1 Inledning
Ämnesvalet
Sensommaren 2009 var det dags att bestämma ämne för bidraget till denna festskrift. Jag var på skrivarvecka i Visby och hade så småningom kommit fram till tre alternativa ämnen. Alla hade stark koppling till Torgnys och mina juridiska diskussioner genom åren och till det samarbete oss emellan där Torgny varit min läromästare: 1. Kommissionsköp av fungibel egendom (särskilt pingisbollar) 2. Förbättring av egendom under konkurs (igen) 3. Resning i brottmål (nytt gemensamt intresse).
När jag var mitt uppe i mina funderingar ringde Torgny. Det var strax före kl. 18 den 24 augusti. Han ville ha synpunkter på ett utkast till en skrivelse till Internationella Friidrottsförbundet som han hade satt ihop och som gav uttryck för missnöje med utgången i finalen på damernas 1 500 m dagen innan vid VM i friidrott i Berlin. Den ledande etiopiskan Gelete Burka hade fallit i sista kurvan på grund av en knuff från spanjorskan Natalia Rodriguez, som spurtade i mål som etta före Maryam Jamal från Bahrain. Rodriguez blev diskvalificerad och Jamal förklarades som segrare. Storbritanniens Lisa Dobriskey och USA:s Shannon Rowbury tog silver resp. brons. Burka blev tia.
I utkastet till skrivelse framförde Torgny ett förslag till regeländring. Han tyckte att resultatet var otillfredsställande eftersom Jamal knappast förtjänade guldmedaljen. Hon hade ju snarast haft en liten fördel av incidenten och hade inte sprungit i mål som etta. Dessutom hade hon knappast anledning att vara missnöjd med en silvermedalj. Efter att ha vägt olika alternativ mot varandra tyckte Torgny att det bästa vore om Burka förklarades som segrare. Därmed skulle också bördan av att ha berövat Burka en god chans att vinna lyftas från Rodriguez axlar. Torgny hade ingen invändning mot att Rodriguez diskvalificerades, och det domslutet kan vi nog lämna därhän som korrekt.
Torgny jämförde med den då nyss avgjorda herrstafetten i VM i orientering. Den svenske slutmannen Martin Johansson fick under loppet in en vass kvist i låret och blödde rejält. Han måste bryta och behövde hjälp. Löparna från Frankrike, Norge och Tjeckien tog hand om honom och förlorade därmed chansen att vinna stafetten för sina länder. Segrade gjorde i stället Schweiz före Ryssland och Finland. Enligt Torgny kunde man diskutera om det verkligen var rimligt att det femte laget fick vinna guld på bekostnad av de berömvärt handlande fransmännen, norrmännen och tjeckerna.
Jag läste det utkast som Torgny skickade mig och lämnade synpunkter efter en stund. Därefter var det dags att återuppta funderingarna kring ämnet för festskriften. Och jag insåg att försynen hade ingripit. Meningen var att jag skulle skriva en betraktelse kring det ämne som Torgny just hade tagit upp: Rättvisa inom idrotten. Vi pratar ofta om idrott och har dessutom sedan länge haft naturrättsliga frågor som ett återkommande tema i våra diskussioner. Efter att ha tänkt en del kring frågorna kunde jag konstatera att de är både principiellt och praktiskt mycket intressanta. Försynens ämne tycktes passa perfekt för min festskriftsuppsats.
Ämnet
Jag insåg emellertid så småningom, under skrivandet, att jag hade valt ämne utan att riktigt förstå vad jag valde. Detta har jag i och för sig varit med om tidigare, men jag blev lite mer bekymrad än vanligt denna gång. För jag befann mig på en helt annan gata än min mammas och det visade sig att ämnet var mycket större och mer komplicerat än jag hade tänkt mig.
När man läser tidningarnas sportsidor eller lyssnar på kommentarer i radio och TV stöter man ofta på orden rättvist och orättvist. Men de syftar på vitt skilda saker. Oftast handlar referaten eller diskussionerna om frågan om resultatet i en match eller tävling var förtjänt eller inte i betydelsen om det var en rimlig frukt av lagens eller de tävlandes prestationer och skicklighet. Ibland förekommer rättvisebegreppet i närliggande diskussioner som särskilt handlar om tur och otur eller om skilda förutsättningar för lagen eller de tävlande. Och ibland är det fråga om dopning och annat fusk. Ganska sällan förekommer det däremot någon diskussion om den fråga som Torgny tog upp i sitt brevutkast, alltså frågan om reglerna ger ett godtagbart resultat, särskilt i situationer där det inte är givet hur det bör gå. Denna rättvisefråga ligger ju någorlunda inom juridikens domän, medan de övriga knappast gör det. Och avsikten var ju att uppsatsen skulle platsa i en festskrift i juridik (och inte vilken festskrift som helst). Hade jag kanske gripit mig an ett alltför ojuridiskt ämne?
Nej, detta var trots allt knappast något problem. Fortsatta funderingar visade att det finns åtskilliga intressanta frågor om rättvisa inom idrotten som har juridisk (eller halvjuridisk) prägel. Hur var det t.ex. med Thierry Henrys hands i den avgörande VM-kvalmatchen mellan Frankrike och Irland år 2009, var det rättvist att Frankrike tilläts kvalificera sig med hjälp av ett sådant regelbrott? Och hur var det med maratonlöparen som i klar ledning stoppades av en (kiltklädd) man i publiken i Atén-OS 2004 och förlorade sin mycket goda chans till guld, var det rimligt att han fick nöja sig med brons? Vad ska man säga om Ara Abrahamians kvarlämnade och därmed förlorade bronsmedalj i OS i Beijing 2008, eller det mål som Arsenal fick godkänt i FA-cupen år 1999 trots att man bröt mot den oskrivna regeln att bollen ska spelas tillbaka till motståndarlaget när den har slagits död på grund av en skada? Var dessa resultat rättvisa? Visar de kanske på ett behov av regeländringar?
Inget tvivel alltså: Det finns tillräckligt mycket juridik i ämnet Rättvisa inom idrotten. Men en rejäl avgränsning behöver göras.
Den fråga som i det här sammanhanget är intressantast bör kunna formuleras så här: Borde idrotten ändra sin syn på rättvisa så att reglerna för vissa tävlingssituationer oftare ger ett rättvist resultat? Denna fråga utesluter juridiskt tämligen ointressanta rättvisefrågor, såsom om resultatet är rättvist med hänsyn till spelfördelning, tur och otur o.d., liksom om t.ex. tillåten hjälp åt en tävlande eller orimligt skilda förutsättningar ibland borde leda till en korrigering av resultatet eller kanske en utjämning av förutsättningarna.
En naturlig följdfråga, som kan knytas direkt till verkliga fall, är om det förekommer orättvisor som borde rättas till genom regeländringar.
De sålunda preciserade frågorna är intressanta inte minst mot bakgrund av hur regelgivare har anledning att fundera i andra sammanhang. Såväl nationella som internationella lagstiftare ställs sålunda regelbundet inför frågan vilken betydelse som ska tillmätas rättviseaspekter vid sidan om t.ex. krav på enkelhet och tydlighet.
