Pelle Svensson anklagar mig i en insändare i Dagbladet angående Quick-ärendet för att vara mycket förvirrad, att inte ha några betänkligheter när det gäller skyldig eller oskyldig, att vara en rättshaverist av värsta format, att göra förvirrade klavertramp och att ”skada oss alla”.

Han avslutar med att säga att debatten inte är förtjänt av alla de hårda ord som blivit följden, men menar att de hårda orden beror på mina ”irrfärder”. För min del ska jag avstå från hårda ord. Om Pelle Svensson svarar på tre enkla frågor:

1. Han skriver att de verkliga mördarna går fria när det gäller de åtta mord som Sture Bergwall har dömts för. Hur vet han det?

2. Han skriver att jag friade ”fuskarna”? Hur vet han att åklagaren (Christer van der Kwast) och förhörsledaren (Seppo Penttinen) är fuskare?

3. Han skriver att jag gjorde ”allt” för att misskreditera hans bok och att jag nu vill att det ska bli resning till Sture Bergwalls nackdel. Vad var det jag gjorde för att misskreditera hans bok, och varför tror han att jag vill att det ska bli resning igen?

Jag räknar med att Pelle Svensson kommer att svara ungefär så här:

1. Det begriper alla utom Göran Lambertz och några till! Det finns ju ingen bevisning! – Men min fråga är hur Pelle Svensson vet. Att det fanns och finns gott om bevisning eller indicier kan alla se. (Pelle Svensson kommer att säga att bevisningen är söndersmulad i resningsprocessen, kom ihåg att han har fel i det.)

2. Detta kan alla se utom Göran Lambertz och några till. Jag behöver inte svara på hans idiotiska frågor! De gömde ju undan en massa bevis och ställde mängder av ledande frågor, är inte det fusk kanske?! – Men min fråga är hur Pelle Svensson vet. I ordet ”fuskare” ligger rimligen att åklagare och polis visste eller i varje fall höll för sannolikt att Quick var oskyldig.

3. Nej, här måste jag erkänna att jag inte har en aning om vad han kommer att svara.

Jag tror att jag med förtroende kan överlämna bedömningen av Pelle Svenssons svar till Dagbladets läsare. Jag ber läsarna fundera över om han svarar på frågorna eller glider undan.

Sanningen är den, angående fråga 1, att det finns så mycket bevisning som talar mot Sture Bergwall att det sannolikt är så att de verkliga mördarna inte går fria.

Sanningen är den, angående fråga 2, att det inte finns något stöd för att kalla åklagare och polis för ”fuskare”. Åklagaren berättade inte allt som han kunde (och kanske borde) ha berättat. Förhörsledaren ställde mängder av ledande frågor. De flesta var motiverade av de mycket speciella omständigheterna, men kanske var det några för många ibland. Det gör dem dock inte till fuskare, för de utgick från att Quick var skyldig. Mycket talar för att de hade rätt. Pelle Svensson är förmodligen okänslig för påpekanden om att han borde välja sina ord med större omsorg.

Sanningen är den, angående fråga 3, att båda sakerna är påhitt. Jag gjorde inte något för att misskreditera boken, och definitivt inte ”allt”. Och jag vill inte att det ska bli resning på nytt. Däremot ser jag gärna att en kommission går till botten med hela affären.

Den bevisning som finns mot Sture Bergwall handlar om sådana saker som han har sagt om omgivningarna, omständigheterna och offren och som inte kan ha kommit från någon annan än honom själv. Det är sådant som sammantaget med betydande styrka talar för att han var på plats vid den tidpunkt då brottet begicks eller att han har haft med mordoffren att göra. Ingen av omständigheterna visar i sig att han är skyldig, men den samlade bilden är mycket tydlig. Och det är naturligtvis inte alls så att dessa omständigheter ”försvinner” därför att Sture Bergwall har fått resning och frikänts. Det innebär bara att bevisningen inte har ansetts räcka när han nu inte erkänner längre.

Om han frikänns ska han betraktas som oskyldig av samhället. Därmed är det givetvis inte sagt att han verkligen är oskyldig. Och i ett fall som det här får man utan tvivel säga detta – annars kan det finnas många som drar lika tokiga slutsatser som Pelle Svensson har gjort.

Läs gärna de fällande domarna, resningsbesluten och de friande domarna. Det handlar om 200 sidor varav man kan nöja sig med att läsa 100. Det är förfärlig men mycket intressant och avslöjande läsning. Jag tror inte att någon kommer att ångra sig.

Pelle Svensson skriker i sin text att jag är en förvirrad rättshaverist som skadar alla. Den som har rätt behöver inte skrika så högt.