1 Inledning
Långt innan Ulf Göranson blev en biblioteksman var han och jag kolleger på Juridicum i Uppsala. Vi jobbade tätt tillsammans som lektorer i det ämne som då hette Civilrätt A och som innehöll bl.a. avtalsrätt, köprätt, värdepappersrätt och sakrätt. Ulf lärde mig mycket, inte bara om vår gemensamma juridik utan om pedagogik, organisation och strategi. Vi lade upp undervisning och examination tillsammans under överinseende av kursföreståndaren Torgny Håstad. Och vi blev vänner för livet på kuppen.
Jag är därför smått jävig när jag säger att Ulf är en unik person. Jag tror dock inte att någon invänder. Inte bara tog han med sig ovanligt djupa insikter i alla möjliga sorters juridik till biblioteksvärlden. Han har dessutom enorma kunskaper inom historia och annan humaniora. För att inte tala om retorik. De som har hört hans Sista April-tal på Carolina bugar och ler. Inte bara för retoriken och vältaligheten utan kanske särskilt för sanningssägandet och den friska fräckheten.
Valet av ämne för min uppsats i Ulf Göransons festskrift var inte självklart. Inom juridiken har vi definitivt mest gemensamt från hundratals timmar av civilrättsdiskussioner. Det gäller särskilt sakrätten, Ulfs avhandlingsområde. Men för egen del har jag, som justitiekansler i åtta år och ordförande i Yttrandefrihetskommittén i fyra, blivit särskilt engagerad i tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor. Och det är ett rättsområde som även Ulf är väl förtrogen med. Där har han också åtskilligt klokt att säga från sina biblioteksår. De gånger vi har dryftat yttrandefrihetsfrågor har han nästan alltid sagt något särdeles initierat och tänkvärt. Att vi har samma uppfattning i många viktiga sådana frågor kan ha bidragit till intrycket.
Jag valde som synes ämnet Yttrandefrihet och bibliotek. Och jag tar upp några yttrandefrihetsrättsliga frågor som jag tror kan vara av särskilt intresse i biblioteksverksamhet.
Det slumpade sig så att jag samtidigt med denna uppsats har arbetat med två texter som berör ämnet nära. Det är dels ett utkast till dom i det s.k. mangamålet, ett mål om teckningar med barnpornografiskt motiv, dels ett eget förslag till en ny yttrandefrihetsgrundlag. Jag ska återkomma till båda, men redan nu kan jag konstatera att de båda texterna ringar in stora delar av ämnet för uppsatsen väl. Hur ska yttrandefriheten och informationsfriheten beträffande ett tvivelaktigt material vägas mot önskemålet att materialet inte ska tillåtas skada eller kränka och hur berörs de som tillhandahåller information som kan vara diskutabel och ibland rentav brottslig, t.ex. biblioteken? Hur bör yttrandefriheten regleras i den nya mediemiljön, och hur skulle en förändring eventuellt påverka förhållandet mellan yttrandefriheten och biblioteken?
Det visade sig att ämnet Yttrandefrihet och bibliotek hade en tendens att svälla. Jag måste därför begränsa mig. Bland de närliggande – ofta intressanta – frågor som jag inte berör är sådana som handlar om offentlighet och sekretess på biblioteken, behandlingen av personuppgifter i bibliotekssammanhang och upphovsrätt till det material som biblioteken hanterar. Jag berör inte heller annat än i förbigående de annars intressanta lämplighetsaspekter som finns på vissa frågor med koppling till yttrandefriheten, t.ex. den om blockering av somliga internetsajter.
Jag koncentrerar mig särskilt på två övergripande frågor:
– Vilken betydelse för biblioteken har det särskilda skydd för yttrandefriheten som tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ger?
– Vilken roll spelar den yttrandefrihet och informationsfrihet som stadgas i regeringsformen (RF) för biblioteken? Har det någon betydelse om de olika medier som biblioteken tillhandahåller skyddas av TF och YGL eller ”bara” av RF?
