skadeståndsbeloppet kommer att svara mot den erlagda teckningslikviden.
Det måste väl betyda att kärandebolagets talan bifölls på grund av en skadeståndsskyldighet, fastän bolaget uttryckligen hade sagt att man inte gjorde någon sådan skyldighet gällande?
Ja, så var det. Det förelåg en skadeståndsskyldighet mot det emitterande bolaget, och denna skyldighet tog kärandebolaget över. Men detta bolags rätt till ersättning svarande mot teckningslikviden var inte något anspråk på ersättning för egen skada, utan ett från emittentbolaget övertaget anspråk. Huruvida den del av anspråket som motsvarades av den uteblivna teckningslikviden bör ses som ett skadeståndsanspråk eller inte, det kan kanske diskuteras. Men detta saknar betydelse för den bedömning som ska göras enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken. Att anspråket övertogs och kunde göras gällande är en del av domstolens rättsliga bedömning. Den bygger på de sakomständigheter som kärandebolaget hade åberopat, låt vara att de rättsliga resonemangen bakom övergången inte utvecklas närmare i domen.
Poängen här är framför allt följande: Det saknar betydelse för frågan om rättegångsfel att domstolen förde sitt resonemang i skadeståndsrättsliga termer. Den ersättningsrätt som det handlade om i målet bedömdes på grundval av ett skadeståndsrättsligt resonemang (knutet till emittentbolaget), men det betyder inte att domen grundades på ett påstående om någon omständighet som inte hade åberopats.
Möjligen uppstår förvirringen av att den omständighet som enligt Håstad inte hade åberopats av kärandebolaget var ”skadeståndsskyldighet”. Detta begrepp används visserligen ofta när man anger ett rättsfaktum. Men i grunden är det en rättslig etikett, som domstolen är fri att använda även om parterna inte har gjort det. ”Omständigheten” i det hänseende som Håstad tycks ta sikte på var att garanterna inte betalade den utfästa teckningslikviden till emittentbolaget. Om man anser att emittentbolagets anspråk avser fullgörelse eller ersättning för utebliven fullgörelse, dvs. skadestånd, saknar betydelse för tillämpningen av 17 kap. 3 § rättegångsbalken.
Som parterna förde processen fanns det ingen oklarhet om vad målet gällde, nämligen dels om garantiåtagandet var bindande trots formkravet vid aktieteckning, dels om åtagandet hade upphört genom att kärandebolaget hade gått in och tecknat sig för aktierna eller om kärandebolaget kunde grunda rätt på åtagandet till följd av sitt infriande. I dessa frågor hänförde sig parterna till de omständigheter som HD grundade sitt avgörande på (innefattande att garanterna inte hade betalat teckningslikviden till emissionsbolaget). Då spelar det inte någon roll för bedömningen enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken vilka rättsliga beteckningar som domstolen använder när den resonerar sig fram till sin slutsats.
Och så bör det vara. Det viktiga är att parterna vet vad tvisten gäller och att de argumenterar kring samma omständigheter och frågor. Att det är detta som är avgörande framgår just av att det som domstolen inte får göra är att grunda domen på någon ”omständighet” som inte har åberopats.
Från prejudikatsynpunkt var det betydelsefullt att det slogs fast att garanterna var skyldiga att betala skadestånd till det emitterande bolaget. Mot kärandebolagets påstående att garanterna var skyldiga att fullfölja sitt åtagande hade garanterna hävdat att formkravet vid aktieteckning innebar att någon sådan skyldighet inte fanns. Och själva ingåendet av ett formbundet avtal kan inte framtvingas. Enligt HD bör i stället, i ett fall som detta, vägran att fullgöra ett sådant åtagande föranleda skadeståndsskyldighet.
