Inledning
Proffsboxaren Anders "Lillen" Eklund har gått en match mot den svenska rättvisan och förlorat. Men blev han inte i själva verket offer för en domarfadäs? För min del anser jag det. Och inte nog med detta. Den eljest omhuldade legalitetsprincipen tvingades ta räkning.
Enligt lagen (1969:612) om förbud mot professionell boxning är det förbjudet att här i riket delta i "tävlings-, uppvisnings- eller träningsmatch i professionell boxning". Eklund åtalades för att han utövat s.k. sparringträning, d.v.s. boxningsträning med "sparringpartner". Enligt åklagarens gärningsbeskrivning innebar denna träningsform att Eklund "deltagit i träningsmatcher i professionell boxning". Frågan i målet var alltså om sparringträning faller under begreppet "träningsmatch".
Både tingsrätten och hovrätten frikände Eklund enhälligt. De ansåg att sparringträning inte kunde rymmas under uttrycket träningsmatch. Men HD tyckte annorlunda och fällde Eklund, också enhälligt (dom 1985-12-11, DB 39). I denna artikel granskar jag högsta domstolens dom, som numera finns refererad i NJA 1985 s. 788.
HD:s dom
HD börjar med att konstatera: "I målet är ostridigt att Eklund, som är professionell boxare, vid de med åtalet avsedda tillfällena bedrivit träning med sparringpartner, bestående i att boxarna utdelat slag mot varandra". Någon mera ingående beskrivning av det åtalade förfarandet finns inte i HD:s dom. Att boxarna "utdelat slag mot varandra" är tydligen det som HD anser väsentligt.
Försvaret hävdade, att det avgörande inte är att slag utdelats utan hur och i vilket sammanhang detta skett, således att slag kan utväxlas utan att det behöver vara fråga om en match. Man förde bevisning angående skillnaden mellan begreppen sparringträning och träningsmatch, sådana dessa används inom boxningen. I tingsrättens dom återgavs försvarets beskrivning av skillnaden sålunda: "Vid sparringträning tränar man vissa bestämda slag, i det här fallet mest vänsterboxning. Typiskt för sparring är att tränaren hela tiden är med, avbryter och ger råd och anvisningar. Man utnyttjar inte blottor hos den andre boxaren som vid en match. Träningsmatcher förekommer både i amatörboxning och professionell boxning inför en större uppgift till vilken man är uttagen eller kontrakterad. Sådana träningsmatcher är nödvändiga för att boxaren skall få realistisk matchträning. Träningsmatcher går till på precis samma sätt som tävlingsmatcher. Matcherna går i ett i förväg bestämt antal ronder. Ingen annan än boxarna och ringdomaren får befinna sig i ringen. Ringdomaren leder matchen och poängdomare, 3 - 5 stycken, dömer matchen. Det är bara i pauserna mellan ronderna som tränaren har möjlighet att tala med boxaren och ge denne anvisningar och råd. Sparring fungerar således helt annorlunda än en träningsmatch. Någon sådan match förekom inte vid något tillfälle. Det kan också nämnas att man använder huvudskydd vid sparring och betydligt tjockare handskar än vid matcher."
HD accepterar Eklunds påstående att det inom boxningssporten görs skillnad mellan sparringträning och träningsmatch men lägger ändå inte distinktionen till grund för sin tolkning av lagen. I stället fäster domstolen avgörande vikt vid lagens förarbeten. Man konstaterar därvid att förbudet mot professionell boxning har sin grund främst i risken för medicinska skadeverkningar och att det av förarbetena framgår att risk för skador ansetts föreligga även vid slagträning med sparringpartner. Det hänvisas härvid till prop. 1969:118 ss 13, 17 f, 30 f och 36. I motiven gavs, anför HD, klart uttryck åt avsikten att förbudet mot professionell boxning ska omfatta även sparringträning. I den departementspromemoria (Ju 1969:1) som låg till grund för propositionen föreslogs för övrigt förbud mot att "deltaga i träning". Anledningen till att det sedan i propositionen och den slutliga lagtexten i stället talas om den som "deltager i träningsmatch" förklaras inte i propositionen. HD förmodar att syftet härmed varit att tydligare än som skett i promemorieförslaget markera, att annan träning än sådan som består i slagväxling inte är förbjuden. Och härefter säger HD: "Det finns inte något som helst stöd för att skälet varit att begränsa förbudet till att gälla slagträning under mera tävlingsliknande former."
