Bayes och andra
I dag kommer kanske nästa diskussion igång om min bok. Och den har jag gått och väntat på. För hur skulle motståndarna kunna lämna min ”sannolikhetskalkyl” i fred? Den kalkyl där jag i kapitel 15 bedömer värdet av den bevisning som fanns när Thomas Quick dömdes. Den slutar ju i en sannolikhet för bevisningen som ligger över 1. Och någon sådan sannolikhet finns ju inte! Se denna länk om ni vill läsa den första salvan, som främst går ut på just detta:
http://haggstrom.blogspot.se/2015/05/quickologisk-sannolikhetskalkyl.html
Jag har hela tiden förstått att jag kommer att bli påhoppad för min beräkning. Och det är en risk som jag har kalkylerat med. Varför? Jo, för att jag har velat få en diskussion som äntligen handlar om rätt saker. Det viktiga i Quickmålen var bevisningen, dvs. den bevisning som faktiskt fanns. I diskussionen har man velat glömma bort den och i stället tala om ”allt som såg så konstigt ut” och om de svagheter som fanns i övrigt. Nu hoppas jag att det äntligen kan bli fokus på det som har någon verklig betydelse. Och det går faktiskt att räkna på bevisvärdet om man vill.
Vad jag har velat göra i kapitel 15 i min bok är att ILLUSTRERA bevissituationen i Quickärendet. Jag har INTE gjort någon matematiskt hållbar beräkning. Det kan alla omedelbart se eftersom sannolikheten i mina exempel överstiger 100 % och detta naturligtvis är en omöjlighet. Vad min sannolikhetskalkyl i stället går ut på är att ge en bild som förhoppningsvis kan få läsarna att tänka: "Vad innebär det och det beviset? Vilket värde har det egentligen? Och hur stort värde har den samlade bevisningen?" Gör man detta på ett omsorgsfullt sätt, bör man kunna se att bevisningen var utomordentligt stark. Samtidigt kan man se att motbevisningen var nästan försumbar.
Det är också så att ett rent matematiskt värde på bevisningen inte alltid illustrerar det egentliga bevisläget på bästa sätt. Jag skriver en del om det i kapitel 15 i boken. Ibland kan det nämligen vara så att det finns bevisning så att det räcker och blir över. Kommer man upp till 100 % eller näst därintill genom t.ex. ett par vittnen och en dna-undersökning, så kan den omständigheten att det finns ytterligare mycket stark bevisning - kanske t.ex. uttalanden om skador, platser eller vapen - förlora sin matematiska betydelse nästan helt. Och detta trots att denna bevisning sakligt sett, och vid en friare prövning, är viktig. I Quickmålen var det på det sättet; det fanns bevisning av olika slag så att det räckte och blev över. Så allt handlar inte om rent matematisk sannolikhetsberäkning.
Vill man sedan räkna med "Bayes sats" (som innehåller en väletablerad sannolikhetsberäkning för situationer där man har olika sorters information), så kan man göra det. Och då kommer man nog att se något viktigt: Sannolikheten blir mycket hög även där. Så varför har jag inte använt mig av Bayes i boken? Jo, för att jag ville försöka få andra att ta sig an den uppgiften, gärna matematiker. För att värdet av bevisningen ska få ordentligt genomslag måste nog nämligen andra än jag och mina vänner ta sig an det. Men en anledning var också att jag inte var helt säker på hur beräkningarna ska göras enligt den ganska komplicerade satsen. Då är det bättre om beräkningarna görs av personer som verkligen kan det.
Så jag är förberedd på en diskussion om sannolikheter och Bayes sats. Först lär det dock dyka upp påståenden om att "Lambertz inte fattar de enklaste matematiska sammanhang". Sådan är den nuvarande medielogiken. Låt oss se om denna logik så småningom också tillåter en hederlig granskning av den bevisning som faktiskt fanns. Det är så villfarelsen kan blottläggas.
Nu måste resten av söndagen ägnas åt annat än Quickärendet. Jag är referent i två mål i domstolen nästa vecka, och det fordras många timmars inläsning och funderingar.