Civilrättsligt kan det sägas att HD slog fast en specifik rättssats för det typfall som målet aktualiserade: Om den som har åtagit sig att teckna aktier kommer i dröjsmål och en tredje man då gör den aktieteckning som åligger garanten, utan avsikt att befria garanten från åtagandet, har den tredje mannen med emittentens samtycke rätt att bli utlöst av garanten om inte denne vid tidpunkten för den tredje mannens infriande hade fog för att tro att något sådant krav inte skulle ställas (se p. 71 i domen). Som ett led i det resonemang som leder fram till denna rättssats slog domstolen fast den praktiskt viktigare princip som kommer till uttryck i domen (och rättsfallsrubriken).
HD kunde naturligtvis ha lagt fast rättssatsen utan att blanda in skadeståndsrätten. Men så som resonemanget nu fördes blev prejudikatet mer betydelsefullt än det annars skulle ha blivit.
Som HD anförde i sitt beslut i frågan om domvilla rörde det sig alltså bara om en tillämpning av andra rättsregler än de som parterna hade hänvisat till. Domstolen förde ett annat rättsligt resonemang än parterna, men utan att föra in några omständigheter som inte hade åberopats.
I sitt beslut i resningsmålet anförde HD att det ”får anses ha funnits utrymme för olika uppfattningar om faktiska omständigheter som ingick i händelseförloppet konstituerade rättsfakta som kunde leda till ett bifall av Trygghetsbolagets talan, och huruvida dessa omständigheter i så fall hade åberopats på det sätt som krävs” (p. 11). Domstolens bedömning i domvilloärendet var därför inte rättsstridig.
Vad HD i resningsmålet närmare bestämt tyckte i den här diskuterade frågan vet vi inte, bara att domvillobeslutet inte kunde resas. Huvudsaken i resningsmålet var frågan om HD:s handläggning stred mot den kontradiktoriska principen genom att parterna inte gavs tillfälle att lämna synpunkter på den rättsfråga som väckts i HD. Det hade, enligt HD i resningsmålet, funnits anledning att låta parterna framföra sin uppfattning om hur HD ansåg att kärandebolagets talan ”kunde uttryckas”, och över de följdfrågor som det kunde ge upphov till (p. 15). Här var det alltså enligt HD fråga om ett rättegångsfel. Men den kontradiktoriska principen är generellt utformad och lämnar visst utrymme för lämplighetsöverväganden i det enskilda fallet. Med hänsyn härtill kunde det inte sägas att HD:s rättstillämpning i domvilloärendet i denna del var klart och oemotsägligt oriktig (p. 18).
Att HD tillämpade skadeståndsrättsliga principer innebar alltså enligt min mening inte något rättegångsfel. Det hade dock inte skadat om HD hade förklarat varför domstolen såg sig oförhindrad att argumentera på det sätt som skedde.
Med hänsyn till att rättssatsen kunde ha lagts fast utan inblandning av skadeståndsrätten, anser jag för min del att det inte var fel att avstå från att höra parterna. Men inte heller detta hade naturligtvis skadat.
Fotnoter.
[1] Mål Ö 1810-16 om domvilla, beslut den 19 september 2016, och mål Ö 5886-16 om resning av beslutet i domvillomålet, beslut den 19 april 2017.
[2] Se Alexander Unnersjö, Emissionsgarantiers bindande verkan och interventionsbetalarens ställning, JT 2016–17 s. 409, Erik Ellenius, Emissionsgarantier — en analys i ljuset av Labs2-avgörandet, Juridisk Publikation 2/2016 s. 367, Torgny Håstad, Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107, nu fråga om domvilla och resning samt lämplig domstol för vissa extraordinära ärenden, JT 2016–17 s. 605, och Patrik Schöldström, Helgar ändamålet medlen? Emissionsgarantimålet och processrätten, SvJT 2017 s. 142.
[3] Patrik Schöldström menar att det förekom ett rättegångsfel även därigenom att HD tolkade på visst sätt det som kärandebolaget sa i samband med ”sin rättsliga argumentering”, fastän det i själva verket var fråga om en tolkning av de faktiska omständigheter som bolaget åberopade. Jag menar att det är klart att det inte var fråga om någon domvilla på denna punkt, och jag avstår från att nu bemöta argumentationen.