Men jag kan – som redan har antytts – inte låta bli att även kort beröra ett par frågor som hänger samman med att den s.k. Yttrandefrihetskommittén just är på väg att avsluta ett fyraårigt arbete; betänkandet ska överlämnas till justitieministern bara någon vecka innan Ulf Göranson går i pension. Jag tänker på dessa båda frågor:
– Borde Sverige överge sina teknikberoende grundlagar på tryck- och yttrandefrihetsområdet? Spelar det någon roll för biblioteken om så sker?
– Borde Sverige lagstifta till skydd för privatlivet? Har den frågan någon betydelse för biblioteken?
Som illustration till de frågor som kan uppkomma för biblioteken kan följande tre exempel anges. Jag återkommer till dem längre fram.
2 Biblioteken och grundbultarna i TF och YGL
2.1 Tre grundlagar för yttrandefriheten
I 2 kap. 1 § RF finns regler om de s.k. positiva opinionsfriheterna. Medborgarna tillförsäkras yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. I denna uppsats koncentrerar vi oss på yttrandefriheten och dess spegelbild informationsfriheten. De behandlas i punkterna 1 och 2 i paragrafen. Friheterna definieras så här.
Yttrandefriheten och informationsfriheten enligt RF är inte absoluta utan kan inskränkas genom lag. Inskränkningar får dock inte ske hur som helst. Viktigast är att de måste tillgodose den s.k. proportionalitetsprincipen, som innebär att inskränkningen aldrig får gå ”utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den” (2 kap. 21 §). Yttrandefriheten och informationsfriheten får vidare inskränkas bara för vissa angivna ändamål (2 kap. 23 § första stycket), nämligen med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras bara ”om särskilt viktiga skäl föranleder det”. När man bedömer vilka begränsningar som får förekomma ska ”vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter” beaktas. De citerade textavsnitten har visst samband med den diskussion jag för nedan kring det s.k. mangamålet.
Men yttrandefriheten ges dessutom ett särskilt skydd i TF och YGL. Det framgår i RF genom bestämmelsen i 2 kap. 1 § andra stycket, där det sägs att beträffande tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i radioprogram, television och liknande överföringar samt i tekniska upptagningar gäller vad som föreskrivs i dessa specialgrundlagar. Det är bara yttrandefriheten (varav tryckfriheten är en del) av alla de grundläggande friheterna som regleras i särskilda grundlagar. Det visar vilken betydelse denna frihet har tillmätts i svensk rätt.
I TF och YGL läggs ett mycket detaljerat system fast för tryck- och yttrandefriheten. Till skillnad från vad som gäller enligt RF får inga inskränkningar göras i det skydd som detta system ger, om det inte sägs uttryckligen i grundlagarna.
Yttrandefriheten skyddas också genom Europakonventionen om mänskliga rättigheter (artikel 10) och genom motsvarande regler i EU-rätten. I denna uppsats behöver vi dock inte bry oss om det europeiska rättsystemet.
2.2 Sex grundläggande principer i TF och YGL
Det särskilda skydd som tryck- och yttrandefriheten ges i TF och YGL vilar i hög grad på några grundläggande principer som gör skyddet starkt. Man brukar särskilt framhålla dessa sex:
– censurförbud,
– etableringsfrihet,
– ensamansvar,
– meddelarskydd,
– särskild brottskatalog,
– särskild rättegångsordning
Censurförbudet innebär att det allmänna inte får granska innehållet i förväg i de medier som omfattas av TF och YGL. Inte heller får det på grund av mediets innehåll vidtas hindrande åtgärder mot framställning eller spridning. Vissa särskilt angivna undantag finns. (Se 1 kap. 2 § TF och 1 kap. 3 § YGL.)
Etableringsfriheten (4 kap. och 6 kap. 1-3 §§ TF samt 3 kap. YGL) innebär i huvudsak att varje svensk medborgare har rätt att
– framställa och sprida tryckta skrifter,
– framställa och sprida tekniska upptagningar samt
– sända ljudradio- och TV-program genom tråd.
