Söndagsbetraktelse nr 228
Det här är min sjunde och sista söndagsbetraktelse från USA. Nästa söndag är jag hemma. När jag skriver detta har jag varit här i sju veckor, och de sista tolv dagarna reser jag med min dotter Karin. Vi är i New England sedan några dagar, och jag kommer till min 48:e stat (Maine = den sista för den här gången) i morgon måndag. 2022 blir det Hawaii, 2023 Alaska.
Innan jag åkte hemifrån hade jag föresatt mig att studera tio områden lite grand här i USA och jämföra med läget hemma (se söndagsbetraktelse 221). Hittills har jag redovisat en del som jag tycker mig ha förstått om
– klyftorna i samhället, hemlöshet och tiggeri,
– rättsväsendet,
– klimat- och miljöfrågorna,
– kriminaliteten och läget i storstäderna,
– medierna, och
– frågan om en värdig död.
Nu tänker jag säga något om de frågor som jag ville studera men inte har berört hittills. Mina kunskaper är förvisso inte särskilt djupa, men en del har jag lärt mig.
1. Den politiska situationen hemma kännetecknas i mångt och mycket av enighet inom de flesta områden, och det blåser högervindar inom bl.a. migrations- och kriminalpolitiken. – Här i USA är situationen enormt polariserad med Trump som president. Demokraterna och republikanerna står mycket långt från varandra, och hätska anklagelser är vanliga. Polariseringen gör det svårt att tala om en vindriktning.
2. Hemma har vi stora problem inom sjukvården, framför allt med resursbrist och stress. – Sjukvården är ett av de hetaste diskussionsämnena i USA. Obamacare har löst en del problem men långt ifrån alla. Det största problemet här är att sjukdom kan ruinera många familjers ekonomi, ett annat att tillgången till kvalificerad sjukvård är mycket ojämnt fördelad regioner och människor emellan. En positiv faktor är den skyldighet som finns för vårdgivare att ta emot en vårdsökande patient och ge den nödvändiga vården. I den politiska debatten är skillnaderna mycket stora mellan å ena sidan republikanerna, som är i stort sett nöjda med systemet som det är (men ogillar Obamacare), och å andra sidan demokraterna, av vilka många vill genomföra en ”Medicare for all” av ungefär europeiskt snitt.
3. I Sverige har vi som bekant rejäla problem i skolan. Det gäller bl.a. lärarbrist, kunskapssvackor, disciplinsvårigheter och stora skillnader mellan bra och dåliga skolor. – I USA tycker jag mig ha förstått att det framför allt är det sistnämnda som är problemet: jätteskillnader mellan mycket framgångsrika skolor och sådana – särskilt i utsatta områden – där nästan ingenting fungerar. Det allvarliga problemet att många förlorar sin framtid redan i skolan tycks ännu större här än hemma.
4. Den svenska regeringen driver en påtagligt försiktig utrikespolitik, inte minst när det gäller kränkningar av mänskliga rättigheter i stora mäktiga länder som Kina, Ryssland, Iran och Saudiarabien. – Den amerikanska utrikespolitiken är framför allt intressedriven och pragmatisk. Den påverkas i hög grad av Trumps huvudideologi: ”America first”. (Ibland kan man kanske undra om det snarare är ”Trump first” som är ideologin, men det kan å andra sidan vara en alltför elak undran.) Mänskliga rättigheter betonas knappast alls, i varje fall inte så att det märks.