Resultaten av sökningarna med liksökhundar är ett av de starkaste bevisen i Quickutredningarna. Sökhundar markerade vid ca tio olika tillfällen (lite grand beroende på hur man räknar) på platser där Thomas Quick antingen hade sagt att han hade hanterat döda människokroppar, eller sa det efter sökningarna. Såvitt jag känner till markerade hundarna inte på någon annan plats i de anvisade sökområdena än de som Quick pekade ut.
Genom en kalkyl som avser fyra platser som undersöktes med hund i bl.a. Johan Asplund-ärendet kan man beräkna sannolikheten för att Thomas Quick talade sanning beträffande åtminstone en av dessa platser till långt över 99 procent. Det innebär att bevisningen mot honom enbart till följd av hundmarkeringarna var utomordentligt stark. Fullföljer man beräkningen, och låter den omfatta samtliga de platser där hundmarkeringar skett, ökar sannolikheten ytterligare för att Quick talade sanning åtminstone en gång.
Detta kan också uttryckas så att sannolikheten för att Thomas Quick ljög angående samtliga platser där hundar markerade är närmast försumbar.
Jag har skrivit denna promemoria som en följd av att värdet av hundsökningarna som bevis har ifrågasatts, men också som en följd av att såväl resningsåklagarna som Bergwallkommissionen har ignorerat detta bevis. Enligt min mening bör de verkliga förhållandena klarläggas. Det beror på den fortfarande vitt spridda uppfattningen att Quickmålen var en rättsskandal och att denna uppfattning blir ett ok att bära för rättsväsendet och de ansvariga personerna om den inte motsägs på ett effektivt sätt. Människor bör också få veta sanningen. Som jag har sagt åtskilliga gånger är dessa värden enligt min mening viktigare än intresset av att en frikänd person – i det här fallet Sture Bergwall – inte misstänkliggörs.
Det går att beräkna den samlade sannolikheten utifrån dels hundsökningarna, dels kunskapstestet, för att Quick skulle ha ljugit om alla morden. Denna sannolikhet kan, enbart bedömd utifrån dessa båda bevis, beräknas till i storleksordningen 0,00015 x 0,06 = 0,000009, eller knappt en på 100 000. Sannolikheten för att han talade sanning beträffande åtminstone något av morden kan då på motsvarande sätt, utifrån de nu aktuella båda bevisen, anges till i storleksordningen 99,9991. Övriga bevis tillkommer, liksom ursprungssannolikheten.
Jag vill dock när det gäller siffrorna reservera mig för två saker. Den första reservationen är att min räknemetod för att ge ett helt rättvisande resultat fordrar att de bevis som ingår i beräkningen är oberoende av varandra. Detta krav kan nog inte anses helt uppfyllt när det gäller hundsökningarna, bl.a. eftersom förutsättningarna i de olika testsituationerna var likartade. Den andra reservationen är att den enkla beräkningsmodell som jag använder – densamma som används för t.ex. tärningsslag och slantsingling – inte är helt korrekt för samlad värdering av bevis även om oberoendekriteriet är uppfyllt. Men den ger en hyggligt rättvisande bild av bevisläget. Jag vågar säga att de siffror som jag har angett i promemorian ligger så pass nära sanningen att skillnaden inte är på något sätt avgörande för det som beräkningarna är avsedda att visa.
Jag har fått invändningar, synpunkter och tips från ganska många personer som är kunnigare än jag när det gäller sannolikhetsberäkningar. Dessa synpunkter har jag försökt beakta. Därutöver har jag från några personer fått invändningar som jag inte har sett anledning av beakta eftersom synpunkterna enligt min mening har varit irrelevanta eller felaktiga.
Jag välkomnar även fortsättningsvis synpunkter angående promemorians fakta, beräkningar och slutsatser på adressen pm@goranlambertz.se. Promemorian kommer även framöver att revideras allteftersom behov av det uppkommer. Särskilt tacksam är jag om experter på sannolikhetsberäkning vill granska mina resultat och föreslå hur beräkningarna kan göras säkrare och bättre.
Liksom i boken använder jag i promemorian namnet Thomas Quick för de år då Sture Bergwall bar det namnet. I övrigt använder jag namnet Sture Bergwall.
