Regeringen har nyss lagt fram ett lagförslag om så kallat avlägsnande. Det handlar om att förenkla för markägare som vill få bort tiggare från mark som dessa tillfälligt har tagit i besittning. Förslaget verkar i huvudsak befogat och bra. Men många vill att även själva tiggandet förbjuds. I Stockholm har till exempel åtskilliga politiker förklarat att de vill få bort tiggarna från tunnelbanan. Tiggeriet där har ökat markant de senaste åren, inte minst i vagnarna.
För ett halvår sedan berättade civilministern, Ardalan Shekarabi (S), att regeringen övervägde ett förbud mot tiggeri. Många protesterade, och idén stoppades undan tills vidare. Men den återkommer med jämna mellanrum. Tiggeriet skaver.
Vad som inte sägs så ofta är att det vid sidan av de humanitära, moraliska och praktiska aspekterna även finns juridiska hinder mot ett tiggeriförbud. Troligen är det en mänsklig rättighet att tigga. Det gäller i varje fall så länge tiggaren inte gör något mer än att uttrycka det mest grundläggande: ”Jag behöver hjälp.” Och det betyder att det faktiskt inte är tillåtet att införa en bestämmelse som förbjuder allt tiggeri. Ens i tunnelbanan. Den diskussionen bör därför kunna upphöra.
Det finns inte någon uttrycklig regel i Sverige eller internationellt som ger människor en rätt att tigga. Däremot finns bestämmelser som i olika former klargör att människor har rätt till någorlunda rimliga levnadsförhållanden. Men det är osäkert hur långt denna rätt sträcker sig. Det är möjligt men inte säkert att ett land som Rumänien skulle fällas av Europadomstolen i Strasbourg om romer som lever under usla förhållanden i landet skulle stämma staten.
Vad som är säkert är att alla har yttrandefrihet och att denna frihet inte kan inskränkas hursomhelst. I USA har det klarlagts att det strider mot yttrandefriheten att förbjuda människor att till exempel stå på allmän plats och hålla upp en skylt med texten ”hjälp” eller liknande. Sannolikt gäller samma sak i Europa, men frågan har inte prövats.
I Europakonventionen om mänskliga rättigheter sägs att yttrandefriheten får inskränkas bland annat ”till förebyggande av oordning”. Det är den bestämmelsen som skulle få åberopas om man vill förbjuda någon att tigga i till exempel tunnelbanan. Om man inte ”förebygger oordning” genom ett tiggeriförbud, har man inte rätt att införa det. Då strider det med förbudet mot de mänskliga rättigheterna och måste upphävas.
Om en tiggare skulle ta Sverige till Europadomstolen i Strasbourg på grund av ett tiggeriförbud, blir alltså frågan om förbudet behövs ”till förebyggande av oordning”. Vi bedömer det som ganska säkert att domstolen skulle säga att behovet av att förebygga oordning inte ger stat och kommun någon rätt att förbjuda passivt tiggande. Exempelvis att någon står eller sitter tyst med en skylt och en mugg.
Sedan är frågan var gränsen går. Troligen finns det inget juridiskt hinder mot att sätta stopp för aktivt tiggande. Lagstiftaren får nog förbjuda till exempel att man söker upp människor och ber om pengar eller sträcker fram en mugg.
En helt annan fråga än den juridiska är förstås om ett förbud mot sådant aktivt tiggande är humanitärt och moraliskt godtagbart. Vi vill inte ta ställning till det. Men att tiggeriet skaver betyder inte nödvändigtvis att det skaver på rätt ställe. Eller av rätt anledning.