Etableringsfriheten skyddar i princip alla led i framställningen och spridningen av grundlagsskyddade medier. En effekt av etableringsfriheten är att det inte krävs tillstånd för att driva t.ex. ett boktryckeri, ett bibliotek (såvitt gäller böcker och annat som omfattas av TF eller YGL) eller en skivaffär, eller för att sända radio- och tv-program i t.ex. kabelnät. För radio och tv i etern gäller dock undantag från etableringsfriheten och i stället ett krav på tillstånd.
Med hänsyn till att det beträffande biblioteken är just den delen av etableringsfriheten som gäller spridning som är särskilt intressant, väljer jag att här kalla denna särskilda grundprincip för etablerings- och spridningsfriheten.
Principen om ensamansvar innebär att bara en person kan hållas ansvarig för innehållet i en framställning. Det anges i grundlagarna vem som ansvarar (8 kap. TF och 6 kap. YGL). Regleringen innebär att det inte går att döma någon för medverkan till tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Ansvaret gäller enligt en s.k. ansvarskedja. Som ett exempel kan nämnas det fallet att någon ansvarig utgivare inte har anmälts för en periodisk skrift, t.ex. en veckotidning. I det läget går ansvaret över på skriftens ägare. Den som sprider en skrift eller ett annat grundlagsskyddat medium ligger längst ner i ansvarskedjan och ansvarar ibland över huvud taget inte alls. När det gäller t.ex. tidningar finns både utgivaren, ägaren och tryckaren före i kedjan.
Meddelarskyddet är uppbyggt av ett antal komponenter: meddelarfrihet, anskaffarfrihet, rätt till anonymitet, efterforskningsförbud och repressalieförbud (1 kap. 1 § tredje stycket, 1 kap. 3 § och 3 kap. TF samt 1 kap. 2 § 1 kap. 4 § och 2 kap. YGL). Skyddet för meddelare (uppgiftslämnare) gäller i förhållande till myndigheter och andra allmänna organ, inte i förhållande till enskilda.
Meddelarfriheten innebär att var och en har rätt att straffritt lämna uppgifter i vilket ämne som helst – med vissa utpekade undantag, t.ex. vid kvalificerad sekretess – för publicering i ett medium som omfattas av TF eller YGL. Anskaffarfriheten innebär att var och en har rätt att straffritt anskaffa uppgifter avsedda för publicering i ett medium som omfattas av grundlagarna. Även där gäller vissa undantag. Rätten till anonymitet tillkommer bl.a. författare till grundlagsskyddade texter, den som framträder i ett radio- eller TV-program och meddelare. Denna rätt innebär att personens identitet måste skyddas av dem som tar del av tillkomsten, utgivningen eller spridningen av framställningen och betyder bl.a. att en journalist inte får avslöja namnet på en uppgiftslämnare som inte vill framträda öppet. En viktig del i anonymitetsrätten är vidare efterforskningsförbudet, dvs. ett förbud mot att försöka ta reda på vem som är källan till vissa uppgifter som har lämnats för publicering. Den sista komponenten av meddelarskyddet, repressalieförbudet, innebär att uppgiftslämnandet inte får leda till negativa konsekvenser för meddelaren om det inte har stöd i grundlagarna.
TF och YGL innehåller en uppräkning av de gärningar som utgör brott när de begås genom de grundlagsskyddade medierna, en brottskatalog. De i praktiken viktigaste tryck- och yttrandefrihetsbrotten är förtal och hets mot folkgrupp. Av de brott som inte nämns i brottskatalogen – och som alltså inte kan bestraffas när de begås genom yttranden i de medier som omfattas av TF och YGL – kan nämnas ofredande och sexuellt ofredande.