1 Inledning med några utgångspunkter
1.1 Bakgrund och syfte
I Quickologi behandlar jag bevisvärdet av hundsöken på s. 243–251. Där skriver jag bl.a. en sak som är fel och som uppmärksammades stort i en granskning som Sveriges Radio gjorde i maj 2015. Jag har fel i boken beträffande ordningsföljden vid ett av hundsöken. Jag skriver att Thomas Quick berättade att han hade suttit på en sten och knackat sönder ben efter ett av mordoffren och att vid en sökning därefter hunden Zampo markerade vid stenen. I själva verket var det tvärtom. Hunden markerade först vid stenen, och först senare sa Quick att han hade suttit där och knackat sönder benbitar.
Många uppfattade detta fel så att värdet av hundsökningarna som bevis mer eller mindre försvann. Det skedde trots att såväl jag själv som Christer van der Kwast och Seppo Penttinen direkt efteråt försökte klargöra att så inte var fallet. Jag skrev om saken på min blogg och skrev rättelsetexter till boken. Christer van der Kwast intervjuades av Expressen-tv, och Seppo Penttinen skrev en artikel i Expressen.
Jag bestämde mig för att skriva en särskild PM om bevisvärdet av hundsökningarna och lägga den som extramaterial till boken. Det här är den promemorian. Jag kommer att revidera den framöver vid behov. Visar det sig att något har blivit fel i fakta eller beräkningar, kommer jag att rätta så snart som möjligt. Ifrågasättanden kommer jag att redovisa och värdera så omsorgsfullt jag kan.
Mitt huvudsakliga syfte är att denna PM ska kunna ligga till grund för en seriös diskussion om det verkliga bevisvärdet av hundsöken i Quickutredningarna. Ett annat syfte är att visa hur starkt bevisvärdet faktiskt är.
1.2 Några fakta och avgränsningar
Sökhundarna användes vid utredningarna av två av de mord som Thomas Quick dömdes för, mordet på Johan Asplund och mordet på Therese Johannessen. I domen mot Quick för mordet på Johan Asplund fäste tingsrätten relativt stor vikt vid hundbevisningen. I domen för mordet på Therese Johannessen framstår hundbevisningen som relativt betydelselös i sammanhanget. Bland annat därför väljer jag att i denna PM koncentrera mig på hundbevisningen i Johan-målet. Men jag har också med en sökning som skedde vid samma tid och som avser icke namngivna offer.
Ytterligare ett exempel från Zampos sökningar finns i utredningen om den norska flickan Marianne Rugaas Knutsen. Quick erkände att han hade dödat flickan och sedan hanterat kroppen inte långt från den plats där han sa sig ha dödat Therese Johannessen. Någon vallning med Quick skedde inte i denna utredning. Men från förhörsrummet i Säter beskrev han ett skogsparti i närheten av Klunds kyrka i Örje i södra Norge. Hans vägbeskrivning var så pass tydlig i förhållande till kyrkan att det var lätt att hitta den plats som han beskrev. Där markerade också såväl Zampo som norska liksökhundar. Inga fynd gjordes förutom kolrester. Att det söktes med olika hundar var ett led i en kvalitetssäkring.
Av min genomgång på s. 243–251 i Quickologi framgår att det avgörande med hundbevisningen var den jämförelse som gjordes mellan å ena sidan Quicks berättelse och å andra sidan de markeringar som gjordes vid hundsökningarna. I Johanmålet var det genomgående kelpien Zampo som användes. Så var det också vid det fjärde av de hundsök som redovisas här. Hundens ägare och hundförare hette John Sjöberg.
Nedan går jag i korthet igenom fyra hundsökningar, varav tre var specifikt inriktade på Johanutredningen. Därtill gjordes alltså ett antal sökningar i Thereseutredningen samt några i andra utredningar, eller ospecificerade.
2 Fyra sökningar med hund
2.1 Vidåsberget utanför Falun i oktober 1998
I ett polisförhör den 23 september 1998 berättade Thomas Quick att det kunde finnas delar av kroppen efter två mordoffer på Vidåsberget utanför Falun. Han ritade en skiss över något som han kallade en ”levnadsstig”, där han sa sig ha placerat ut fragment från en död kropp på sju platser som låg nära varandra i en något böjd form.
Vid en rekonstruktion på Vidåsberget den 6 oktober 1998 berättade Quick en del ytterligare. Han sa att det rörde sig om intakt men mjukt benmaterial och att fragmenten var mycket små och ”helt enkelt nermakade för hand” ungefär så långt som hans finger nådde. Han pekade inte ut platsen, men han vände på en pil som satt på en stolpe så att den kom att peka åt ett annat håll än den hade gjort tidigare.