Men låt oss först bygga grunden. I avsnitt 2 tar jag upp rättvisebegreppet i allmänhet till översiktlig behandling. I avsnitt 3 behandlar jag idrottens olika rättvisor, alltså de skilda typer av situationer inom idrotten där rättvisebegreppet aktualiseras, fast i olika skepnader. Denna genomgång ger relief åt uppsatsens huvudfråga, som behandlas i avsnitt 4. Där är alltså spörsmålet om idrotten borde ändra sin syn på rättvisa – och därmed vikten av rättvisa – för vissa tävlingssituationer där det inte är givet hur resultatet ska bestämmas. Frågeställningen illustreras med fem exempel ur verkligheten.
I avsnitt 5 summeras resultaten utifrån den övergripande frågan om Torgny hade rätt i sitt utkast till skrivelse till IAAF. Om jag får säga det själv är svaret inte ointressant.
2 Rättvisa
Att diskutera rättvisa i ett juridiskt sammanhang är ofta svårt. För många tycks begreppet närmast provocerande, och en vanlig fråga till den som använder det är om han eller hon gör skillnad mellan rätt och rättvisa. Med detta antyds nog ofta att det som är juridiskt rätt också är ”juridiskt rättvist”, att det inte finns någon mer (eller i varje fall högre) rättvisa än den som regelsystemet tillhandahåller. Många definierar också ”den juridiska rättvisan” som den rättvisa som följer av lagen (se bl.a. Wikipedia).
Men för de flesta är det tydligt att rättvisa även i juridiska sammanhang är något delvis annat än den rätt som följer av lagar och förordningar. För annars skulle en lagbestämmelse definitionsmässigt inte kunna vara orättvis eller, rätt uttolkad, kunna leda till orättvisa. Och det kan den ju. För det är uppenbarligen svårt att hävda att en fällande dom mot en oskyldig person är rättvis bara därför att domstolen har tillämpat bevisreglerna korrekt och därvid – i regel på grund av olyckliga tillfälligheter – helt riktigt funnit att bevisningen räcker för att fälla. Jag har inte heller hört någon säga att detta skulle vara rättvist. Men att det är ”rätt” finns det många som menar. Frågan hur man ska se på den saken kan vi dock nu lämna därhän.
I grunden är rättvisa ett etiskt begrepp som står för att resultatet av händelser eller handlingar är, i någon mening, moraliskt rätt. Man kan säga att rättvisa skipas om resultatet upplevs som rättfärdigt. Vad som är rättfärdigt finns det dock olika uppfattningar om, något som i vår tid kanske bäst illustreras av debatten mellan å ena sidan anhängare till John Rawls, som betonar nyttan för de sämst ställda i samhället (se bl.a. En teori om rättvisa 1971), och å andra sidan dem som sympatiserar med Robert Nozicks starkt liberala hållning (se bl.a. Anarki, stat och utopi, 1974).
Här behöver vi dock inte beröra fördelningsaspekterna av rättvisebegreppet utan kan skjuta in oss på effekterna individer emellan av enstaka händelser eller handlingar. Och det är inte heller i övrigt nödvändigt att precisera rättvisebegreppet närmare. Det finns dock anledning att dröja något ytterligare vid begreppet ”juridisk rättvisa” och särskilt fråga sig om sådan rättvisa avviker från rättvisa i allmänhet.
Det är självklart att ett begrepp som ”juridisk rättvisa” – liksom de flesta begrepp – har den innebörd som man ger det. Vill man att det ska stå för ”resultatet av en korrekt tillämpning av lagarna”, så kan man bestämma att det ska göra det. Vill man å andra sidan att det ska stå för ”vad som upplevs som rättvist vid en tillämpning av lagarna” kan man välja denna tolkning. Någon en gång för alla vedertagen definition torde inte finnas.
Det bär visserligen emot att använda ordet rättvist för något som så gott som alla upplever som orättvist, vilket ju faktiskt ibland kan bli fallet när lagen tolkas och tillämpas. Att inte alla juridiskt korrekta resultat är rättvisa följer redan därav att lagstiftaren inte har ambitionen att alltid uppnå rättvisa för alla. En sådan ambition skulle många gånger göra lagen alltför detaljerad och splittrad. I stället väger man rättvisekravet mot behovet av viss enkelhet och rätlinjighet. Att resultatet i ett enskilt fall inte blir optimalt kan man godta om regelsystemet fyller sin funktion utan stora problem.
Oavsett hur man vill definiera juridisk rättvisa kan begreppet alltså knappast ges den betydelsen att det resultat som juridiken skapar är det mest rimliga i varje enskilt fall. Det ligger i lagstiftningens natur att juridiken inte kan uppnå detta. Härav skulle man möjligen kunna vara benägen att dra slutsatsen att begreppet juridisk rättvisa innehåller en sådan självmotsägelse att det inte över huvud taget bör användas. Men inte minst av praktiska skäl är det bra att kunna använda begreppet för den situationen att resultatet stämmer med lagen och en riktig uttolkning av denna. Då har man i alla fall ett enkelt och lättanvänt uttryck för detta. Här använder jag begreppet ”juridisk rättvisa” så.
Men när rättvisebegreppet annars används avses alltså för det mesta den etiska eller moraliska rättvisan. Det som är rättvist är då det som ”känns rätt” eller ”upplevs som rättfärdigt”. Ett rättvist resultat eller beslut stämmer med den moralsyn som de flesta människor har i den meningen att det känns rätt och riktigt, förtjänt och rättmätigt.
I denna uppsats använder jag detta ”moraliska rättvisebegrepp”, närmare bestämt den definitionen att ett resultat är rättvist om det av de allra flesta upplevs som rättfärdigt i betydelsen moraliskt rätt. Och det är alltså viktigt att notera skillnaden mellan detta rättvisebegrepp och det som är juridiskt rätt i den betydelsen att resultatet stämmer med reglerna och en riktig uttolkning av dessa. Skulle det inte finnas någon skillnad hade Torgny knappast kunnat uppröras över utgången av 2009 års VM-final på 1 500 meter för damer.
3 Rättvisor inom idrotten
I det här avsnittet görs en genomgång av olika rättviseaspekter på idrott inkl. några exempel. Sist i avsnittet motiverar och tydliggör jag ytterligare den avgränsning som görs när resten av uppsatsen koncentreras på frågan om idrotten borde justera sin rättvisesyn så att – något förenklat – den juridiska rättvisan kommer närmare den verkliga rättvisan i vissa tävlingssituationer.
Det är tydligt att idrotten är speciell på det sättet att resultaten är ovanligt mätbara och att det därför bara sällan finns anledning att diskutera frågan om rättvisa. Det hör till idrottens natur att resultaten i princip godtas som ett utslag av skicklighet. Den som har hoppat 230 cm i höjd kan t.ex. inte gärna hävda att det är orättvist att han inte vann över den som hoppade 233. Men ibland är mätbarheten mindre, eller korrumperad på det ena eller andra sättet. Då kan det finnas skäl att diskutera resultatet i rättvisetermer.
Rättvisa = rimlig frukt
För det mesta när ordet rättvisa används i idrottssammanhang avses det berättigade i resultatet mot bakgrund av prestationerna. Om ett lag i en ishockeymatch har pucken 70 % av tiden och dessutom har tre gånger så många målchanser, är många benägna att kalla resultatet orättvist om motståndarlaget ändå vinner. På samma sätt är det om en löpare som leder stort drabbas av en skada strax före mål och därför hinns upp av en konkurrent. Man vill gärna att slutresultatet av matchen eller tävlingen ska vara en ”rimlig frukt” av de prestationer som har gjorts.