Grundlagarna anvisar slutligen en särskild rättegångsordning för beivrande av brott enligt TF och YGL (9 och 12 kap. TF samt 7 och 9 kap. YGL). Justitiekanslern är ensam allmän åklagare, dvs. det ordinarie åklagarväsendet är inte behörigt att agera med anledning av en brottsmisstanke. I praktiken anlitas ofta polis och vanlig åklagare för att bistå Justitiekanslern under förundersökningen och föra talan vid domstol. Då bygger dock behörigheten på att Justitiekanslern har lämnat ett uppdrag. Åtal för tryck- och yttrandefrihetsbrott ska i domstolen prövas av en jury om någon av parterna begär det.
2.3 Grundbultarna och biblioteken
Jag ska i avsnitt 3 nedan diskutera bibliotekens förhållande till bestämmelserna om yttrandefrihet och informationsfrihet i RF. Här tar jag upp TF:s och YGL:s grundbultar och vilken betydelse de har i förhållande till biblioteken.
Censurförbudet
Biblioteken som sådana berörs inte av censurförbudet. Bestämmelserna om förbud mot censur och hindrande åtgärder är riktade i första hand till lagstiftaren och innebär att det inte får införas några lagbestämmelser i strid med förbuden, i andra hand till de myndigheter som kunde tänkas agera i strid med förbuden.
Biblioteken kan inte komma i fråga för att utöva vare sig censur, dvs. en granskning av innehållet i medier före utgivning eller spridning, eller åtgärder som förhindrar offentliggörande eller spridning på grund av det kända eller förväntade innehållet. Vad ett bibliotek kan göra av detta slag är att för sin del vägra att sprida böcker, tidskrifter, radioprogram, databassändningar osv. Men detta är inte censur i grundlagarnas mening. Det innebär ju inte att spridning förhindras, bara att den inte sker från biblioteket i fråga. (Se JO:s beslut den 23 april 2001 i ärende 805-1999 och JK:s beslut den 20 mars 2003 i ärende 1140-03-31.)
Man kunde fråga sig om biblioteken har en distributionsskyldighet i vissa avseenden. Det vore i och för sig inte så orimligt att tänka sig, om det vore det enda sättet för exempelvis en skrift att nå ut till några läsare. Någon sådan distributionsskyldighet finns dock inte. Det är bara ”postbefordringsföretag” och andra ”allmänna trafikanstalter” som har en sådan skyldighet, och den gäller i fråga om ”tryckt skrifts försändande” (6 kap. 4 § TF).
Etablerings- och spridningsfriheten
Etablerings- och spridningsfriheten inrymmer en rätt att exempelvis sälja, hyra ut, låna ut och förevisa. Den medför dels att biblioteken har en grundlagsskyddad rätt att sprida skrifter och andra medier som omfattas av TF och YGL genom att exempelvis låna eller hyra ut dem, dels att varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att driva ett bibliotek för att sprida sådana medier. Någon praktisk betydelse har detta knappast, annat än om det skulle inträffa en situation där lagstiftaren eller myndigheterna ser anledning att försöka hindra spridning av t.ex. en tidning eller en bok. Detta kan naturligtvis inträffa exempelvis i ett krig, vid en ockupation eller i ett läge där det annars finns allvarliga hot mot landet.
Grundlagarna innehåller vissa begränsningar i spridningsrätten. Sådana begränsningar gäller t.ex. beträffande visning av pornografiska bilder på allmän plats på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt och beträffande spridning bland barn och ungdom av tryckta skrifter som genom sitt innehåll kan verka förråande eller annars medföra ”allvarlig fara för de ungas sedliga fostran” (6 kap. 2 § TF, jfr 16 kap. 11 och 12 §§ brottsbalken angående brotten otillåtet förfarande med pornografisk bild resp. förledande av ungdom). Barnpornografiska bilder är helt undantagna från TF:s och YGL:s tillämpningsområden, och beträffande sådana finns alltså inte någon rätt alls till spridning (1 kap. 10 § TF och 1 kap. 13 § YGL). Tvärtom är det straffbart att sprida eller inneha barnpornografiska bilder (16 kap. 10 a § brottsbalken). Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är ”försvarlig” är den dock inte brottslig (16 kap. 10 b § tredje stycket).