Det råder ingen tvekan om att lagstiftaren velat innefatta sparringträning under förbudet. Men i lagen används uttrycket "träningsmatch", och HD accepterar ju att i vart fall enligt boxningens eget synsätt detta uttryck inte innefattar sparringträning. Hur klarar sig då domstolen undan den kollision som synes uppstå mellan lagmotiven och lagens ordalydelse? Jo, HD fortsätter: "Ståndpunkten att slagträning med sparringpartner omfattas av förbudet mot att deltaga i träningsmatch kan inte anses oförenlig med bestämmelsens avfattning. Vad som i målet blivit upplyst angående den skillnad som inom boxningssporten görs mellan sparringträning och träningsmatch kan inte mot bakgrund av de otvetydiga motivuttalandena i saken tilläggas betydelse vid fastställande av bestämmelsens innebörd." — Och HD:s slutsats blir alltså att sparringträning omfattas av förbudet mot att delta i träningsmatcher.
Är avgörandet hållbart?
HD säger alltså:
— ståndpunkten att sparringträning omfattas av förbudet kan inte anses oförenlig med bestämmelsens avfattning,
— mot bakgrund av de otvetydiga motivuttalandena kan inte boxningssportens distinktion tilläggas betydelse.
Man lägger märke till att HD inte uttalar sig i frågan om vad som är en normaltolkning av begreppet träningsmatch. HD:s skrivsätt tyder dock på att man diskuterat frågan om den normala tolkningen och besvarat denna till Eklunds nackdel. Annars hade man knappast använt uttrycket "inte kan anses oförenlig" utan i stället "får anses väl förenlig" el. dyl.
Avgörandet väcker flera frågor. En är rent straffrättslig: Ska det räcka förfällande dom i brottmål att den för den tilltalade oförmånliga tolkningen "inte kan anses oförenlig" med lagtexten? En annan är juridisk-språklig: Vad ryms under uttrycket träningsmatch, och vilken betydelse bör det tillmätas att de som berörs av lagen använder uttrycket på ett visst sätt?
Vi håller oss först till det rent straffrättsliga spörsmålet och utgår då från att HD:s tolkning av ordet "träningsmatch" är riktig. Vi antar alltså att detta uttryck kan innefatta sparringträning.
Här rör vi oss på ett svårt och omdiskuterat område. Vad innebär egentligen straffrättens legalitetsprincip? Denna har formulerats i uttrycket "nullum crimen sine lege, nulla poena sine lege", som betyder ungefär att ingen gärning får anses som ett brott utan stöd av lag och att inget straff får utdömas utan föreskrift i lag. Hur långt får då domstolarna gå i extensiv tolkning av straffstadganden? Hur stor betydelse kan man tillmäta lagens förarbeten? Kan dessa läggas till grund för en fällande dom, när lagtext och motiv pekar i olika riktningar och när lagtexten därvid är till den tilltalades favör?
HD har tydligen ansett, att legalitetsprincipen tillgodoses, om en fällande dom har stöd av förarbetena och därjämte "inte kan anses oförenlig" med straffstadgandet. Därmed ges legalitetsprincipen ett innehåll som säkert för de flesta ter sig överraskande uttunnat samtidigt som förarbetena tillmäts oväntat stor vikt. Står då HD:s lagtolkning i överensstämmelse med rådande uppfattning i doktrin och praxis?
I doktrinen har den straffrättsliga legalitetsprincipen diskuterats flitigt liksom frågan om förarbetenas betydelse vid lagtolkning.1 Här kan nämnas, att HD kan söka visst stöd för sitt avgörande i ett uttalande av Elwin (aa s 133) om att "huvudsaken synes vara att det straffrättsliga avgörandet har direkt stöd i den skrivna lagen, att det kan subsumeras under lagtexten, åtminstone under dess vidast möjliga språkliga förståelse". Att ett avgörande har stöd av lagen "under dess vidast möjliga språkliga förståelse" är väl ungefär detsamma som ett det "inte (kan) anses oförenligt med bestämmelsens avfattning" (HD:s uttryck).
I övrigt finner man i doktrinen åtskilliga uttalanden om att domstolarna bör iaktta försiktighet med att tillämpa oklara straffstadganden till den tilltalades nackdel. Strahl säger t. ex. att försiktighet är tillrådlig och att, när olika tolkningsmöjligheter finns, domstolen hellre bör fria än fälla (aa s. 17). Elwin uttalar (aa s. 130): "Innehåller förarbetena uttalanden som strider mot ordalydelsen bör de inte följas." Thornstedt säger ungefär detsamma (Festskrift för Herlitz s. 363): "Om motiven ... innehålla uttalanden som strida mot lagtexten eller som skulle leda till en mot lagtexten stridande tillämpning, böra de kunna skjutas åt sidan."