Uppfattningarna kan dock skifta. Resultatet i hockeymatchen kan av många försvaras som rättvist med motiveringen att det vinnande laget hade en mycket skicklig och väl genomförd defensiv. Och om löparen hade tappat sin ledning på grund av att krafterna plötsligt tröt hade nästan ingen talat om orättvisa. Att orka i mål är en del av prestationen. Många skulle nog också säga att idrotten även handlar om att ”hålla sig hel” och därför mena att inte ens en skadas ingrepp i förloppet har med rättvisa eller orättvisa att göra.
Oavsett vad man tycker om det berättigade i att använda rättvisebegreppet i nu aktuellt hänseende är det ovanligt med upprördhet för att resultatet inte motsvarar spelövertag e.d. Det är väl känt att resultatet inte alltid är en ”rimlig frukt” av bollinnehav, offensivlusta eller teknisk skicklighet. I varje fall finns det självklart ingen anledning att överväga om idrotten borde göra något åt sin rättvisesyn bara därför att resultatet ibland inte uppfattas som rättvist mot bakgrund av prestationer som inte låter sig mätas.
Däremot har det ifrågasatts ibland om det är rimligt (= rättvist) att ytterligt små resultatdifferenser tillåts skilja de tävlande placeringsmässigt. Så var fallet t.ex. när Thomas Wassberg besegrade Juha Mieto med en hundradels sekund på 15 km skidor i OS i Sapporo 1980. Ingen har väl hävdat att resultatet var direkt orättvist, snarare att det var ”onödigt rättvist”. På samma sätt var det när Gunnar Larsson vann 400 m medleysimning i OS i München 1972 med en marginal på två tusendels sekund före amerikanen Tim McKee. Det är en marginal som numera är för liten för att skilja de tävlande åt i simning.
Det kan konstateras att frågan om rättvisa skipades – eller hur rättvisa skipas – i fall som de sistnämnda närmar sig de regelfrågor som i första hand avhandlas i denna uppsats, alltså frågor som avser resultatet i sådana situationer där reglerna måste tas i anspråk därför att resultatet inte annars låter sig lätt bestämmas.
Rättvisa, tur och otur
Att tur och otur inverkar hör också till spelets regler. Visserligen kan man få höra att ett resultat är orättvist om tillfälligheter har spelat ovanligt stor roll, men för det mesta accepteras dessa tillfälligheter som en del av idrotten.
Ibland kan ödet vara extra grymt, som när flera kantbollar i rad avgör en särskilt viktig pingismatch som annars med stor sannolikhet hade slutat i den otursförföljdes favör. Då kan händelsen leva kvar i långa tider och resultatet av de mest engagerade betecknas som så orättvist att det är grymt. I varje fall spelade rättvisan ett grymt spel med förloraren.
Det vore helt väsensfrämmande att justera idrottens regler så att effekter av tur eller otur eliminerades. Dessa aspekter hör till idrotten och ses rentav som en del av dess charm och attraktionskraft. Tur och otur kan dessutom i bästa fall tjäna till att i varje fall något balansera upp ojämnheter i förutsättningarna (se nedan).
Rättvisa och fusk
Allmänt accepterat är dock att fusk är orättfärdigt och att resultat uppnådda på grund av t.ex. dopning, manipulerad protokollföring i golf eller otillbörlig påverkan på domaren i bedömningssporter innebär en orättvisa. På samma sätt anser de flesta ett resultat orättvist om det är frukten av ett otillbörligt utnyttjande av omständigheterna utan att det i och för sig är otillåtet. Ett exempel kan vara att en maratonlöpare springer en längre sträcka i skydd av en buss e.d.
Däremot anses det inte som något otillbörligt utnyttjande att en stavhoppare eller diskuskastare väntar några sekunder att hoppa resp. kasta tills vinden är den rätta. Det hör till spelets regler att sådant kan och får inverka. Den som drabbas av sämre väderförutsättningar än konkurrenten kan nog svära över sin otur, men de flesta anser att det är sådant som man får räkna med.
Dopning är en form av fusk som inte alltid är okomplicerad från rättvisesynpunkt. För det första finns det filosofer och andra som hävdar att dopning borde vara tillåtet eftersom förutsättningarna ändå skiljer sig så mycket mellan olika tävlande att rätt medicinsk stimulans, kroppsuppbyggnad m.m. skulle kunna ses som tävlingsmoment bland flera andra. Detta argument är dock idrotten långt ifrån att acceptera. Men för det andra är det också tydligt att dopningsreglerna ibland slår hårt och ganska blint. Det tyckte nog i varje fall de flesta svenskar när vår moderne femkampare Hans-Gunnar Liljenwall orsakade att laget diskvalificerades och fråntogs sin bronsmedalj efter att han hade druckit (enligt uppgift) två lättöl före skyttemomentet under OS i Mexiko 1968.
Många gånger har det också diskuterats om det inte borde införas ett ”subjektivt rekvisit” i reglerna om avstängning på grund av dopning. Det skulle förhindra t.ex. ett den som helt ovetande har fått i sig något medel som är förbjudet drabbas av en påföljd som gör att kanske flera års hård träning blir förgäves. Argumenten emot ett sådant subjektivt rekvisit har dock – mestadels med rätta – ansetts väga tyngre.
Rättvisa och skilda förutsättningar
Att ett lag som Chelsea har betydligt bättre förutsättningar än t.ex. Stoke att ta hem Premier League är uppenbart. Där handlar det allra mest om pengar. Är det rättvist att en klubb som i allt väsentligt måste lita till spelare som har tagits fram i de egna leden tävlar på samma villkor som en klubb som har attraherat en rysk mångmiljardär?
På motsvarande sätt kan man diskutera om det är rimligt att en bob-besättning från Jamaica ska tävla på samma villkor som en besättning från Österrike eller Italien. Och är det rättvist att ett basketlag med en genomsnittslängd på 187 cm ska tampas med ett lag där längden på spelarna ligger just under två meter?
Dessa rättvisespörsmål kan förstås diskuteras. Och idrotten gör ibland små försök att jämna ut styrkeförhållandena. Men i stort sett accepteras det att förutsättningarna varierar och att det helt enkelt är en del av idrottens idé att man inom ramen för reglerna får försöka skapa bästa möjliga förutsättningar för de egna.
Rättvisa och bedömningar
I vissa sporter, de s.k. bedömningssporterna, bestäms placeringen efter en bedömning av domare. Konståkning, simhopp och gymnastik är exempel. Vissa idrotter är mellanting. I t.ex. brottning, boxning och tyngdlyftning är resultatet i regel lätt konstaterbart men inte sällan delvis en fråga om bedömningar. Träffade slaget rätt eller inte? Var skuldran i mattan? Var armarna raka? Även när det gäller bedömningssporterna strävar man efter enkelhet, men självfallet finns det mycket större utrymme där än i de idrotter där resultatet fastställs efter ren avläsning (vi kan kalla dem avläsningssporter) för ifrågasättande av det rättvisa i resultatet. Att Ara Abrahamian ansåg sig bortdömd i OS i Beijing år 2008 blev tydligt om inte förr så när han placerade sin bronsmedalj på mattan och lämnade prisutdelningen. Det speciella i det fallet var att även denna demonstration föranledde en rättvisedebatt; hur hårt ska man dömas för att man reagerar häftigt mot ett domslut?
