Johannes Åman skriver på ledarsidan 30.11 att ”Lambertz lägger ut dimridåer”. Jag hade i tv-programmet Veckans Brott tidigare i veckan sagt att de sex fällande morddomarna mot Thomas Quick var riktiga.

Med det vi vet i dag är detta enligt Åman en orimlig ståndpunkt. Åklagare och utredare prövade inte fakta på brukligt sätt och därmed förvrängdes grunden för domstolarnas arbete och slutsatser, menar Åman.

Jag är hyggligt van vid att värdera polis- och åklagararbete, liksom att bedöma bevisning. Åman förstår tydligen något som undgår mig.

Resningsåklagarna ansåg att mycket av bevisningen var mindre värd än domstolarna hade ansett när de fällde Quick. Men åklagarna avstod från att diskutera med dem som hade arbetat med utredningarna. Och de ställde inte de normala kontrollfrågorna till Quick. Hur kunde han veta t.ex. att det skulle ligga sågar i vegetationen invid två av mordplatserna?

Varför är det självklart, Johannes Åman, att en eller två resningsåklagare per mord har förstått bevisningen bättre än alla de ca 50 poliser, åklagare, domare och advokater som tidigare arbetade med utredningarna och rättegångarna?

Ett enda exempel: I två av utredningarna gjordes ett test där Quicks detaljkunskaper jämfördes med det som en kontrollgrupp om tio män visste efter att ha läst ett antal norska tidningsartiklar. Av detaljer som inte hade berättats i tidningarna kände Quick till 10 gånger fler än genomsnittet i kontrollgruppen, i runda tal 20 mot 2.

Resningsåklagaren ansåg att testet inte var tillförlitligt och lade det åt sidan. Jag rekommenderar den intresserade att studera åklagarens argumentation. Står det klart att han har rätt och att den domstol som godtog testet har fel?

Det är inte min sak utan den nytillsatta utredningens att granska resningsåklagarnas arbete. Men den som studerar både de fällande domarna och resningarna kan inte dra den slutsats som Åman har gjort.

Det fina är att materialet ligger där och väntar på granskning av den som vill slippa lägga ut dimridåer.