Jag är glad att Thomas Olsson, Mattias Göransson och Jenny Küttim skrev sin artikel på DN Debatt 120901 om Quickaffären. Den fick mig att bättre förstå varför så många har dragit felaktiga slutsatser av Sture Bergwalls återtagna erkännande och resningsprocessen i domstolarna. Förhoppningsvis förstår nu alltfler detta.
De går igenom de tio punkter som jag hittills har nämnt som indicier för att Sture Bergwall inte är oskyldig till de mord som han har dömts för (se DN 120820 och 120831). Och det visar sig att de har missat hela poängen. Det har för övrigt även Svenska Dagbladet gjort. Tidningen har nog i sin ”faktakoll” samma dag förstört trovärdigheten hos det begreppet i den egna tidningen en gång för alla.
Poängen är, för det första, att Sture Bergwall har nämnt omständigheter som med större eller mindre styrka talar för att han var på plats vid den tidpunkt då brottet begicks (vägbommen, sågen, pojken med tröjan, fyndplatsen, inristningen, dieselljudet) och att han haft med mordoffren att göra (födelsemärket, eksemet, blodet på tröjan, kräkningen). Inget av indicierna visar i sig att han är skyldig. Men jag försöker inte heller visa detta, utan att det sammantaget fanns mycket stark bevisning mot honom och att det bland annat därför inte har varit fråga om någon rättsskandal. Jag rekommenderar på nytt läsning av de ursprungliga domarna, resningsbesluten och de frikännande domarna. Den som läser lär förstå.
Det går lätt att ta fram ytterligare tio punkter som med ungefär samma styrka talar emot Sture Bergwall. Tillåter man sig att ta med även sådana som han kan ha fått kännedom om från andra, mångfaldigas antalet. Jag vill gärna erinra om att den eventuellt bristande relevansen hos den sortens omständigheter bygger på hypotesen att Bergwall ville lura sig till en status som seriemördare, något som bara tre eller fyra av de drygt 40 personer som arbetade med honom ”förstod” och som nästan alla som deltagit i processen torde starkt betvivla. Någon kanske vill ställa sig frågan hur trolig den hypotesen då egentligen är och hur rimligt det är att ha den som utgångspunkt för slutsatsen att han är oskyldig till allt.
Poängen är, för det andra, att man aldrig får dra för långtgående slutsatser av att det finns invändningar mot en åberopad omständighet. Invändningen har det värde den har och måste vid bevisprövningen vägas mot omständigheterna i övrigt. Framför allt kan den aldrig användas för att dra slutsatsen att styrkan av bevisningen är mindre än om den åberopade omständigheten inte alls hade funnits.
Något förenklat: Anta att värdet av den bevisning som finns mot en misstänkt person uppgår till 80 procent av det som fordras för att personen ska kunna fällas för ett mord. Nu tillkommer omständigheten att den misstänkte nämner att mordoffret hade ett karakteristiskt märke på en viss del av kroppen. Bevisvärdet åker upp till 85 procent. Men så invänds det att den misstänkte sa fel beträffande märkets utseende och placering. Då kanske det samlade bevisvärdet åker ner till 82 eller 83 procent. Men sannolikt åker det inte ner till 80, och definitivt inte till 75 procent om inte uppgiften är sådan att den av någon anledning förringar värdet av den övriga bevisningen.
Och poängen är, för det tredje, att ett indicium inte har ”motbevisats” eller ”smulats sönder” för att en domstol i en ny process har tillmätt indiciet mindre värde än tidigare eller över huvud taget inte nämnt det i sin dom. Att en besvärande omständighet tillsammans med bevisningen i övrigt inte anses räcka för fällande dom betyder inte att omständigheten försvinner. Den har det bevisvärde den har.
Alla de tio punkter som jag har nämnt gäller fortfarande bortsett från att Bergwall möjligen kan ha fått kännedom om den kräkning som nämns i punkt 10 från en journalist. Värdet av dem är naturligtvis större eller mindre, men sammantaget ger de enligt min mening ett ganska tydligt besked. Och en rad andra omständigheter finns som sagt.