Sökhunden Zampo togs till Vidåsberget den 11 oktober 1998. (I rapporten står det 11 september, men enligt hundföraren John Sjöberg måste datumet ha blivit fel. Rapporten är daterad den 20 oktober, och inga sökningar med hunden gjordes enligt Sjöberg innan Quick först hade pekat ut en plats.) Hunden fick ett sökområde på 200 x 300 meter i tät barrskog med en liten myr vid sidan. Hunden markerade på myren för sex punkter. Det var på en plats i den riktning dit pilen pekade efter att Quick hade vänt på den (se ovan). John Sjöberg skriver i sin sammanfattning: ”Zampo visade inget intresse för någon speciell plats under huvuddelen av söket. Avslutningsvis sökte vi av en liten myr som låg utanför det ordinarie sökområdet. Vid detta sök blev Zampo som förbytt och han markerade på 6 platser i en hästskoform på myren. Han nosar intensivt över hela myren och är väldigt energisk i sitt sök.”
2.2 Åvikeområdet utanför Sundsvall i september 2000
Thomas Quick berättade år 1993 att han hade dödat Johan Asplund, som försvann från sitt hem år 1980. Liksom i fråga om de andra morden ändrades hans berättelse en hel del under förhören. Beträffande Johan skedde detta bland annat när det gällde mordplatsen. Först skulle detta ha varit Norra Stadsberget inne i Sundsvall. Men uppgiften ändrades till en plats i Åvike ca tre mil norr om staden. På den platsen vallades Quick år 1993. Han dirigerade den bil som han färdades i på en liten väg fram till en plats där det tidigare hade funnits en grind framför en inäga, något som Quick nämnde. Nu var grinden borta. Där steg man efter Quicks önskemål ur bilen och gick in i ett litet skogsområde.
Quick berättade att han hade lagt ut en presenning invid en låg bergvägg, som är väl synlig från den plats där bilen parkerades. Enligt sin berättelse dödade han Johan på presenningen, varefter han styckade kroppen och tog med sig delarna i plastsäckar. En del av kroppens innanmäte lät han försvinna ner i marken.
Detta var alltså 1993, 13 år efter att Johan Asplund försvann.
Sju år senare, i september 2000, gjorde man en filmad rekonstruktion på bl.a. den nu aktuella platsen. Quick pekade på nytt ut platsen invid den låga bergväggen och visade hur han hade dödat och styckat Johan.
Strax efter rekonstruktionen, den 16 september 2000, togs liksökhunden Zampo till platsen. Den fick ett sökområde på ca 50 x 150 meter, som inrymde bl.a. en del av skogen, den väg där vallningsbilen stannat och inägan. John Sjöberg lät hunden söka inom området på det vanliga sättet. Det handlade bl.a. om att hålla hundens nos våt för att göra den särskilt känslig för doftmolekylerna. Hunden sökte igenom området och markerade på ett enda ställe, nämligen på den plats som Quick hade pekat ut som mordplatsen. Markeringen var tydlig. Hunden skällde, krafsade och levde runt.
2.3 Västansjö utanför Sundsvall i september 2000
Några kilometer från Åvike ligger Västansjö. Vid den vallning av Thomas Quick som skedde år 1993 körde man bilen på vägarna där, och Quick visade intresse för området. Men han sa inte att han ville stanna och gå ur bilen. Det sa han däremot vid den filmade rekonstruktion i området som gjordes sju år senare, i september år 2000. Då ledde han den grupp som deltog vid rekonstruktionen in i ett skogsområde några hundra meter från vägen. Han hittade så småningom en höjd och sa att han hade sökt sig till den höjden – som då låg på ett kalhygge, nu i en skog – efter att han hade dödat Johan vid det låga berget i Åvike. Enligt sin berättelse stod han uppe på höjden och kastade ner Johans huvud därifrån. Det var 2–3 meter ner till marken, och enligt vad han berättade kastade han huvudet en bit bort.
Strax senare, den 16 september 2000, togs hunden Zampo till området. Det var vid samma tillfälle som den ovannämnde sökningen i Åvike. Hunden fick ett sökområde på ca 50 x 150 meter, och hundföraren John Sjöberg lät Zampo söka i detta område. Han skrev i sin sökrapport: ”Cirka 20 meter från höjden markerade Zampo två punkter som låg i linje med varandra med ett par meters mellanrum. Dessa platser var inom synhåll från toppen på höjden. I övrigt visade han inget intresse för någon övrig punkt inom området. – Jag bedömer markeringarna som kraftiga och Zampo sökte sig tillbaka till samma punkter vid upprepade sök.” De två markeringarna var nedanför den höjd som Quick sa att han hade stått på när han kastade huvudet.