Härutöver går det inte att i doktrinen finna någon allmänt omfattad uppfattning om hur långt domstolarna kan gå i extensiv tolkning av straffstadganden eller om vad som bör gälla när lagtext och motiv pekar i olika riktningar.
1 Legalitetsprincipen och dess uttolkning har behandlats av bl. a. Thornstedt, Legalitet och teleologisk metod i straffrätten, i Festskrift för Herlitz, 1955 s. 319 ff, och Om Rättsvillfarelse, 1956, särskilt s. 150 f, Agge, Straffrättens allmänna del, andra häftet, 1961 s. 221 ff, Elwin, Häleribrottet, 1969 s. 111 ff, Jareborg, Begrepp och brottsbeskrivning, 1974, särskilt s. 12, Brotten I, 2 uppl. 1984, särskilt s. 40 If, och i SvJT 1970 s. 444 ff samt Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976 s. 14 ff. Frågan om förarbetenas betydelse vid lagtolkning i allmänhet har diskuterats av bl a Ekelöf, Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap? (Skrifter utgivna av juridiska fakulteten i Lund XIV), 1951, särskilt s. 35 f, Welinder, Något om motivens betydelse för lagtolkning, i SvJT 1953 s. 78 ff, Schmidt, Domaren som lagtolkare, i Festskrift för Herlitz, 1955 s. 263 ff, Hessler, Ett spörsmål om lagstiftning inom fastighetsrätten, i SvJT 1957 s. 241 ff och Lögdberg. Några anteckningar om betydelsen av uttalanden i enlags förarbeten, i Festskrift för Olivecrona, 1964 s. 432 ff. Den mera specifika frågan om förarbetenas betydelse vid lagtolkning i straffrätten har behandlats av bl. a. Thornstedt, Legalitet ... s. 358 ff och Domaren och straffbudet, i SvJT 1959 s. 1 ff, Elwin, aa särskilt s. 128 ff samt Jareborg, Brotten I, s. 81 ff.
Med HD:s tolkning av begreppet "träningsmatch", innebärande att detta kan inrymma sparringträning, kan man förstås inte hävda att HD brutit mot den regel som Elwin och Thornstedt formulerat i de senast återgivna uttalandena; med HD:s tolkning strider ju inte motivuttalandena mot lagtexten. Däremot står det väl klart att HD knappast kan sägas ha följt satsen "hellre fria än fälla". Denna tolkningsmaxim är dock inte oomstridd (se t. ex. Elwin aa s. 123 ff angående restriktiv tolkning), och man kan knappast göra gällande att HD gjort ett klart fel genom att inte följa den.
När det så gäller rättspraxis har jag inte kunnat hitta vare sig något HD-avgörande som ger stöd åt den dom som här diskuteras eller något som går stick i stäv mot den. Legalitetsprincipen har varit aktuell åtskilliga gånger (från senare tid se NJA 1978 s. 139 och s. 452 samt NJA 1984 s. 662) men inte, såvitt jag kunnat finna, på ett sätt som är av omedelbart intresse här. I målet NJA 1978 s. 452 tillämpades visserligen ett straffstadgande rentav analogt med stöd av bl. a. motiven. Där var det dock uppenbart att det åtalade förfarandet bort omfattas av stadgandet såsom rentav mera straffvärt än de handlingar som rymdes under ordalydelsen (s. 457), och ingen kunde gärna inbilla sig annat — ens vid ett studium av enbart lagtexten — än att lagstiftaren velat straffbelägga även det åtalade förfarandet.
Även om man inte kan hävda att HD brutit mot en klar och allmänt omfattad regel för lagtolkning i straffrätten, har domstolen tänjt legalitetsprincipen till bristningsgränsen. Jag tycker tolkningsmetoden är olycklig. I doktrinen har visserligen utretts på ett övertygande sätt att man inte gärna kan kräva en restriktiv tolkning av alla straffstadganden. Men härifrån är steget långt till att acceptera en mycket extensiv tolkning (jfr Elwin aa s. 127). Analogier är normalt uteslutna, och enligt min mening borde det inte heller annat än i mycket speciella undantagsfall förekomma, att man tillämpar ett straffstadgande på fall som endast med ansträngning kan pressas in under regelns språkliga betydelseområde.