Ensamansvaret
På grund av bestämmelserna om ensamansvar kan biblioteken ytterst sällan bli ansvariga för innehållet i sådana skrifter och andra medier som omfattas av TF och YGL. Biblioteken agerar ju som spridare, och spridarens ansvar ligger längst ner i den ansvarskedja som gäller.
Ett rättsligt ansvar för den ansvarige på ett bibliotek kan bli aktuellt i sådana fall som avses i exempel 2 i avsnitt 1. Det gäller om flygbladen är anonyma. Om någon placerar ut tryckta flygblad i biblioteket och det inte kan utrönas vem som ligger bakom dessa, kan biblioteket vara skyldigt att plocka undan flygbladen för att inte bedömas ansvarigt för spridningen av uppgifterna.
Meddelarskyddet
Bestämmelserna om meddelarskydd blir knappast över huvud taget aktuella för biblioteken i deras egenskap av bibliotek. Självfallet kan de beröras på samma sätt som vilken arbetsplats som helst, eller om de själva publicerar någon tidning e.d. Men detta har inte med deras egenskap av bibliotek att göra.
Den särskilt starka yttrandefriheten
Som vi har sett är yttrandefriheten i TF och YGL särskilt stark därigenom att det bara är vissa angivna brott som kan begås genom de grundlagsskyddade medierna. Yttranden i dessa medier som innefattar andra slags brott – t.ex. ofredande – är straffria. Detta berör knappast biblioteken över huvud taget. Biblioteken kan, som vi har sett, bli ansvariga bara som spridare och har därför nästan aldrig anledning att bekymra sig över innehållet i de medier som finns där.
Observera dock att detta gäller för de medier som omfattas av TF och YGL. Exempelvis barnpornografi ligger utanför dessa grundlagar, och om ett bibliotek sprider sådana bilder kan ett straffansvar uppkomma. Redan innehav av bilderna är för övrigt straffbart.
Den särskilda processordningen
Åtals- och rättegångsreglerna blir aktuella för biblioteken bara om det uppkommer ett ansvar för vad som har spritts. Som vi har sett är riskerna för detta i praktiken mycket små när det gäller material som omfattas av TF eller YGL.
Ansvar för biblioteken för innehållet i det material som finns där kan naturligtvis tänkas uppkomma beträffande medier som inte omfattas av TF och YGL. Det gäller t.ex. det mesta som finns på internet. Då gäller dock inte den särskilda processordningen med JK som åklagare och jury i domstolen, eftersom denna tillämpas bara vid processer som avser brott enligt TF och YGL.
Jag ska nu gå lite närmare in på vad som gäller beträffande yttranden som inte omfattas av TF och YGL.
3 Biblioteken och skyddet för yttrandefriheten enligt RF
Vi har sett hur biblioteken förhåller sig till de grundläggande principerna i TF och YGL. Viktigast i det hänseendet är att biblioteken har en grundlagsskyddad spridningsrätt, att de inte har någon spridningsskyldighet samt att ensamansvaret innebär att biblioteken ytterst sällan kan bli ansvariga för innehållet i material som omfattas av TF eller YGL. En annan fråga är vad som gäller enligt regeringsformen om yttrandefrihet och informationsfrihet (se avsnitt 2.1). Och en central fråga därvid är i vilken mån biblioteken måste ta hänsyn till ett eventuellt ansvar för innehållet i de olika medier som man tillhandahåller. Frågan är därvid dels vilket ansvar som finns, dels hur biblioteken kan agera i de fall de har ett ansvar för innehållet.
Låt oss utgå från de tre exempel som nämndes sist i avsnitt 1.
I det första exemplet upptäcker personalen att några japanska serietidningar som finns på biblioteket innehåller barnpornografiska mangateckningar. Efter att ha forskat vidare upptäcker man även att det från bibliotekets datorer går att surfa in på ett par sajter med barnpornografiskt material.
Det är straffbart att sprida barnpornografiska bilder och även att inneha dem i den mån det inte av någon särskild anledning är försvarligt. Biblioteket måste överväga dels vad som är förbjudet, dels om dess särskilda uppdrag kan göra även innehav av det förbjudna försvarligt.