En mycket intressant fråga i det sammanhanget är om det rättvisa i någon mån beror på hur rätt eller fel idrottaren i fråga hade. Ska man lika hårt fördöma den som opponerar sig häftigt mot en felaktig bedömning som den som protesterar lika häftigt mot en riktig? Att den förste normalt får fler sympatier än den andre är en sak som idrottens regler i princip inte bryr sig om. Den juridiska rättvisan är så till vida blind i ett sådant fall, många gånger i stark konflikt med det som uppfattas vara ”verklig” rättvisa.
Rättvisa när reglerna tar över
De fall som är intressantast från ett juridiskt perspektiv är som tidigare sagts de där det blir en konflikt mellan den juridiska rättvisan och det som uppfattas som den ”riktiga” eller ”verkliga” rättvisan, alltså den moraliska rättvisan med den terminologi som används här. Det var just denna konflikt som Torgny Håstad sköt in sig på när han invände mot resultatet av finalen på 1 500 meter löpning för damer vid VM i Berlin 2009. Juridisk rättvisa uppnåddes genom att Jamal fick guldet. Men var det rättvist i betydelsen rättfärdigt?
Regler som bestämmer sportresultat är normalt mycket enkla. Inom de allra flesta idrotter kan resultatet bestämmas i ovedersägliga siffror eller motsvarande resultatmått; flest mål, högst hopp, först i mål. Detta tillhör idrottens fundamenta och kan över huvud taget inte ifrågasättas. På vägen måste man följa vissa regler, såsom att man ska ligga kvar på sin bana på 200 m löpning, inte får ta med händerna i fotboll och inte får knuffa sig förbi konkurrenterna i sprintskidåkning. Det kan förvisso förekomma att reglerna är ganska komplicerade, men de som har direkt avseende på att bestämma placeringen är nästan alltid enkla. Och det anses för det mesta att det så bör vara. Bedömningssporter är en sak, men i ”avläsningssporter” ska i princip alla kunna se vem som vinner.
De svåra situationerna uppkommer när ”reglerna tar över”, alltså i de situationer där det inte säger sig självt hur resultatet ska tolkas men där man måste ha regler för att bestämma det. De båda situationer som Torgny tog upp i sitt brev till IAAF var av det slaget. Och det är tydligt att idrotten även för sådana situationer eftersträvar största möjliga enkelhet. Den som kan reglerna ska alltså kunna se direkt vem som vinner. Men det är just detta som är huvudföremålet för undersökningen i denna uppsats; leder en sådan inriktning till att rättvisan i alltför stor utsträckning får stryka på foten, och borde idrotten därför ändra sitt synsätt och fjärma sig något från enkelhetsbehovet?
Två grundfrågor i det kommande avsnittet är alltså: 1. I vad mån bör idrotten försöka uppnå rättvisa genom sina regler? 2. Förekommer det orättvisor som borde rättas till genom regeländringar?
För att kunna hålla diskussionen inom rimliga ramar måste vi begränsa oss till avläsningssporterna, dvs. de sporter där man i princip direkt kan konstatera vem som vann och på vilka platser övriga hamnade. Bandy, tennis, löpning, spjutkastning, volleyboll, pingis, skidåkning, hastighetsåkning på skridsko, rally, speedway och fotboll är några exempel av många på sådana sporter. I bedömningssporterna – som exempelvis konståkning, gymnastik och simhopp – är situationen en helt annan och rättvisediskussionen ständigt aktuell på ett annat sätt. Den blandar vi alltså inte in i denna uppsats.
4 Borde idrotten ändra sin syn på rättvisa?
4.1 Inledning
Resultat i idrott bestäms nästan helt enligt regler som är enkla till både utformning och tillämpning. Om vi håller oss till avläsningssporterna skapar detta ytterst sällan några problem. Och det är givet att man oftast inte har anledning att dra in några rättviseargument när resultatet ska bestämmas. Uppenbarligen kan man inte t.ex. ta hänsyn till om en tävlande har haft en jobbig natt eller har ont i armen. Och inte heller kan man ta hänsyn till den tävlandes träningsmöjligheter på hemmaplan eller vilka företag som sponsrar honom eller henne.
Det står klart av föregående avsnitt att idrottens syn på rättvisa inrymmer en rad komplicerade såväl vinklar som frågor och överväganden. När vi nu går över till att diskutera om det är bra som det är, eller om det finns anledning att tänka om, håller vi oss inom det nyss avgränsade området. Vi diskuterar nu alltså bara rättvisa i regelsystemet när det gäller att bestämma resultatet och vi håller oss till sporter där resultatet är i princip lätt avläsbart, dvs.”avläsningssporter” till skillnad från bedömningssporter. Jag är givetvis medveten om att många sporter innehåller en tydlig blandning av bedömning och avläsning när resultatet ska bestämmas.
De situationer vi diskuterar handlar vidare om sådana speciella situationer där reglerna behövs för att bestämma resultatet, i regel därför att något ovanligt har inträffat. Vi studerar särskilt fem olika sådana situationer och försöker därefter dra vissa slutsatser. De situationer som studeras är dessa:
– en maratonlöpare stoppas handgripligen av en åskådare och hindras därmed från – eller får en mycket sämre chans – att springa i mål som segrare (fallet Vanderlei de Lima, OS i Atén 2004)
– en orienterare skadas och tre konkurrenter förlorar segermöjligheterna då de hjälper den skadade (fallet Martin Johansson, VM 2009)
– ett fotbollslag respekterar inte den oskrivna regel som säger att man lämnar tillbaka bollen till ett motståndarlag som har slagit den död för att en skadad spelare ska kunna tas om hand (fallet Arsenal, FA-cupen 1999)
– en löpare blir knuffad och ramlar, den knuffande diskvalificeras (fallet Burka, VM i fri idrott 2009)
– ett fotbollsskott går i mål via ribban men domaren misstar sig och dömer bort målet (fallet Frank Lampard, VM i fotboll 2010).
4.2 Maratonlöparen
I olympiska spelen i Atén år 2004 ledde brasilianaren Vanderlei de Lima maratonloppet med 25 sekunder när en åskådare (Cornelius Horan, f.d. irländsk präst) tog sig in på löparbanan och knuffade ut de Lima bland publiken. Det tog ungefär 10 sekunder innan de Lima kom igång med löpningen igen, nu skakad och i långsammare tempo. Det är välkänt att det är svårt för en långdistanslöpare att återfinna löprytmen och tempot efter ett plötsligt stopp. När händelsen inträffade återstod ungefär 5 kilometer och 15 minuter av det lopp där de Lima till sist gick i mål som bronsmedaljör på 2.12.11, 77 sekunder efter segraren italienaren Stefano Baldini och 42 sekunder efter tvåan amerikanen Meb Keflezighi. De hade börjat ta in på honom när händelsen inträffade, men det är inte alls otroligt att brasilianaren hade klarat segern om han hade fått vara ostörd.
Brasilianska friidrottsförbundet överklagade resultatet och begärde att de Lima skulle få dela guldet med Baldini eller få en egen guldmedalj. Begäran avslogs och de Lima fick nöja sig med bronset. Frågan är om reglerna borde öppna för ett annat resultat, t.ex. att de Lima hade fått dela guldet. Hade detta varit mer rättvist och är det i så fall ett tillräckligt gott skäl för en regeländring?
