I vår debattartikel 18/2 påvisade vi två grundläggande fel i Dan Josefssons tes att bortträngda minnen låg till grund för att Sture Bergwall (nedan Thomas Quick) dömdes för åtta mord. Dels handlade det i Quicks fall inte om bortträngda minnen, dels hade teorin ingen betydelse för de fällande domarna, skriver Sven Å Christianson och Göran Lambertz.

I en replik 20/2 upprepar Josefsson att undertecknad Christianson stod bakom fenomenet bortträngda minnen och förde in detta i rättegångarna. Det är korrekt att Christianson ser denna minneseffekt som ett reellt, om än mycket ovanligt fenomen. Detta fenomen har dock inte med Quicks erkännanden att göra. Att Quicks berättelser skulle ha härstammat från bortträngda minnen var inte Christiansons uppfattning under någon del av rättsprocessen.

Människor kan av olika anledningar behöva stänga ute smärtsamma upplevelser från den medvetna uppmärksamheten, händelser som man kanske inte har kraft att konfrontera i den rådande livssituationen. Detta är inte bortträngning, det är en normal reaktion på onormala omständigheter. När det gäller bortträngning har man inte möjlighet att göra något val, man kan inte välja att konfrontera eller inte konfrontera det känslomässigt svåra. Offren varken känner till eller kommer åt dessa minnen.

Att Quick inte hade återhämtat några bortträngda minnen i terapi framgår tydligt i det enda polisförhör som hållits (30 juni 2010) efter att han tog tillbaka sina erkännanden. På en fråga från kommissarien Kjell-Åke Wendt om ”hur det startade” svarar Bergwall: ”Men det hela började med att jag ville göra mig intressant. Vi var på badutflykt, det är starten på hela historien … och där pratade jag med en av vårdarna, och till henne sa jag ’tänk om jag har begått något svårt brott’, ungefär så sa jag.”

Tillbaka på avdelningen får Quick sedan prata med läkaren Göran Fransson och säger då, ”… det kanske är ett mord … och namnet Johan Asplund kommer upp för mig så jag nämnde det”. Och senare i förhöret: ”… för att komma ur historien om Johan Asplund, så nämner jag Thomas Blomgren. Och det var ett preskriberat brott, det var så att säga ofarligt för att gå vidare med.” Quick har således självmant och spontant börjat berätta om morden.

Verkligheten skiljer sig på fyra sätt från Josefssons tes att Quick fälldes på grund av teorin om bortträngda minnen:

1. Teorin avser oftast händelser i barndomen. Berättelserna om morden avsåg något som skedde när Quick var vuxen.

2. Teorin handlar om påstådda händelser som personen inte hade något minne av före terapin. Quick sa sig ha åtskilliga minnen av morden och det var han som började berätta om dem.

3. Teorin handlar om påstådda händelser som oftast inte till någon del kan beläggas. Quicks berättelser avsåg händelser som är hundraprocentigt belagda, i varje fall i den meningen att dödsfallen har inträffat.

4. Kritiken mot teorin går ut på att falska minnen skapas i terapi. Quick säger inte att det skapades falska minnen, dvs. minnen som han trodde på. I stället säger han att han aldrig trodde på berättelserna utan konstruerade dem utifrån vad han lärde sig om morden genom terapin, polisförhören och tidningsstudier.

Dan Josefsson hävdar enträget ett samband mellan terapin på Säter (som Christianson för övrigt inte hade någon koppling till) och de fällande domarna. Hans motiv för detta är svårbegripligt. Oavsett hur terapin gick till och vilken uppfattning man hade om minnen av traumatiska upplevelser och så vidare, så har det ingen relevans för vare sig de fällande domarna, resningsbesluten eller frågan om Bergwall är skyldig eller inte.