I förra veckan blåste det på nytt upp en mindre stormvind runt mig efter kritik från bl.a. journalisten Dan Josefsson. Jag tror att kritiken behöver en kommentar. För mig är huvudfrågorna dessa: Är det bra att seriösa journalister skriver och talar utifrån epitet på debattmotståndare som ”knäppgök”, ”dårpippi”, ”galning” o.d.? Är det bra att journalister anser sig stå över granskning? Har vi den journalistik vi vill ha i Sverige?

Jag tror att egoism och ett behov av bekräftelse har fått alltför stort spelrum inom journalistiken. Egoism är ett farligt virus, behovet av bekräftelse ett febertillstånd. Vi söker alla efter vägar att göra gott för oss själva. Det är inte konstigt. Men om vi ska få leva i ett rimligt gott samhälle måste vi också tänka på andra. Vi bör t.ex. inte försöka skada i onödan.

En viktig fråga för allt mänskligt handlande är denna: Hur ska du göra om du har ett val mellan att handla å ena sidan på ett sätt som är bra för dig själv och dåligt för någon annan, och å andra sidan på ett sätt som är bra eller neutralt för båda? Från moralisk utgångspunkt bör man nästan alltid välja det senare. Jag undrar hur många journalister som i dag följer denna grundläggande moraliska princip. Lär man ut den på journalistutbildningarna?

Viktiga delar av journalistiken handlar om att gräva fram missförhållanden i samhället. Och naturligtvis måste man kunna rapportera på ett sätt som skadar den som är skyldig. Men ska man därutöver agera för att skada? Vart är journalistiken, och samhället, på väg om medierna i onödan och återkommande skriver och talar elakt och hånfullt om människor?

Mina erfarenheter av dålig journalistik kommer i huvudsak från mediebehandlingen av Quickärendet. Där har jag själv bl.a. getts ett stort antal spydiga epitet. Jag har aldrig gett tillbaka, men detta är tydligen mer provocerande än förebildligt. Ses det möjligen som ett tecken på svaghet?

Mina kamrater i Quicklaget har kallats brottslingar, menedare, manipulatörer, dårar, idioter och annat sådant. Tillsammans har vi (på Expressens ledarsida) kallats ”ett patetiskt litet kotteri bestående av en skara herrar som vill rädda sig själva från vanäran”. Aftonbladet och Expressen tävlar om att vara slagfärdigt föraktfulla. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, SVT, Sveriges Radio och TV 4 hakar på, om än lite mer sofistikerat.

I Quicklaget bestämde vi oss tidigt för att inte offentligt säga spydiga eller hånfulla saker om våra meningsmotståndare. Inte heller skulle vi någonsin medvetet avvika från sanningen, bluffa eller vilseleda. Kanske vore det anledning för svenska medier att själva överväga en liknande hållning?

När Dan Josefsson skrev till mig och ställde frågor inför en kommande artikel i tidskriften Filter skrev jag (förutom att svara på hans frågor) att jag inte ville kriga med honom och att jag gärna skulle försöka stödja honom i att bli en rakt igenom nyttig och hederlig journalist om han ville. Han spred mitt mejl, sa att han hade uppfattat det som hotfullt och gav mig diverse nedsättande epitet i bl.a. SVTs nyhetsprogram: ”Det finns många knäppgökar som hör av sig till journalister. Men den här sitter ju i Högsta domstolen.”

Jag tror att Josefsson hade varit klok om han i stället hade funderat på allvar över mitt erbjudande. I längden är det bäst att ge upp hopplösa positioner. Och det är bäst för båda sidor att försonas och sluta skräna.

Den andra saken som renderade mig hånfulla kommentarer av journalister var att jag hade skrivit till nio medieredaktioner och ställt frågor om deras förhållningssätt i Quickärendet. Att göra så strider mot en oskriven och för medierna tydligen viktig lag: Journalister svarar inte på frågor, de ställer dem. Jag tror att regeln ”svara inte på frågor” medverkar till ett sådant förhållningssätt som har uppvisats i Quickärendet med allvarliga osakligheter, arrogans och hånfullhet. Det är ett förhållningssätt där sanningen saknar betydelse om den inte passar, där det viktiga blir att oskadliggöra motståndaren med nästan vilka medel som helst. Och kanske alldeles särskilt om det finns en risk att motståndaren säger som det är.

Hanne Kjöller kom förra året ut med boken En halv sanning är också en lögn. Hon granskade ett antal händelser där hon menade att journalister hade spritt en felaktig bild genom att utelämna uppgifter som inte stärkte artikelns tes. Hon visade också hur journalister lät ”offer” komma till tals i medierna utan att deras uppgifter kontrollerades. Boken är gedigen, och den är oroande läsning för den som hoppas att medierna ska vara mogna ansvaret för den mycket viktiga roll som de har i samhället.

Är det karakteristiskt för journalistvärlden att den huvudsakliga reaktionen på boken var kritik mot författaren för ett sakfel som i och för sig var viktigt men i sammanhanget ganska betydelselöst? Varför blev reaktionerna på en viktig studie så uppenbart snedvridna? Borde inte alla medier, med det öppenhetsuppdrag de har, vara öppna även för egna möjliga brister? Vad är det egentligen som har hänt?

Som framgått har jag granskat mediernas roll och journalistikens metoder i Quickärendet. Det har skett i mycket liten skala, men mina resultat överensstämmer med Hanne Kjöllers, och de är ibland förfärande. Min uppmaning till ledare inom medievärlden, lärare på journalistutbildningarna och journalisterna själva är därför denna:

Om ni inte har förstått vilka värden som har vunnit insteg inom journalistiken, och vilka värden som är på väg att förloras, bör ni öppna ögonen och titta. Det är dags att ta ansvar.