Det är omöjligt att veta om de Lima hade vunnit tävlingen om han hade fått springa vidare ostörd. Mycket talar emot detta, t.ex. att löparna bakom hade börjat ta in på honom och att han slutade loppet över en minut bakom Baldini. Men det står klart att hans chanser att vinna minskade avsevärt genom åskådarinhoppet.
Det vore sannolikt mycket lätt att få gehör för uppfattningen att de Lima borde fått guldet om situationen hade varit lite annorlunda, exempelvis om han hade sprungit helt ohotad men brottats ner just före mållinjen och därför passerats av en eller flera löpare. Inte heller för ett sådant fall finns det i dag utrymme i reglerna för något annat än att låta placeringarna bestämmas av i vilken ordning löparna passerar mållinjen. Detta kan tyckas stötande, och ingen skulle väl som sagt protestera om resultatet korrigerades utifrån rätteviseöverväganden. För min del tycker jag – liksom Torgny, se avsnitt 4.5 – att det är klart otillfredsställande att inte reglerna öppnar för en sådan möjlighet. Men om man ska kunna justera resultatet i ett sådant fall, var går då gränsen för i vilka mindre klara situationer man möjligen också bör kunna göra det? För vilka fall ska det sålunda gälla en bestämmelse som vi kan kalla en ”rättviseventil”?
Detta är ett exempel på det kanske vanligaste problemet vid all regelgivning, inklusive lagstiftning. Hur stort utrymme ska rättvisesynpunkter få på bekostnad av enkelheten i regelsystemet och vice versa? Något förenklat kan man säga att problemet inom juridiken, särskilt civilrätten, brukar lösas genom en kompromiss som innebär att smärre orättvisor i enskilda fall accepteras på enkelhetens altare, samtidigt som enkelheten offras något för att inga alltför skriande orättvisor ska uppkomma.
Med tillämpning av den nu angivna principen skulle man kunna tänka sig en regel enligt vilken ordningen ändras genom ett särskilt beslut i fall då resultatet annars blir uppenbart orättfärdigt eller (med ett något annorlunda uttryckssätt och marginell skillnad i sak) då en annan ordning är klart bättre i överensstämmelse med vad som framstår som rättvist.
Ett annat, likartat, sätt att reglera en situation som denna kunde vara att bestämma resultatet till vad som säkert skulle ha blivit fallet om händelsen inte hade inträffat e.d.
Med regler som dessa skulle Vanderlei de Lima knappast ha fått någon medalj av ädlare valör i det verkliga fallet, medan löparen i det tänkta helt klara fallet skulle ha korats till segrare. Enligt min mening framstår detta som en rimlig eftergift för rättvisesynpunkter på enkelhetens bekostnad.
I det verkliga fallet skulle det alltså visserligen uppfattas som mer rättvist om brasilianaren fick exempelvis dela guldmedaljen med Baldini, medan Keflezighi fick behålla sin silvermedalj. Men rättviseargumentet är, med hänsyn till osäkerheten i situationen, inte ett tillräckligt gott skäl att åstadkomma denna ändring i resultatet.
4.3 Orienteringsstafetten
Den svenske slutmannen på herrstafetten i VM i orientering i Ungern år 2009, Martin Johansson, skadade sig svårt när han var i ledningen inte långt före mål. Han fick hjälp av de franska, norska och tjeckiska konkurrenterna – Thierry Gueorgiou, Anders Nordberg och Michal Smola – som låg på platserna bakom honom och avbröt sitt tävlande. Det fick till följd att Schweiz tog guldet före Ryssland och Finland. Det finns inte någon anledning att betvivla att Frankrike, Norge och Tjeckien hade tagit de tre medaljerna om de hade sprungit vidare, osäkert dock vilken den inbördes ordningen hade blivit.
Var detta en rimlig upplösning av stafettloppet? Att Sverige var ute ur loppet är självklart. Att Martin Johansson skadade sig när han var i ledningen var mycket oturligt, men skador och otur hör till idrotten. Frågan är i stället om det hade varit bättre – därför att det av de flesta nog hade uppfattats som rättvisare – t.ex. att Frankrike, Norge och Tjeckien hade fått dela på guldet. Borde Internationella Orienteringsförbundet ändra på reglerna för att möjliggöra ett sådant resultat vid likartade händelser framöver?
Det är omöjligt att veta vad som skulle ha hänt om de tre löparna hade fortsatt in i mål. Orientering är en sport där mycket kan hända, exempelvis att en eller flera löpare springer bort sig och förlorar mycket tid. Men sannolikheten att detta eller något liknande skulle ha hänt de tre aktuella löparna, eller någon av dem, var i detta fall mycket liten. Allt talar för att de skulle ha belagt de tre första platserna. Nu blev de hjältar i stället, och det var naturligtvis inte så dumt. Men borde inte det idrottsliga resultatet, särskilt eftersom det var så närliggande, ha anpassats efter det inträffade?
Under förutsättning att mina antaganden om det sannolika slutresultatet är riktiga skulle knappast någon protestera mot en ordning som innebär att en domare eller en tävlingskommitté kunde besluta om delat guld för de tre länderna Frankrike, Norge och Tjeckien. För en sådan ordning talar också att de länder som fick medaljerna – även om de på sätt och vis drabbas av en ”rättviseventil” – säkert inte värderar dem särskilt högt. Och för Martin Johansson och Sverige hade det naturligtvis varit skönt om Martins skada inte hade hindrat de tre hjälparländerna att ta hem medaljerna.
Ett mer finmejslat utslag, t.ex. att man även hade försökt förutse utgången de tre lagen emellan, vore inte möjligt att åstadkomma.
Jag menar därför att mycket talar för att Internationella Orienteringsförbundet borde införa en bestämmelse av ungefär den innebörden att det resultat som reglerna annars ger kan ändras genom beslut i efterhand t.ex. om en yttre händelse har påverkat resultatet och detta annars med stor sannolikhet hade blivit ett annat. Om det inte är givet vilket resultatet närmare bestämt ska bli vid tillämpning av en sådan regel, bör beslutsorganet ges rätt att bestämma ordningen efter vad som framstår som rimligt i det enskilda fallet. Det kan nog visserligen vara svårt många gånger, men alternativet att reglerna ”straffar” idrottsmän som agerar föredömligt är enligt min mening klart sämre. Det gäller även om det på sätt och vis kan anses strida mot idrottens idé att man närmast av moraliska skäl låter någon vinna som inte har gått först över mållinjen. Rättvisan bör ibland få företräde framför idrottens idé.
4.4 Brott mot oskrivna regler
I en FA-cupmatch år 1999 mellan Arsenal och Sheffield United var ställningen 1-1 när en spelare i Sheffield blev skadad och liggande på marken.[1] En av hans medspelare slog bollen över sidlinjen för att få spelet avbrutet. När spelaren hade tagits om hand och spelet skulle fortsätta borde Arsenal enligt fotbollens oskrivna regler ha överlämnat bollen till motståndarna, varefter spelet skulle ha fortsatt där det avbröts. Ray Parlour i Arsenal kastade också inkastet mot Sheffields målvakt. Men det blev för kort och fångades upp av Arsenals Nwanka Kanu. Sheffields försvarsspelare stod mer eller mindre stilla när Kanu slog bollen till lagkamraten Marc Overmars, som enkelt slog den förbi den förvånade målvakten. Målet godkändes och matchen slutade 2-1 till Arsenal efter en del bråk och visselkonsert från delar av publiken.