Det nu sagda har avsett den rent straffrättsliga bedömningen, varvid jag utgått från HD:s uppfattning att en fällande dom "inte kan anses oförenlig" med lagtexten. Redan om man godtar denna uppfattning framstår alltså HD:s dom som utomordentligt sträng.
Men så kommer vi in på det juridisk-språkliga spörsmålet. I detta mål blottläggs på ett mycket tydligt sätt frågan om vilken relevans som bör tillmätas det förhållandet att ett uttryck i lagen har en viss betydelse för dem som formulerat bestämmelsen och en annan för dem som lagen riktar sig till. Låt oss först se närmare på det uttryck som är i fråga, "träningsmatch".
För mig framstår det som uppenbart att "träningsmatch" inte kan inrymma sparringträning. Jag instämmer alltså inte i bedömningen att den Eklund ovänliga tolkningen "inte kan anses oförenlig med bestämmelsens avfattning". För mig är den alldeles oförenlig! Den distinktion som görs inom boxningssporten mellan träningsmatch och annan träning är boxningen förvisso inte ensam om, något som man annars skulle kunna förledas att tro av HD:s skrivsätt. Jag vågar påstå att distinktionen görs inom all idrott där den har relevans. Jag vågar dessutom påstå att så gott som alla personer som är bekanta med "idrottsspråket" anser sparringträning vara något helt annat än en träningsmatch. HD reducerar betydelsen av distinktionen genom att hänföra den till boxningen enbart. Man kan undra: Borde inte HD, när det nu var fråga om ett brottmål, ha frågat sig om distinktionen möjligen har större spridning än så och tagit ställning till vad detta i så fall borde få för konsekvenser?
Också i andra idrotter förekommer "slagväxling" utan att den som är någorlunda insatt skulle drömma om att kalla det för en träningsmatch. Tennis är ett exempel. Antag att lagstiftaren av någon anledning förbjudit bl. a. träningsmatcher i professionell tennis, kanske för att sporten visat sig ha mycket skadliga effekter på rygg och leder, och att A och B åtalas för att ha stått på en tennisbana och slagit bollen till varann över nätet, kanske till och med pressat varann med djupa och hårda bollar som tvingat fram extremt skadliga rörelser. Ska de då fällas för att ha spelat en "träningsmatch"? Nej, en träningsmatch blir det först när spelarna börjar hålla sig till reglerna för en match, serva i fastställd ordning, räkna poäng etc. Hur ska då domstolen förfara om lagmotiven klart visar att lagstiftaren velat förbjuda all form av slagväxling? Enligt min mening är den enda rimliga ståndpunkten att de åtalade tennisspelarna ska frikännas, eftersom lagstiftaren misslyckats med att uttrycka sin avsikt. Detta var också underrätternas ståndpunkt i boxningsmålet.
Tennisexemplet är visserligen hypotetiskt i överkant, men som teoretisk illustration är det en direkt parallell till Eklund-målet. Såvitt jag kan förstå skulle HD ha fällt tennisspelarna när man nu fällde Eklund. För det kan väl knappast hävdas att slagväxling i boxning utgör "träningsmatch", medan däremot slagväxling i tennis faller utanför detta begrepp?
Vad finns det då för förklaring till att HD — och lagstiftaren — faktiskt anser att sparringträning ryms under ordet "träningsmatch", trots att detta strider mot boxningens och annan idrotts synsätt? Jo, ordet "match" tycks ha en mera inskränkt innebörd för dem som intresserar sig för sport, och som är vana att använda ordet i sportsammanhang, än för många av dem som är mindre insatta i sportens språk. Jag har roat mig med att under några dagar fråga ett 20-tal personer om de anser att sparringträning utgör träningsmatch. De sportintresserade har svarat nej. Nästan alla dessa har svarat något i stil med att "i en match kommer man ju fram till ett resultat". De som däremot är i huvudsak ointresserade av sport har i regel tvekat, kanske mest för att de inte förstått innebörden av "sparringträning". Sedan jag beskrivit vad som sker vid denna typ av träning, har några varit benägna att hänföra detta till"match", medan ungefär lika många svarat nej. Undersökningen uppfyller inga krav på vetenskaplighet, men jag känner mig ganska säker på att resultatet skulle bli ungefär detsamma i en mera noggrann studie.
