Quickärendet

Quickärendet är en stor villfarelse

av Göran Lambertz
Publicerad i Svenska Dagbladet 2015

Hur kan någon hävda att bevisningen mot Thomas Quick var ramstark när flera domstolar har kommit fram till att han var oskyldig? Svaret är att detta är en av många myter och osanningar i Quickärendet. Inte en enda domstol har kommit fram till att han var oskyldig.

Nå, men domstolarna har ju i alla fall kommit fram till att bevisningen inte räckte för åtal och fällande dom! Nej, även detta är en myt. Inte en enda domstol har sagt att bevisningen inte räckte. I själva verket har ingen annan domstol än de som dömde Thomas Quick, som Sture Bergwall då hette, prövat om bevisningen räckte för att fälla. Vad domstolarna i resningsprocessen kom fram till var bara att det fanns anledning att pröva skuldfrågan på nytt när Bergwall tog tillbaka sina erkännanden. Sedan blev det ändå inte någon ny bedömning. För åklagarna bestämde sig för att lägga ned åtalen, och därmed blev Bergwall frikänd utan domstolsprövning.

Tänk dig att du av någon anledning vill bli dömd för ett pojkmord som du inte har begått. För att övertyga polis och åklagare om din skuld berättar du att du har slagit sönder ben från pojkens kropp och att du kan peka ut platsen där du gjorde det. Du vet att polisen några dagar senare kommer att ta dit en så kallad liksökhund för att undersöka ett stort område där det ställe som du har pekat ut ingår. Och du funderar. Hur ska du bära dig åt för att hitta en plats där hunden kommer att markera?

Frågan är orimlig. För om man inte har hanterat någon död kropp går det naturligtvis inte att peka ut en plats inom ett större område där en liksökhund kommer att skälla och leva runt på det sätt som den gör när den markerar.

Men vid flera olika tillfällen pekade Thomas Quick ut specifika ställen där hundar markerade. De var tränade att söka efter lukt från död människa. Några andra platser än de som Quick hade angett markerade inte hundarna på.

Tänk dig att du också vill bli dömd för ett kvinnomord som du inte vet något mer om än det som du har läst i gamla tidningar. Polisen ber dig berätta detaljer, och du försöker säga sådant som du tror kan stämma. Det handlar om hur kvinnan var klädd, hur du dödade henne, hur du lämnade henne i terrängen efter mordet, vilka skador hon hade och en del annat. Polisen känner till fakta genom de anteckningar som gjordes när kroppen hittades flera år tidigare, och noterar vilka uppgifter som stämmer. Sedan gör man ett test där man frågar tio försökspersoner om samma saker: hur låg hon i terrängen, hur dödades hon, hur såg det ut på platsen osv. Det visar sig att du fick tjugo rätt av tjugotvå. Genomsnittet bland försökspersonerna var två rätt. Hur bar du dig åt?

För två av morden genomfördes test där Quick visade sig känna till tio gånger fler okända detaljer än tio testpersoner gjorde.

Så här kan man hålla på nästan hur länge som helst för att illustrera den bevisning som fanns mot Thomas Quick när han dömdes för åtta mord. Det finns inte något tvivel om att bevisningen var mer än tillräcklig för att åtala och döma honom. Att det inte var någon skandal när han dömdes är uppenbart.

Quickärendet är fullt av myter och osanningar. De båda böcker som har betytt mest för att få människor att tro att åtalen och domarna var felaktiga – av Hannes Råstam och Dan Josefsson – är så fulla av vilseledanden att de bör kallas bedrägliga.

Det är dags för alla att försöka ta till sig vad som faktiskt har inträffat. Ett antal journalister och jurister har lyckats lura stora delar av medierna och svenska folket att Quickärendet gick alldeles snett. Det var inte så. I själva verket är detta helt tydligt för den som granskar materialet ordentligt.

Hur kunde det då gå så illa? Hur kunde en stor villfarelse få en sådan spridning? Det berodde på flera olika faktorer. Den viktigaste var att en i stort sett enig mediekår bestämde sig för att den nya berättelsen var sann och spred den. De misstankar som tidigt fördes fram om fel i utredningen var också ganska rimliga med tanke på hur konstigt en del såg ut. Kraftfulla opinionsbildare drev länge sin linje, och plötsligt fick den stöd när Bergwall i september 2008 sa att han hade ljugit. Det kom böcker som var övertygande och svåra att genomskåda. Publiciteten blev omfattande, och plötsligt såg nästan alla Quickärendet som en skandal.

Många personer med stor trovärdighet gav stöd åt den snabbt etablerade uppfattningen, och få motröster hördes. När någon sa emot var kritiken hård och hånfull. Ensidigheten var påtaglig, inte bara i de flesta tidningar utan också i radio och tv. Osanningar och myter från böcker och tidningar gjordes till sanningar. Resningsåklagarna bestämde sig för att lägga ned åtalen efter en snabb hantering, där de inte brydde sig om att tryckprova Bergwalls nya version.

Men det florerade också en enorm okunskap om hur man skulle se på resningsprocessen och bevisningen. Och det fanns en tydlig benägenhet att se bort från det som var sannolikt med hänsyn till Bergwalls bakgrund, psykiatriska diagnos, erkännanden och berättelser – och de sex fällande domarna. Konformism, prestige, obehag i att ha fel och svårigheter för motståndarna att nå fram spelade in, liksom sannolikt ett slags önskan hos många att det verkligen skulle röra sig om en rättsskandal och inte om en seriemördare.

Så vad gör vi nu? När det inte var någon rättsskandal utan en villfarelse? Klarar det svenska samhället att hantera det?

För min del hoppas jag att många nu sätter sig in i ärendet så väl att de förstår och accepterar villfarelsen. Egentligen behöver det inte vara så dramatiskt. Det var lätt att halka snett och tro på den nya berättelsen, så ingen behöver skämmas särskilt mycket. En stor villfarelse som erkänns är visserligen en allvarlig sak, men den kan åtgärdas och nästan läkas. Om man försöker dölja den är det värre. Då kommer det inträffade att finnas kvar länge som en tagg i samhällskroppen. Inte ens den kommission som arbetar med saken kommer att kunna ändra på det. Om inte medierna och andra nu väljer att vara öppna och ärliga.

Sverige har utsatts för en villfarelse av större mått än på länge. Låt oss dra lärdom av det och hantera det inträffade på ett värdigt och moget sätt.