Som Sture Bergwalls försvarare kan Thomas Olsson tillåta sig mycket. Han kan försvara Bergwall på nästan vilket sätt som helst. Det gör han också, mestadels korrekt och bra.
Men när han i Advokaten nr 1 uppmanar mig och andra att tiga (”Väx upp!”), då går han över gränsen. Han har varit advokat i många år, och han bör veta att den som är oskyldigt anklagad har rätt att bli försvarad. Och bör så bli.
I Quickärendet har Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Claes Borgström, Sven Å. Christianson och Birgitta Ståhle utsatts för mycket allvarliga anklagelser. De har beskyllts för manipulationer och bristande professionalism av sämsta slag. Det enda stödet för att de inte talar sanning om vad som hände under utredningarna är Bergwalls ändrade uppgifter. Är det då rimligt att tro att det är just han som talar sanning? Fråga Bergwallkommissionen – en statlig utredning under Justitiedepartementet – som i praktiken har slagit fast att de fem bär huvudansvaret för landets största rättsskandal.
Skulle de inte få försvaras?
Det dröjde tolv år innan Dreyfus blev slutligt friad år 1906. Det kan dröja lika länge – i så fall till 2024 – innan sanningen accepteras i Quickaffären och de oskyldiga går fria. Mediernas intresse är, under lång tid ännu, att inga stenar vänds i onödan. ”Quick är ett avslutat kapitel för mig”, har journalister sagt. Och jag har sett skammen i deras ögon. Det är journalister som har förstått hur det kan ligga till. De vet själva vilka de är.
Thomas Olsson frestas måhända hävda att liknelsen med Dreyfus passar bättre på hans klient. Men så är det inte. Om Olsson vill förstå – verkligen förstå – styrkan i den bevisning som fanns mot Thomas Quick i rättegångarna, kan han studera de beräkningar som jag har gjort enligt Bayes sats. (Se min hemsida www.goranlambertz.se.) Även med påtagligt försiktiga indata ligger bevissannolikheterna för ett par av morden på 99,999 procent.
I dessa tider av fake news kan man naturligtvis inte vänta sig korrekta referat från den som har allt intresse av att oskyldigt anklagade personer inte försvaras. Men Thomas Olsson kan gärna jämföra sin egen text om ”en sannolikhet över 100 procent” på s. 54 med min text i Quickologi på s. 297 och 300.
Thomas Olsson domderar förgäves. Jag fortsätter att med jämna mellanrum påminna om villfarelsen.