Det är väl också så att ordet "match" i vissa sammanhang utanför sporten används i en mera vidsträckt betydelse än när det är fråga om en sportterm. Politiker sägs ju ibland "gå en match i talarstolen" utan att man intresserar sig för något egentligt matchresultat. Vissa offentliga personer kan få "gå en match med massmedia". Andra liknande exempel finns. Kanske har HD haft detta vida matchbegrepp för ögonen, och kanske var det också detta som föranledde lagstiftaren att använda ordet träningsmatch på ett galet sätt. Men det "utvidgade matchbegreppet" är främmande i sportens värld, och att idrottens tolkning dessutom nära motsvarar den normalspråkliga innebörden framgår av Svenska Akademiens Ordlista, där ordet match översätts med "tävling" och ordet sparringpartner med "träningskamrat i boxning".
Att en domstol inte omedelbart uppfattar ett idrottsbegrepp på samma sätt som idrotten själv gör är i och för sig en begriplig sak som man inte har anledning att utgjuta sig över. Domstolarna kan ju inte rimligen vara hemtama på alla områden där rättsliga frågor uppstår. Men om det blir aktuellt att pröva innebörden av en fackterm inom exempelvis utrikeshandeln, mikrobiologin, musiken eller idrotten, måste domstolen naturligtvis sätta sig in i den innebörd som respektive fackområde tillägger termen. Och domstolen måste visa respekt för fackinnebörden, åtminstone om denna är vida spridd och stämmer väl — som i detta fall — med en normalspråklig tolkning. Särskilt angeläget måste detta anses vara när det är fråga om en bedömning i ett brottmål och fackinnebörden är till den tilltalades favör.
I Eklund-målet har HD, enligt min mening, inte visat tillräcklig respekt för idrottens begreppstillämpning. Redan genom att bifalla åtalet med en extensiv tolkning av lagen har man naggat legalitetsprincipen i kanten. Jag tror att många i detta fall skulle acceptera bedömningen att domstolen dessutom dömt i strid mot klar lag.
Hittills har jag enbart behandlat det objektiva rekvisitet; omfattar uttrycket "träningsmatch" sparringträning eller ej? Men det är också värt att notera, att frågan om betydelsen av Eklunds eventuella rättsvillfarelse / bristande uppsåt inte över huvud taget berörs i HD:s dom. Annars borde bland annat rättsfallet NJA 1970 s. 240 ha inbjudit till detta. I rättsfallet frikändes en person, åtalad för rattfylleri, eftersom han inte insett att det fordon han körde var att betrakta som en bil i lagens mening. Han ansågs inte heller ha haft eventuellt uppsåt. Såvitt jag kan förstå finns det mycket som talar för att samma resonemang kan tillämpas på Eklund. Han insåg säkerligen inte att sparringen var en match i lagens mening — om den nu var det. Anledning torde vidare saknas till antagande att han var medveten om möjligheten att träningen var att anse som en match och att han skulle bedrivit denna träning i Sverige även om han insett att så var fallet. Borde inte HD åtminstone ha ägnat denna prövning några ord? Problemet vilken betydelse som ska tillmätas rättsvillfarelse i ett fall som detta är ingalunda enkelt. Frågans komplexitet framgår om man studerar doktrinen på området, bl. a. Thornstedt, Om rättsvillfarelse, 1956, särskilt s. 287 ff, Hoflund, Om farebegreppet i straffrätten, 1967 s. 100 ff, Strahl, Allmän sakrätt i vad avser brotten, 1976 s. 133 ff, och Beckman m.fl., Kommentar till Brottsbalken I, 4 uppl. 1982, särskilt s, 30 f.
Avslutande synpunkter
HD:s dom i Eklund-målet är enligt min mening ett bra exempel på hur domstolarna kan hamna snett när de rör sig i en omgivning där de inte är hemmastadda och när de inte tillräckligt bemödar sig om att förstå denna omgivning.
Om det är så att förbudet mot proffsboxning bör inbegripa slagträning med sparringpartner, vilket jag för min del inte är främmande för, bör en lagändring komma till stånd. Lagen bör bygga på en terminologi som kan accepteras av dem som reglerna vänder sig till. Sker ingen lagändring, finns det en risk att ovanligt många anser att det som ska uppfattas som gällande rätt i själva verket har sin grund i en domartabbe. Sådana förekommer inte bara inom idrotten utan även i juridiken. Också i dess elitserie.