Efter matchen bad Arsenals coach Arsene Wenger om ursäkt och erbjöd att matchen skulle spelas om. Så skedde också, fast denna gång på Arsenals hemmaplan. Arsenal vann med 2-1.
Den engelska domarkåren var mycket kritisk till det engelska förbundets beslut att låta matchen gå om. De menade att det inte fanns något stöd för det i reglerna, att domaren inte hade kunnat göra något annat än godkänna det omdebatterade målet och att ”lösa rättvisesynpunkter” inte fick tillåtas ta över fotbollens regler. Internationella fotbollsförbundet, FIFA, gav sitt stöd åt det engelska förbundets beslut men betonade att det inte fick bli prejudicerande.
Detta fall är av ett annat slag än de tidigare refererade. Här handlade det inte om en yttre händelse som hade inverkat på resultatet utan om ett brott mot en idrottens hederskod. Likheten med de tidigare fallen är att resultatet även här hade ”blivit fel” till följd av en oförutsedd och irreguljär händelse. Vidare uppfattade de flesta resultatet som orättfärdigt.
Ingen kan gärna säga något annat än att det från rättvisesynpunkt var bäst att matchen spelades om. Frågan är då om de skäl som domarförbundet åberopade väger så tungt att det orättfärdiga resultatet ändå borde ha bestått.
Enligt min mening måste det även i ett fall som detta finnas utrymme för ett beslut som tillgodoser rimliga rättviseanspråk. Domarsynpunkterna var av ganska fyrkantigt slag, och när nu båda lagen var inställda på omspel fanns det knappast skäl till något annat beslut.
Intressantare och möjligen svårare hade det blivit om Arsenal hade vägrat att spela om matchen. Det hade inte blivit svårare i den meningen att man hade fått besvär med att tolka reglerna; i det fallet hade resultatet uppenbarligen fått gälla. Svårigheten ligger i att bedöma fallet från rättvisesynpunkt och att avgöra om reglerna borde öppna för ett sådant hänsynstagande.
Det rättvisaste måste rimligen även här anses vara att matchen spelas om. Arsenal stal ju i praktiken segern genom att bryta mot en hedersregel. Sådant bör inte löna sig. Men det är inte lätt att ändra reglerna så att rättvisan i ett sådant fall får genomslag. Det skulle väl i så fall vara med en regel av innebörd ungefär att resultat som tillkommer som en följd av brott mot tydliga hedersregler för idrotten ska korrigeras på lämpligt sätt. Det är uppenbart att en sådan bestämmelse blir svårtillämpad, bl.a. för att det kan vara tveksamt vilka hedersregler som är tydliga, vad som är ett ”brott” mot reglerna och vad som är en lämplig korrigering. Hedersregler är också av ett speciellt slag, och det ligger på sätt och vis i deras natur att man i varje fall kortsiktigt kan tjäna på att bryta mot dem.
Jag vill därför inte rekommendera en sådan rättviseventil som nyss sagts. Det är nog bättre att den som gör sig skyldig till ett hedersbrott får bli utbuad och skämmas.
Men om parterna är ense bör det enligt min mening utan tvekan vara möjligt att korrigera resultatet på ett sätt som de kommer överens om. Det var ju också det som skedde, och det var kanske typiskt att det var just domarna som uttryckte invändningar.
4.5 Burka
Hur ska man då bedöma VM-finalen på 1 500 meter damer i Berlin den 23 augusti 2009? Det som hände var alltså att Gelete Burka från Etiopien (som för övrigt låg i täten i stort sett hela loppet) ledde fram till sista kurvan där hon föll sedan spanjorskan Natalia Rodriguez försökt gå förbi henne på insidan och stött till henne. Rodriguez spurtade i mål som etta före Maryam Jamal från Bahrain. Men strax efter målgången blev Rodriguez diskvalificerad på grund av knuffen mot Burka, och Jamal förklarades som segrare. Burka tog sig i mål och blev tia.
Sedan Rodriguez hade diskvalificerats var det helt klart enligt reglerna att guldet skulle gå till Jamal, som var först av övriga över mållinjen. Men frågan är om resultatet utifrån en rättvisebedömning borde ha blivit ett annat. Det är inte svårt att med Torgny hävda att Jamal blev gynnad på ett sätt som är ägnat att störa. Hon hade ju ingen egen anledning att bli kompenserad för att Rodriguez orsakade Burkas fall. Det var därför inte hennes förtjänst att hon vann guld, utan hon gynnades av att spanjorskan diskvalificerades som en följd av vad hon (Rodriguez) gjorde mot Burka. Hade det funnits något annat och bättre sätt att fördela medaljerna?
Torgny vägde olika alternativ mot varandra. Det första alternativet var att inte ge guldmedaljen till någon alls. Det ansåg han otillfredsställande, eftersom en tävling borde ha en vinnare. Det andra alternativet var då att ge guldet till Burka. Han resonerade en del kring denna möjlighet och kom fram till att det borde vara möjligt att döma en person som segrare i varje fall i en situation där det är uppenbart att personen skulle ha vunnit om han eller hon inte hade blivit hindrad. Ett exempel, enligt Torgny, är att en löpare är alldeles ensam i täten just före mållinjen när en åskådare kastar sig ut på banan och på ett eller annat sätt stoppar fortsatt löpning (jfr 4.2 ovan). Torgny menade att det är stötande att tillämpa huvudregeln – först över mållinjen vinner – i ett sådant fall.
Svårare är det, återigen enligt Torgny, att bedöma vad som bör ske i ett fall som det aktuella, nämligen där man inte vet vad som skulle ha hänt men löparen har berövats en klar chans att vinna. För detta fall resonerade Torgny i huvudsak så här (i min översättning från engelska):
Inom vissa andra rättsområden (som t.ex. budtävlingar) kan förlusten av en chans likställas med att chansen realiseras. Den drabbade parten (eller rentav många drabbade parter) kan då ses som vinnare och få rätt till skadestånd motsvarande den vinst de har gått miste om. En utvidgning av detta undantag till fall där en tävlande har fråntagits en klar chans inrymmer naturligtvis svåra bedömningsproblem, men sådana problem kan och bör inte alltid undvikas inom juridiken, där det övergripande ändamålet är att åstadkomma rättvisa. Även personer som har fråntagits en klar chans i en idrottstävling borde kunna förklaras som vinnare eller ges en annan plats som är riktigare. I fallet Burka hade det varit en bättre lösning att förklara henne som segrare än att ge guldet till Jamal eller att inte ge det till någon.
Principfrågan är som sagt i vilken mån man med idrottens regler ska försöka åstadkomma rättvisa. Det bör observeras att detta är en annan fråga än vad som faktiskt är rättvisast i det enskilda fallet.
Om vi först ser något på den andra frågan i just detta fall kan man kanske diskutera vilket som är rättvisast, att låta Jamal vinna (enligt reglerna) eller att ge vinsten till Burka. För min del är jag benägen att hålla med Torgny om att det senare nog hade varit rättvisast i och för sig. Samtidigt känns lösningen lite konstruerad och osäker. Men därför är fallet också bra som illustration av principfrågan; i vilken mån ska man försöka åstadkomma rättvisa med idrottens regler? Bör reglerna inrättas så att de i större utsträckning åstadkommer ett rättvisare resultat?