Beträffande mangateckningar med barnpornografiskt motiv har det nyligen klarlagts genom en dom i Högsta domstolen i vad mån det är straffbart att inneha dem (dom den 13 juni 2012 i mål B 990-11). Tingsrätten och hovrätten hade i det s.k. mangamålet dömt den person som hade sådana teckningar i sin dator för ringa barnpornografibrott till 80 dagsböter. Dessa domstolar kom alltså fram till att innehav av mangateckningar med barnpornografiskt motiv är straffbara. De hade utgått från lagförarbetena, där det görs klart att avsikten är att även teckningar med ett barnpornografiskt innehåll ska omfattas av straffbestämmelsen. En fråga för Högsta domstolen var då om detta kommer i konflikt med yttrandefriheten och informationsfriheten. Som vi har sett i avsnitt 2.1 måste inskränkningar i dessa friheter vara proportionerliga. Det betyder att en kriminalisering inte får sträcka sig längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med kriminaliseringen. Innebär det en alltför långtgående begränsning att kriminalisera innehav av barnpornografiska mangateckningar?
Det huvudsakliga syftet med att kriminalisera barnpornografi är att skydda barn mot sexuella övergrepp. Beträffande teckningar som inte avser verkliga barn har lagstiftaren angett ytterligare tre skäl för en kriminalisering. För det första kan man inte veta, anförs det, om ett verkligt barn har varit modell för en pornografisk teckning. För det andra innebär barnpornografiska bilder enligt lagstiftaren en kränkning av barn över huvud taget, och det gäller även teckningar. Och för det tredje kan bilderna enligt lagstiftaren komma till användning på så sätt att de kan användas till att förleda barn att delta i sexuella aktiviteter.
Högsta domstolen kom fram till att yttrandefriheten och informationsfriheten hindrar ett straffbeläggande av innehav av barnpornografiska mangateckningar. Barnen på bilderna har onormalt stora ögon, nästan obefintlig näsa och en speciell uppsyn. De kan inte misstas för verkliga barn. Och då skulle det enligt domstolen innebära ett alltför stort ingrepp i yttrandefriheten och informationsfriheten att kriminalisera innehav av teckningarna. Därför frikändes den tilltalade, trots att det faktiskt rörde sig om pornografiska bilder av barn.
Men det gjordes ett undantag. Ibland kan mangateckningar vara verklighetstrogna, och det var fallet med en av bilderna. Flickan på bilden såg ut som ett verkligt barn och även i övrigt var bilden realistisk. Det var därför straffbart att inneha den. Ändå frikändes den tilltalade, eftersom det ansågs försvarligt att han bland tusentals mangateckningar – han var bl.a. översättare av mangaserier – hade en enda som var straffbar. Men för de flesta personer hade det varit straffbart att inneha just denna teckning.
Gränsen när det gäller innehav av barnpornografiska teckningar går alltså nu mellan sådana som är verklighetstrogna och sådana som inte är det. Det betyder för bibliotekens del att det i princip är straffbart att inneha mangaserier som innehåller verklighetstrogna bilder med ett barnpornografiskt motiv, men däremot inte serier där sådana bilder är icke verklighetstrogna. Högsta domstolen gjorde inte något uttryckligt uttalande om spridning av icke verklighetstrogna bilder, och frågan hur det förhåller sig på den punkten är naturligtvis av stort intresse för biblioteken. Dessutom kan det ibland vara svårt att dra en säker gräns i fråga om vad som är verklighetstroget. I praktiken lär det vara klokt för biblioteken att helt undvika serier som innehåller bilder med ett barnpornografiskt motiv. Det gäller inte minst av den anledningen att spridning av sådana bilder ibland kan vara straffbar som otillåtet förfarande med pornografisk bild eller förledande av ungdom (se avsnitt 2.3 ovan). Rekommendationen att helt undvika barnpornografiska motiv kan man för övrigt enligt min mening lämna även bortsett från den rent rättsliga frågan.