Olsson, Göransson och Küttim skriver att överåklagaren (enligt dem chefsåklagare) i resningsprocessen summerade sitt arbete så här: ”I själva verket har jag under mina drygt 30 år som åklagare aldrig stött på något liknande. I dag har jag svårt att föreställa mig att man skulle tillåta att ett mål handlades på det här viset.” Hade det kanske varit hederligt att sätta in detta uttalande i sitt sammanhang? Citatet finns i ett avslutande stycke om vilka lärdomar som kan dras av Quickmålen. Före de citerade orden skriver överåklagaren: ”De iakttagelser som gjorts under granskningen rör förhållanden långt tillbaka i tiden. Ärendena i sig är unika och de brister som har kunnat iakttas kan inte betraktas som några systemfel i egentlig mening.” Sedan kommer det citat som skribenterna har lyft fram. Vem tycker att de citerade meningarna presenterades på ett rättvisande sätt? Hederlighet är tydligen inte någon framträdande ledstjärna.
De skriver också: ”Nu är Lambertz svaret skyldig: Vilket resningsärende är feldömt?” Mitt svar är: inte nödvändigtvis något. Thomas Olsson vet mycket väl hur systemet fungerar, och därför vet han att frågan är juridiskt felaktig även om den kanske är retoriskt smart. En annan sak är att ingen av de tre hittills frikännande domarna visar, eller ens tyder på, att Bergwall är oskyldig.
Jag går igenom de tio punkterna på nytt i en artikel i Magasinet Para§raf.se och pekar på varför Olssons, Göranssons och Küttims invändningar har ganska liten betydelse. Jag väljer att lägga den genomgången utanför denna artikel, främst för att markera att jag inte är ute efter att visa att Bergwall är skyldig till morden. Mitt syfte är i stället, och har hela tiden varit, att påvisa att det inte går att dra slutsatsen av processerna att Bergwall är oskyldig. Detta är för övrigt inte en ”uppfattning” som jag har, utan en självklarhet. Menar ni som kritiserar mig att det är fel att påvisa en självklarhet? Menar ni att det skulle vara till fördel för samhällsdebatten och förtroendet för rättssäkerheten i Sverige om felaktiga påståenden om domstolarnas arbete och innebörden i avkunnade domar fick stå oemotsagda?
Även om jag har varit med om ungefär samma sak tidigare och vet hur osakliga vissa personer kan vara, har det varit en egendomlig upplevelse att möta stormen av missnöje och ilska efter min debattartikel den 20 augusti. Men det är många som har investerat mycket prestige i de felaktiga slutsatserna, och jag kan förstå att marken har börjat gunga inför insikten att man ska behöva förklara hur man kunde hamna så tokigt. Jag antar att det är därför som så många har valt det uppenbara sidospåret att jag inte får säga det jag har sagt eftersom jag är domare i Högsta domstolen. Den egentliga sakfrågan, vilka slutsatser man kan dra av ett material, är det inte många som har berört.
Några tidningar och kommentatorer har sagt uppseendeväckande saker. Jag frågar mig: Varför vill man över huvud taget vara en tidning om man som exempelvis Aftonbladet – för att nämna den kanske värsta och dra en barmhärtighetens slöja över de andra – inte anser sig ha något behov av saklighet? Jag hänvisar till det som jag skrev i Aftonbladet den 29 augusti.
Det är synd om det inte blir någon kommission som granskar Quickaffären. Jag förstår argumenten emot, men det finns mycket att gå till botten med i detta svårhanterade ärende. En person döms för åtta mord och frikänns drygt tio år senare för alla åtta. Kan verkligen detta få hända utan att man tittar närmare på orsakerna? Några personer som såvitt jag kan bedöma har gjort ett i allt väsentligt bra arbete har fått sin heder starkt ifrågasatt. De bör om möjligt få en chans till upprättelse. För närvarande är de dömda i vad som enligt min mening bäst beskrivs som en häxprocess.