Barnförhör, Brottsutredningar, Hovsjömordet, Kevinärendet, Rättssäkerhet, Rättstrygghet

Barnförhör: de flesta svaren finns

av Göran Lambertz
Publicerad onsdag 20 september 2017

I går den 19 september skrev jag, efter Dagens Nyheters första artikel om Hovsjömordet, ”Låt oss diskutera barnförhör allvarligt och konstruktivt”. Samma dag fanns DN:s andra artikel om saken i tidningen. Bland annat TV4 har följt upp, och i dag den 20 september hade man ett inslag i Nyhetsmorgon där Hasse Aro intervjuade Jonas Trolle. Han är kriminalkommissarie med stor kunskap om barnförhör. Det var en bra intervju.

 

Läser man på nätet ser man att många av frågorna kring barnförhör är besvarade, eller åtminstone ordentligt behandlade. Det gäller inte minst i USA. Det är ingen tvekan om att utvecklingen har gått framåt de senaste 20 åren. Många diskussionspunkter kvarstår, men det finns inte någon anledning att ta läget i början av 2000-talet till utgångspunkt för en diskussion om hur det bör vara.

 

I går satte jag upp 15 viktiga frågor för en diskussion. I dag vill jag ersätta frågorna med mer eller mindre färdiga svar, som förvisso kan utvecklas och diskuteras:

 

1. Man måste vara medveten om risken för att barn oftare än vuxna erkänner fastän de inte är skyldiga. Därför måste man vara försiktig med att locka och lova. Och man kan inte förlita sig på enbart ett erkännande, utan måste söka efter andra bevis. Det kan vara ett tekniskt bevis, eller t.ex. att den som erkänner har kunskap om vissa avgörande omständigheter.

 

2. Den som förhör barnet får inte gå för hårt fram även om barnet verkar dölja något viktigt. Frestelsen kan bli för stark att säga det som förhörsledaren vill höra. Samtidigt kan man inte släppa taget om det som barnet tycks dölja. Omsorg, envishet och försiktighet är ledord.

 

3. Det är primärt för polisen att klara upp brottet. Handlar det om ett mord ska i princip ingen möda sparas. Självklart måste den aspekten beaktas även under förhör med barn. Om det finns väldigt mycket som talar för att barnet är gärningsman men inte vill berätta, bör man fortsätta förhören. Men samtidigt måste man söka efter andra bevis. I princip bör man inte ge upp därför att den misstänkte är ett barn. Det gäller även om barnet far illa av situationen, något som man dock naturligtvis måste ta all hänsyn till. Om bevisningen mot barnet är obestridlig, så att skulden är klarlagd, är det normalt av stor betydelse att barnet kan fås att erkänna.

 

4. Det är viktigt att det ställs öppna frågor och att förhöret inte blir ledande. En eller annan ledande fråga kan ibland behöva ställas, men det måste ske med försiktighet. Förhörsledaren måste ge barnet tid. Ofta kan det behövas relativt många förhör. Barnet kan pressas lite grand, men det måste ske med aktsamhet. Framför allt måste man ta det lugnt och ha respekt för att det kan finnas mycket rädsla och ånger hos barnet.

 

5. Det är viktigt att förhörsledaren får barnet att känna förtroende. Men förhållandet får inte bli sådant att barnet blir angeläget att säga just det som förhörsledaren vill höra.

 

6. Det kan vara rätt att berömma ett barn som ”vågar berätta”, men detta bör ske med aktsamhet så att inte barnet berättar för att få beröm.

 

7. Det bör alltid finnas en representant för barnet med vid förhöret. (Regler om detta finns i 32 a och 33 §§ lagen om unga lagöverträdare.)

 

8. Vallningar och andra rekonstruktioner kan användas. Men även här bör försiktighet iakttas, så att inte barnet frestas att göra just det som barnet tror att förhörsledaren önskar.

 

9. Psykologer kan spela en viktig roll under brottsutredningen, både för att hjälpa till att förstå barnets situation och bevisläget, och för att skydda barnet. En rättspsykologisk analys är ofta av stort värde och kan ibland vara avgörande.

 

10. Förhören bör om möjligt ledas av poliser som är välutbildade i fråga om förhör med barn.

 

11. Det är lika viktigt att säkra teknisk bevisning när ett barn är huvudmisstänkt som annars. Polisen får inte förslappas av att ärendet kanske inte kommer att gå till rättegång.

 

12. Om åklagaren bedömer det säkert att barnet är skyldigt ska utredningen avslutas. Såvitt jag känner till finns det inte klart angivet någonstans hur stark bevisningen behöver vara. Men brottsutredningen bör inte fortsätta, om misstankarna mot barnet är sådana att det inte finns anledning att tro att någon annan är skyldig.

 

13. Regler om utredningar där ett barn under 15 år är misstänkt finns i lagen om unga lagöverträdare, 31 – 38 §§. Där sägs bl.a. att åklagaren får väcka en s.k. bevistalan ”om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av socialnämnden, Socialstyrelsen eller vårdnadshavarna”. Lagens ståndpunkt är alltså att utredningen normalt ska avslutas utan bevistalan. Jag tror detta är en god ordning för de flesta fall, i varje fall när bevisläget är klart eller nästan klart. Men i de fall där bevisläget är osäkert, är det inte tillfredsställande om utredningen avslutas med ett konstaterande att barnet ”sannolikt är skyldigt” e.d. Då bör i stället en bevistalan kunna aktualiseras.

 

14. Efter att brottsutredningen har avslutats med ett konstaterande att ett barn är skyldigt till brottet, har socialnämnden ansvaret för att situationen runt barnets familj hanteras på ett så bra sätt som möjligt. Socialtjänstlagens bestämmelser ska tillämpas.

 

15. När medierna granskar en brottsutredning med barnförhör bör de enligt min mening tänka bl.a. på

att läsare och tittare är bäst betjänta av en rimligt objektiv framställning,

att rättsväsendet alltid ska försöka finna rätt balans mellan rättssäkerhet och rättstrygghet / uppklarning, och att detta gäller även när barn är misstänkta,

att brister i utredningen inte betyder att den misstänkte är oskyldig; hänsyn måste tas till det samlade bevisläget.