I det andra exemplet hade någon placerat ut flygblad i bibliotekets läshörna och på den offentliga anslagstavlan. På flygbladen förtalas en politiker. Kan det vara brottsligt av den som är ansvarig för biblioteket att medverka till spridningen genom att låta flygbladen vara kvar och sålunda bidra till spridningen av ett budskap som möjligen innefattar förtal?
Om det inte utgör förtal är det förstås inte någon risk för straffansvar. Men den saken kan ju vara oklar, och därför bör man veta hur det är för det fall flygbladen faktiskt innehåller ett brottsligt budskap. Kan då straffansvar drabba den som är ansvarig för biblioteket?
Som vi såg i avsnitt 2.3 blir något straffansvar inte aktuellt om flygbladen är tryckta och därför omfattas av TF, om någon som ligger före spridaren i ansvarskedjan kan identifieras. Det ska i så fall vara författaren, utgivaren eller tryckaren. Men om flygbladen inte är tryckta och inte heller har s.k. ursprungsuppgifter (se 1 kap. 5 § TF), gäller inte ensamansvaret. Då gäller i stället straffbestämmelsen i brottsbalken, i det här fallet 5 kap. 1 §. Där stadgas:
Den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.
Det är alltså ”den som utpekar” som ska dömas. Att bidra till spridningen av ett brottsligt budskap kan i vissa fall vara straffbart. Men att bara låta flygbladen ligga innebär knappast att man betraktas som medhjälpare i utpekandet. Något straffansvar blir därför inte aktuellt för den som är ansvarig för biblioteket. En annan sak är förstås vad som är lämpligt respektive olämpligt.
I det tredje exemplet framförde ungdomar önskemål till bibliotekschefen om att en ny tidskrift skulle införskaffas till biblioteket, en tidskrift som innehåller bl.a. intima bilder på okända personer.
Något rättsligt ansvar för innehållet i tidskriften behöver man inte räkna med för biblioteket om den införskaffas. Det gäller oavsett om den omfattas av TF eller inte. Men det finns inte heller någon skyldighet att skaffa tidskriften. Någon ”distributionsskyldighet” finns alltså inte. Och även detta gäller oavsett om tidskriften omfattas av TF eller inte.
En särskild fråga är om det borde vara straffbart att sprida intima bilder på okända personer. Den frågan berörs kort under 4.1 nedan.
4 Biblioteken och ett par frågor för Yttrandefrihetskommittén
4.1 En teknikoberoende grundlag?
Enligt sina direktiv skulle Yttrandefrihetskommittén undersöka om det gick att ersätta TF och YGL med en teknikoberoende reglering.[1] Begreppet teknikoberoende får förstås så att tillämpligheten av grundlagen och dess bestämmelser inte beror på vilken teknik som används för att förmedla yttranden. TF och YGL är teknikberoende därför att de är tillämpliga bara om vissa angivna tekniker används, exempelvis skrifter som är tryckta eller program som förmedlas med elektromagnetiska vågor.
Majoriteteten kommer fram till att det inte bör föreslås någon ny teknikoberoende reglering. Man menar att TF och YGL har visat sig fungera väl och att det finns en risk att oklarheter i en ny grundlag försämrar skyddet för yttrandefriheten. Då behöver ju nämligen tillämpningsområdet avgränsas på något annat sätt, vilket medför nya gränsdragningsproblem.
För egen del kommer jag att reservera mig mot kommitténs förslag. Jag menar att det är principiellt felaktigt att lagen behandlar t.ex. tryckta tidningar annorlunda och bättre än nättidningar. Jag menar också att tillämpningsområdet bör ha någon rimlig principiell utgångspunkt för vilka medier som ska omfattas av det särskilda grundlagsskyddet. En sådan principiellt hållen avgränsning gör det också lättare att tolka lagen med traditionella tolkningsmetoder, och det underlättar betydligt när vi ska förhandla om rättsakter i EU och behöver få vissa undantag för våra grundlagsskyddade medier.
