Jag har föresatt mig att inte raljera med mina kritiker och inte i onödan vara elak mot någon. Det är rimligen sakfrågorna som bör diskuteras, och det är tillräckligt att elakheter löper i den ena riktningen. När Per Lindeberg, Madeleine Leijonhufvud och Pelle Svensson tar till orda (DN 18.12 resp. DN.se 18.12) är det visserligen inte mycket till sakfrågor som tas upp. Men jag urskiljer några och ska hålla mig till dem.
Per Lindeberg försöker förmedla intrycket att min insats som JK i Da Costa-ärendet i stort sett gick ut på att berömma kammarrättens dom. Ack så fel han minns. Jag uttalade vid flera tillfällen offentligt att det vore rimligt att kammarrättens indragning av de båda läkarnas legitimationer blev prövad i en ny rättegång efter resning. Och jag föreslog läkarnas ombud professor Anders Agell att väcka skadeståndstalan mot staten för att på så sätt få prövat ”på omvägar” om läkarna hade behandlats allvarligt fel av rättsväsendet.
Lindeberg skriver att jag sällar mig till den skara jurister ”som anser att den juridiska spelplanen är en viktigare arena än världen utanför”. Låt mig påminna om att det som mina kritiker i Quick-ärendet angriper mig för är i allt väsentligt det motsatta. De menar att jag måste hålla mig till den juridiska spelplan som föreskriver att man som domare inte talar om en frikänd persons eventuella skuld.
Madeleine Leijonhufvud skriver att jag sa i SvD 21.11.06: ”Utredningen visar att Thomas Quick har lurat åklagare och polis att det är han som begått morden. Och de har i sin tur anpassat mordutredningarna i tron att det är han som är mördaren.” Jag letar på tidningens webbplats för att se om jag verkligen har sagt något så egendomligt. Jag hittar ingen artikel 21.11.06, däremot en artikel om Quick-ärendet 28.11.06. Där kritiserar Pelle Svensson mitt beslut om att lägga ner utredningen om hans anmälan. Och han säger saker av ungefär den innebörd som Leijonhufvuds citat har. Kan det vara Pelle Svenssons uttalanden hon avser?
Eller kan detta vara ytterligare ett exempel på Madeleine Leijonhufvuds benägenhet att ibland hitta på. Det gjorde hon i ärendet med justitierådet som köpte sex. Då påstod hon att det fanns en regel i grundlagen med det innehållet att Justitiekanslern måste få frågan om avsked prövad i Högsta domstolen ”när en ledamot har begått ett brott som uppenbart påverkar lämpligheten att vara domare i denna prejudikatsinstans”. Det var ett rent påhitt att det skulle finnas en sådan regel.
Pelle Svensson skriver att det saknas teknisk bevisning mot Sture Bergwall. Man kan för all del diskutera vad som är ”tekniskt”, men en likhunds markeringar bör hänföras dit. Svensson hävdar att det inte fanns något värde alls i det som hunden gjorde. Men det är en myt som han har gått på. Hunden skilde tydligt mellan lukt efter död människa och lukt efter dött djur. Och inom att flera hektar stort område i utkanten av Falun markerade den mycket tydligt på två ställen, inte någon annanstans. Det var de två ställen där Bergwall sagt att han hade hanterat rester av den dödade pojkens kropp.
Svensson skriver också att ”bortträngda minnen som återskapas i terapin blir i stället bärande bevis”. Men det finns inte ett enda exempel i någon av de sex domarna där domstolen säger något sådant. Minnena från de åtta morden var över huvud taget inte ”bortträngda”, däremot minnen från övergrepp som Bergwall sa sig ha blivit utsatt för som barn. Men dessa har inget med bevisningen i målen att göra. Dan Josefsson har inte vare sig i sin bok ”Mannen som slutade ljuga” eller efteråt kunnat peka på någon enda passus där domstolen hänför sig till bortträngda minnen i de överväganden som leder fram till att Quick fälls.
Josefssons bok kan vara intressant för att visa sektbeteende hos psykoterapeuter som bekänner sig till en viss lära. Men hans bok har inte det minsta med frågan om Sture Bergwalls skuld till morden att göra. Detta är något som har gått alla hyllande recensenter förbi.
Pelle Svensson skriver också att jag orsakade att morden preskriberades genom min vägran att utreda Quick-ärendet. Vad han glömmer är att morden begicks under åren 1976 – 1988 och att man inte hade kunnat hitta mer än ljumt misstänkta personer i polisutredningarna innan Bergwall började erkänna dem i början av 1990-talet. Varför skulle polisen ha kunnat hitta gärningsmännen om jag hade utrett ärendet år 2006 när tre av morden då redan var preskriberade och de återstående fem var 22, 21 resp. 18 år gamla med inga andra misstänkta än Bergwall?
Vidare säger Svensson att Bergwall erkände mord på två invandrarpojkar som återfanns vid liv. Men han erkände bara mord på en invandrarpojke, Svensson har gått på ytterligare en seglivad myt. Han säger också att Bergwall erkände mordet på Helén Nilsson. Men det gjorde han inte. När han tillfrågades sa han direkt att ”det har jag inte gjort”.
Pelle Svensson får ur sig ytterligare ett antal felaktigheter, men jag tror det kan räcka så.