Det här fallet skiljer sig från maratonfallet i avsnitt 4.2 därigenom att ingen kan sägas egentligen drabbad om den som råkat ut för en ojusthet eller motsvarande (Burka) får guldet. I maratonfallet hade det inneburit att Baldini och Keflezighi hade fråntagits medaljer som de möjligen hade vunnit även utan händelsen. Det bör knappast ske. Men när ingen egentligen drabbas är det mindre som talar emot att en ”rättviseprincip” tillämpas.
En bestämmelse för detta fall skulle kunna se ut ungefär så här: Om en löpare fråntas en klar chans att vinna genom att regelvidrigt hindras av en medtävlare, ska löparen få segern om den som annars skulle ha vunnit inte kan anses sammantaget drabbad av händelsen.
Med en sådan lydelse kommer bestämmelsen bara att kunna tillämpas när den som skulle ha fått segern utan rättviseventilen inte har vunnit av egen kraft. Så var det ju i det aktuella fallet, eftersom den som gick först över mållinjen (Rodriguez) blev diskvalificerad. Helt säkert är det dock inte att Jamal inte skulle få betraktas som drabbad. Kanske kände hon t.ex. ett psykologiskt övertag mot Burka som hade gett henne goda chanser att slå Burka i en spurt, medan hon inte kände något motsvarande i förhållande till Rodriguez. I så fall hade hon kanske vunnit om inte händelsen hade inträffat. Det kan noteras att Jamal och Burka hade varit ganska jämna före VM; var och en av dem hade tre av de tio bästa noterade tiderna under säsongen medan Rodriguez inte hade noterat någon topptid.
Till förmån för en regel som skulle ge Burka segern talar enligt min (och Torgnys) mening dels att det hade varit den rättvisaste utgången, dels att inte ens Jamal skulle ha någon uppenbar anledning att invända eftersom hon inte gick i mål som segrare, dels slutligen att detta skulle innebära att Rodriguez slapp bördan att ha berövat Burka segern och samtidigt vara ett attraktivt sätt att neutralisera den oegentlighet som förekom. I motsatt riktning talar dels att lösningen framstår som något konstruerad och spekulativ, dels att det är osäkert om Burka verkligen skulle ha vunnit om hon inte hade blivit knuffad, dels slutligen att det med en så långtgående rättviseventil blir påtagligt svårt att dra gränser för ventilens tillämpning.
Jag avstår från att ta ställning till om rättvisan borde segra i ett fall som detta eller inte. Enkelhet och rätlinjighet talar däremot. Utifrån principen att rättvisan bör vara avgörande om det inte blir för krångligt samtidigt som enkelheten bör vara avgörande om den inte alltför mycket ingriper i rättvisan, kan var och en ha sin egen uppfattning om vad som vore bäst. Men det vore i varje fall inte fel att följa Torgnys förslag.
En möjlighet vore kanske att det skapades en öppning för den som förklaras som segrare – här Jamal – att formellt överlämna segern till den hon uppfattar som en riktigare vinnare. En sådan ordning har dock nackdelen att den ställer mycket stora krav på idrottare och riskerar att skapa såväl missämja som moralism.
4.6 Bortdömda fotbollsmål
En ständigt aktuell fråga är vad som bör ske när en domare i en lagidrott bedömer en situation fel på ett sätt som direkt påverkar utgången. Det senaste stort uppmärksammade exemplet är från åttondelsfinalen i fotbolls-VM 2010 mellan Tyskland och England. Tyskland ledde med 2-1 i första halvlek när den engelske mittfältaren Frank Lampard sköt från långt håll mot det tyska målet med påföljd att bollen slog i ribban och studsade i marken en bit innanför den tyska mållinjen. Varken domaren eller linjedomaren uppfattade att bollen var i mål och spelet fick fortsätta. I andra halvlek var engelsmännen på offensiven för att kunna kvittera, varvid tyskarna gjorde två kontringsmål och vann med 4-1. Det går inte att säga vad som skulle ha skett om Lampards mål hade blivit godkänt.
Efteråt utbröt en livlig diskussion i frågan om målkamerors vara eller inte vara. Med den alltmer utvecklade TV-tekniken kan det numera fastställas alldeles klart hur en situation borde ha bedömts, och i det aktuella fallet var det i stort sett bara spelarna och domarna som inte hade klart för sig att bollen var i mål. Ett pikant inslag var att den assisterande domaren hade kunnat konstatera feldomslutet och rättat till det efter bara några sekunder om han hade tittat upp på den storbildsskärm som fanns ovanför honom. Det var han dock förbjuden att göra.
Det inträffade är naturligtvis långt ifrån tillfredsställande. När tekniken kan ge klart besked inom några få sekunder är det svårt att leva med ett uppenbart feldomslut som kan vara direkt avgörande för matchutgången. Det blir närmast löjeväckande att hävda, som Internationella Fotbollsförbundet FIFA länge gjort, att det skulle strida mot spelets idé att ta hjälp av tekniken. I andra sporter – som ishockey och tennis – har man anlitat tekniska hjälpmedel utan att någon i efterhand har protesterat. Varför inte i fotboll?
En särskild fråga är naturligtvis i vilken omfattning man ska låta tekniken få insteg i sporter som fotboll, där inslaget av bedömning är marginellt men ibland kan vara helt avgörande. En utgångspunkt måste vara att tempot och flytet i spelet inte får gå förlorat genom ideliga avblåsningar med teknikkonsultationer. Man kan därför knappast tänka sig – i varje fall inte än – att låta de nuvarande domarna ersättas av domare som sitter vid monitorer vid sidan av planen. Inte heller lär man kunna tänka sig att domare måste anlita kameror eller annan teknik så snart de blir osäkra. Om en tackling ute på planen är för hård eller inte måste t.ex. rimligen bedömas i stunden. Men mål- och straffsituationer skulle kunna överlämnas åt tekniken. Sådana situationer är avgörande för resultatet och inte vanligare än att detta kan ske utan stora förluster i tempo eller omedelbarhet.
En bestämmelse för dessa fall skulle kunna se ut ungefär så här: I situationer där bedömningen är avgörande för om mål ska dömas eller inte får domaren anlita den teknik som finns tillgänglig på arenan. Detsamma gäller i situationer där frågan är om det ska dömas straffspark eller inte. I andra situationer ska bedömningen ske direkt av domaren utan hjälp av teknik.
En sådan regel föranleder naturligtvis en del tolkningssvårigheter. Dessa synes dock inte bli värre än att regeln blir fullt acceptabel och klart bättre – i varje fall från rättvisesynpunkt – än den som gäller i dag när teknik över huvud taget inte används.
4.7 Slutsatser
De fyra första exemplen ovan är likartade genom att de handlar om händelser som påverkar idrottsresultatet på ett plötsligt och oväntat sätt och skapar svårigheter när det gäller att avgöra vad som är en rättvis utgång av tävlingen resp. matchen. Det femte är annorlunda genom att det avser en situation som är mer rutinbetonad och där en regelförändring därför inverkar mer på idrottens vardag. Jag hade inte tänkt ta med den sortens fall i denna uppsats, men när nu fotbolls-VM – som pågick när jag avslutade skrivandet av denna uppsats – erbjöd ett så illustrativt och bra exempel kunde jag inte låta bli.