För biblioteken spelar det nog inte någon större roll om TF och YGL blir kvar eller om vi får en ny yttrandefrihetsgrundlag (NYGL). En åtskillnad på grundlagsnivå när det gäller regleringen av yttrandefriheten är dock många gånger förbryllande, inte minst när olika medieformer bedöms som jämbördiga. Att märka är också att biblioteken för sin del kommer att regleras teknikneutralt om den nya bibliotekslagen genomförs. I den lagen tas det inte hänsyn till enskilda distributions- och publiceringsformer, utan alla sådana former behandlas principiellt lika.[2]
4.2 Ett lagskydd för privatlivet?
Yttrandefrihetskommittén har också haft i uppdrag att undersöka om det behövs en särskild lagreglering till skydd mot kränkningar av privatlivet. I direktiven pekas bl.a. på de risker som numera finns för allvarliga kränkningar på internet.
Även på denna punkt har kommitténs majoritet kommit fram till att det inte ska föreslås någon ändring. Jag kommer att reservera mig även i denna del, i detta fall troligen tillsammans med ytterligare ett par ledamöter. Huvudskälet för mig är att Sverige har en förpliktelse enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna att ha en lagreglering som möjliggör bestraffning på ett eller annat sätt – naturligen straff eller skadestånd – av den som kränker en annan person på ett tillräckligt grovt sätt. Majoriteten säger att det finns en del som talar för att vi har en sådan skyldighet enligt Europakonventionen, liksom att det finns skäl i övrigt för en straffbestämmelse. Men man väljer ändå att inte föreslå lagstiftning. Och man hänvisar till att det inte finns något reellt behov.
För biblioteken kan en särskild lagbestämmelse om kränkningar av privatlivet försvåra en del. Även om något straffansvar knappast inträder för den som är ansvarig på biblioteket (se ovan avsnitt 2.3), kan det naturligtvis finnas anledning att överväga om material med ett brottsligt innehåll bör tas undan. Det skulle här i så fall handla om material som allvarligt kränker någons privatliv, t.ex. oönskade nakenbilder eller texter som mycket närgånget beskriver någons privatliv utan att det är journalistiskt motiverat.
5 Sammanfattning med avslutande reflektioner
De viktigaste slutsatserna av den i huvudsak juridiska genomgång som har gjorts i uppsatsen är dessa:
Till sist måste man naturligtvis framhålla bibliotekens mycket viktiga roll som värnare av yttrande- och informationsfriheten. Det finns anledning för biblioteken att stå upp för den rollen och ta den på allvar, särskilt om den utmanas och alldeles särskilt när det gäller svårtillgänglig och kontroversiell information. Det finns skäl att reflektera ordentligt kring vad yttrande- och informationsfriheten innebär för biblioteken och deras ansvar. Ibland kan det vara viktigare att trampa på gränsen, för yttrandefrihetens och informationsfrihetens skull, än att hålla en säkerhetsmarginal.
Samtidigt måste man förstås komma ihåg att det finns andra värden än yttrandefrihet och informationsfrihet. De s.k. Muhammedkarikatyrerna är ett av många exempel på de svåra avvägningar som ibland måste göras. Att kränka kan vara rätt i yttrandefrihetens intresse. Men det behöver inte vara rätt, och den rättsliga rätten att kränka medför inte en moralisk rätt att göra det.
Även dessa frågor har biblioteken skäl att reflektera över. I den sortens överväganden kan man gärna lyssna på den kloke Ulf Göranson. Det har jag själv många gånger haft glädje och nytta av att göra.
[1] Angående direktiven (dir. 2008:42) och vissa överväganden kring frågan om teknikoberoende, se mina uppsatser En modern yttrandefrihetsgrundlag i SvJT 2007 s. 585 och En modern yttrandefrihetsgrundlag? i SvJT 2011 s. 57.
[2] Se Ds 2012:13, Ny bibliotekslag, som sändes på remiss i maj 2012.