Debatten om Quickärendet har möjligen kommit in i en ny och bättre fas. Med Thomas Olssons artikel den 22 september handlar den på nytt om sakfrågan: Vad hände egentligen när Sture Bergwall dömdes för åtta mord på 1990-talet? Var det en rättsskandal? Denna nya inriktning välkomnar jag.

Jag har i mina inlägg pekat på tre centrala ting:

1. Resningsprocessen mot Sture Bergwall och de frikännande domarna visar inte att han är oskyldig. Detta är ett obestridligt faktum.

2. Oavsett resultatet av de nya processerna kvarstår tung bevisning mot Bergwall. (Som många har påpekat är SvD:s ”faktakoll” av de tio punkter jag fört fram allvarligt felaktig.) Även om åklagarna och därmed domstolarna gör bedömningen att han inte kan fällas när han har tagit tillbaka sina erkännanden, är det därför fullt möjligt att det var rätt att åtala och döma honom. Och i så fall är det ingen rättsskandal.

3. Hade man inte inlett brottsutredningar mot den man som hade visat sig kapabel till utomordentligt allvarliga sex- och våldsbrott, och som började erkänna ouppklarade mord, hade det varit ett mycket allvarligt fel. Sannolikt hade brottsutredningen en del brister, men de påverkar inte Sture Bergwalls eventuella skuld.

Thomas Olsson börjar nu i en annan ände, nämligen med resningsbesluten. Gärna för mig.

Olsson citerar det första resningsbeslutet, angående mordet på Yenon Levi:

”Som också åklagaren anfört kan det dock inte anses framgå av tingsrättens dom och protokoll att Sture Bergwalls olika uppgifter redovisades för tingsrätten i sådan utsträckning att tingsrätten, vid bedömningen av tillförlitligheten av hans uppgifter, fullt ut hade möjlighet att beakta hur dessa uppgifter utvecklats och förändrats under utredningens gång.”

Observera orden ”kan det dock inte anses framgå” och ”fullt ut hade möjlighet att beakta”. Vad hovrätten slog fast var alltså att man inte nu kan se att tingsrätten vid sin bedömning år 1997 kunde fullt ut beakta hur Bergwalls uppgifter hade förändrats. Det var säkert riktigt. Men vad gör Olsson av det? Jo, han glider över till slutsatsen att ”det finns faktiskt inga bevis överhuvudtaget för att brottet begåtts”. Kan han inte se att resningsbeslutet inte ger en promilles stöd för en sådan slutsats? Var han får den ifrån får vi inte veta.

”En diskussion om rättssystemets hantering av Quick-affären borde rimligen utgå från resningsbesluten och, i första hand, ta ställning till om de är riktiga eller inte.” Så skriver Thomas Olsson. Gärna. Och resningsbesluten kan mycket väl vara riktiga; det är inte onaturligt att domar ibland måste omprövas när den dömde säger att hans erkännande var falskt.

Men om diskussionen ska utgå från resningsbesluten bör man väl också anstränga sig att dra riktiga slutsatser av dem? Jag ber Thomas Olsson att peka på det som sägs i besluten som berättigar till slutsatsen att Thomas Quick inte borde ha fällts i de första rättegångarna.

Thomas Olsson säger också att jag har backat ett par gånger från min ursprungliga uppfattning. Men jag har inte backat på en enda punkt. Tvärtom. Det finns starka bevis mot Sture Bergwall när det gäller i varje fall fem av morden. Och ett frikännande är förvisso inte detsamma som att Sture Bergwall var oskyldig. Att säga så är inte alls något avsteg från oskuldspresumtionen, det borde Thomas Olsson veta så advokat han är.

Olsson har däremot rätt i att det vore oroväckande om representanter för det svenska rättssystemet menade att det är i sin ordning att vilseleda domstolarna. Det är självfallet helt fel. Och om ett vilseledande är så flagrant att domstolen luras att fälla en oskyldig, är det utomordentligt allvarligt. Det är bara det att det inte finns något stöd för att ett sådant vilseledande har skett.

Alla måste kunna vara överens om att frågan ”blev det allvarligt fel?” bör besvaras innan man eventuellt går över på frågan ”varför blev det så fel?”. Både frågorna skulle kunna behandlas av en kommission. Men det var länge sedan man hörde några rop på en kommission från dem som hävdar att en rättsskandal har skett. Vad beror det på månne?