Även de fyra första – udda – fallen skiljer sig dock åt på flera sätt. Två avser yttre händelser, medan ett avser brott mot idrottens hedersregler och det fjärde en regelvidrighet. I två fall (de Lima och Burka) är det oklart hur det skulle ha gått om inte händelsen hade inträffat, medan vi i de övriga två fallen (orienteringsstafetten och FA-cupmatchen) kan utgå från att detta är i princip klart. Detsamma gäller i än högre grad det konstruerade maratonfallet, med åskådaringripandet precis före mål. I två av fallen (FA-cupmatchen och Burka) kan ingen anses bli i egentlig mening drabbad av en regel som söker åstadkomma en bättre rättvisa, dock med viss osäkerhet för Burka-fallet (se avsnitt 4.5), medan i de både andra fallen (de Lima och orienteringsstafetten) det finns konkurrenter som kan anses drabbade av en sådan regel. I orienteringsfallet hade de drabbade dock inte haft någon chans om inte händelsen hade inträffat. Detsamma gäller i det tänkta maratonfallet, med åskådaringripandet just före mål.
Som har framgått vore det enligt min mening en bättre ordning om rättvisan fick lite större utrymme i fall som de diskuterade än den får i dag. En intressant fråga är därvid vilka generella slutsatser som möjligen kan dras, dvs. slutsatser som gäller i princip för all idrott och alla händelser av ett visst slag.
Om man vill skapa en ny ordning bör den utgå från en grundläggande princip. Därvid finns det enligt min mening goda skäl att tillämpa samma princip som, utan att det särskilt ofta sägs uttryckligen, brukar användas vid lagstiftning inom civilrätten. Den innebär ungefär att reglerna bör ge så rättvisa resultat som möjligt i enskilda fall utan att vara för krångliga. Samtidigt bör de vara så enkla och rätlinjiga som möjligt utan att resultaten i några enskilda fall framstår som oacceptabelt orättvisa.
Utifrån denna princip avser jag nu att föra ett enkelt resonemang som anknyter till vad som har anförts i avsnitten 4.2 – 4.6.
När det är alldeles klart vad som skulle ha hänt utan en plötslig yttre händelse är det rimligt att en rättviseventil slår till och ”återställer ordningen”. Och det gäller alldeles oavsett om någon konkurrent drabbas resultatmässigt av ventilens tillämpning. En sådan regel kan göras relativt enkel. Det påhittade maratonfallet och orienteringsstafetten är situationer som skulle omfattas.
När det är mindre klart vad som skulle ha hänt utan en yttre händelse eller en ojusthet, bör det ordinarie resultatet ligga fast. Visserligen kan en ventil åstadkomma rättvisare resultat i vissa fall, men det skulle i betydande mån ske på bekostnad av enkelhet och säkerhet. Fallet de Lima är av det slaget.
Möjligen kan man tänka sig att rättviseargumentet väger så tungt i de mindre klara fallen att en ventil bör tillskapas för situationer där någon förlorar en klar vinstchans och – vid en jämförelse med den situationen att händelsen inte hade inträffat – ingen kan sägas drabbad av det resultat som rättviseventilen skulle leda till. Fallet Burka kan anses falla under den kategorin.
Brott mot hedersregler (exemplet med FA-cupmatchen) bör enligt min mening inte rättas till genom en rättviseventil. En sådan skulle bli alltför svårtillämpad. Men där bör möjligheten finnas för de inblandade att själva åstadkomma rättelse utan att reglerna hindrar det. Det sistnämnda ger ökad rättvisa utan påtagliga komplikationer.
Det är slutligen vanskligt att formulera en generell princip utifrån det femte och sista fallet, det som avser feldomslut i en rutinmässig tävlingssituation. Där nöjer jag mig med den rekommendation för fotbollen som ligger i det jag sagt i avsnitt 4.6, alltså att domaren bör få anlita den teknik som finns tillgänglig på arenan i situationer där bedömningen är avgörande för om mål resp. straff ska dömas eller inte.
Vad detta betyder för de fem diskuterade konkreta situationerna har jag redan sagt i resp. avsnitt. Sammanfattningsvis är alltså min uppfattning angående de fem fallen denna:
Jag är mycket medveten om att alla dessa nya svar på frågor om Rättvisa inom idrotten väcker följdfrågor. Man kan t.ex. undra vad som ska gälla i andra liknande situationer och vid oenighet bedömare emellan. Dessa frågor får diskuteras en annan gång. Det bör framhållas att tillämpningssvårigheter och följdproblem av olika slag kan men inte behöver betyda att en regel är olämplig.
5 Summering – hade Torgny rätt i sin skrivelse?
Torgnys intuition visade honom alltså enligt min mening rätt i Burka-fallet i varje fall så till vida att han kom fram till den rättvisaste lösningen. Om lösningen hade varit lämpligast när även andra aspekter vägs in kan man ha olika uppfattningar om. Jag menar vidare att Torgny definitivt hade rätt när det gäller fallet med maratonlöparen som säkert skulle ha vunnit och orienteringsfallet. Där borde reglerna öppna för en rimligare lösning, som inneburit att maratonlöparen hade fått segern och de tre hjälpar- och hjältelagen vid VM i orientering 2009 fått dela på guldet.
Att Torgnys intuition visar honom rätt är mycket vanligt, möjligen ännu mer vanligt i dag än tidigare. Jag tror han är mer präglad av rimlighets- och rättviseresonemang i dag än han var under 70- och 80-talen, då han enligt min erfarenhet betonade rättssystematiken mer. Jag har inte frågat honom om han själv håller med om detta men ställer in mig på en intressant diskussion i sinom tid.
Vissa av de diskuterade resultaten borde alltså vara annorlunda vid en bedömning de lege ferenda, kanske också Burkas. Men när Torgny i februari 2010 på nytt tog upp Burka-fallet under vår promenad från Högsta domstolen till Centralstationen i Stockholm menade han att den svenska Högsta domstolen vid en tillämpning av svensk rätt – alltså redan de lege lata – kunde ha gett Burka segern. Jag ifrågasatte visserligen detta, men jag tror vi blev överens om att en sådan utgång i varje fall skulle ha fordrat minst tre domare med starkt frirättsligt tänkande. Torgny får nog sägas vara en sådan domare, och i bästa mening.
Den allvarliga frågan i det här sammanhanget är om inte de ledande inom olika idrottsförbund borde ägna de frågor som här har berörts viss (ordentlig) eftertanke. Det har stor betydelse att idrottsresultat upplevs som rättfärdiga. Frågan om rättvisans roll är därför viktig. Jag menar att man borde väga rättviseaspekterna mot enkelhetskraven på en betydligt finare våg än man hittills har använt.
Och där är vi tillbaka vid den inledningsvis ställda frågan om idrotten borde ändra sin syn på rättvisa så att reglerna för vissa tävlingssituationer oftare ger ett rättvist resultat. Inspirerad därtill av rättvisejuristen Torgny tycker jag mig alltså ha funnit svaret. Den inriktning som idrotten har haft och har, att skapa enkla regler, har inneburit att rättvisan i alltför stor utsträckning fått stryka på foten. Man borde ändra sitt synsätt, fjärma sig något från enkelhetsbehovet och mer betona rättvisan i regelsystemet.
[1][1] Beskrivningen av fallet är hämtad ur Bo Carlssons bok Idrottens rättskulturer, 2009, s. 46 f.