Quickärendet

Svar till krönika av Charlotta Friborg i Corren

av Göran Lambertz
Publicerad i Corren 2014

När Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden ansåg sig åklagarna inte kunna visa att han begått morden och lade ner åtalen. Det gjorde de utan att ställa frågor till vare sig Bergwall eller poliser och åklagare. Det var fel men är än så länge mindre viktigt. Det centrala nu är att peka på det som visar att de fällande domarna var riktiga.

Inget talar för att polis och åklagare manipulerade. Quick kände till minst 50 unika omständigheter som bara en gärningsman kunde veta. En likhund markerade på just de ställen där Quick sa sig ha hanterat döda kroppar. I ett test om okända detaljer kring två av morden visade han sig känna till 33, medan genomsnittet i en kontrollgrupp var 3,5. Inte i någon dom spelade terapin eller bortträngda minnen någon roll.

Domstolarna kände till hans bakgrund med allvarliga sexual- och våldsbrott och diagnosen som mycket farlig. Man visste att många mord begicks när han var i frihet och att utredningarna hunnit kallna när han erkände. Ingen annan starkt misstänkt fanns eller finns. De som arbetade med utredningarna eller rättegångarna var övertygade om Quicks skuld, bara två av ca femtio var emot.

I sin bok Kvarblivelse skriver Bergwall om 16 mord. Berättelserna är starkt förbundna med sådant som man vet har hänt. Han skrev också texter på Säter om döda pojkars kroppsdelar och sin sexuella lust. Han har inget alibi, och inget annat har kommit fram som talar för att han blev felaktigt dömd. Alla som han sagt sig ha mördat är döda eller borta, utom en pojke. En annan pojke på samma plats är försvunnen.

Det som talar för att domarna var felaktiga väger lätt som en fjäder, motsatsen tungt som en sten. Många menar att jag bör tiga. På grund av anklagelserna mot polis, åklagare och andra vore det otänkbart. Att hävda att man bör tiga i det läget är allvarligt omoraliskt.