2.4 Främby udde utanför Falun i oktober 2000
Den 27 september 2000 skedde en rekonstruktion vid Främby udde utanför Falun. Quick hade i tidigare polisförhör berättat att han hade hanterat delar av kroppen efter Johan Asplund där. (Även en annan försvunnen person, Benny Forsgren, var aktuell.) Man var först ute i sjön Runn i en båt. Sedan promenerade man runt området på en stig. Både från båten och under promenaden anvisade Quick ett litet strandområde, 25–30 meter långt, invid sjön. Senare visade han på en skiss över strandområdet en stor flat sten ett par meter ut i vattnet. Där hade man passerat under promenaden och Quick hade visat en stark fysisk reaktion. Quick berättade senare att han en tid efter mordet hade suttit på stenen och krossat en benbit efter Johan med en hammare. I jorden vid vattenlinjen alldeles i närheten hade han petat in en annan liten benbit.
Ett par veckor efter rekonstruktionen, den 14 oktober 2000, gjorde man en sökning med hunden Zampo. Hunden fick ett område på knappt 300 x 300 meter att söka i, mestadels skog i svag lutning ovanför strandlinjen. Hundföraren John Sjöberg skickade in hunden i skogen och kallade den till sig med jämna mellanrum för att väta nosen. Efter att ha sökt en stund fick Zampo upp vittring. Det var pålandsvind och hunden markerade i riktning mot sjön och det begränsade strandområde som Quick hade pekat ut. Den fick fortsätta mot vattnet och skallmarkerade ca 100 m från strandkanten. Hunden sprang sedan snabbt ner mot stranden, hoppade i vattnet och simmade energiskt skällande ungefär tio meter ut och invid den sten som Quick senare pekade ut. Strax efter markerade den också nära en plats i strandlinjen där Quick sa sig ha gömt en benbit. Några fler markeringar gjorde inte Zampo inom det område där sökningen skedde. Det kan nämnas att sjön Runn är reglerad. Tidvis kan man ta sig torrskodd ut till den aktuella stenen.
Hundföraren John Sjöberg skriver i sitt protokoll från söket: ”Efter rekognosering och anvisning av sökområdet påbörjade vi arbetet. Efter cirka 20 minuters patrullering vindmarkerade Zampo i riktning mot sjön. Han visade tydligt att han ville avvika från sökmönstret och jag beslöt därför att följa efter honom ner mot sjön. Cirka 100 meter från sjön började han skallmarkera och denna markering var ihållande ända ner till strandkanten. När vi nått fram till sjön simmade Zampo ut cirka 10 meter och började skallmarkera igen. Han sökte sig sedan in mot strandkanten i cirklar med hög intensitet. Efter ett par minuter avbröt vi söket för en kortare vilopaus. Vi återupptog söket straxt utanför sökområdet och när vi kom in i vindkonen från det tidigare intressanta området markerade Zampo ånyo. Efter att ha märkt ut avgränsningar fullföljde vi det tidigare planerade söket av det anvisade området utan att erhålla några fler markeringar. – Sammanfattning: Markeringarna under detta sök var mycket kraftiga och intensiva. Vid jämförelse med erfarenhet från tidigare sök har jag en känsla av att dessa markeringar utgår från ett terrängparti nära stranden eller i vattenbrynet. Zampo markerade ingen specifik plats på land men cirklade inom ett specifikt vattenområde. Detta beteende liknar tidigare sök med vittring i vattnet eller utspridd över en större yta.”
3 Bevisvärde genom sannolikhetsberäkning
3.1 Inledning
Låt oss försöka bedöma bevisvärdet av de fyra hundsök som har beskrivits närmare ovan. Detta värde kan anges som sannolikheten för att Thomas Quick talade sanning när han sa sig ha hanterat döda kroppar på de anvisade platserna, bedömt utifrån enbart hundmarkeringarna.
För att illustrera bevisvärdet är det lämpligt att göra bedömningen i två steg och att därvid använda först en slumpmetod och därefter en metod där vi beaktar dels hundens färdigheter, dels riskerna för manipulation.
3.2 Sannolikheten för att markeringarna skedde av en slump
Slumpmetoden innebär att vi försöker beräkna sannolikheten för att sökhunden av en slump skulle markera på just de platser där Quick sa sig ha hanterat döda kroppar. Vi tänker då bort hundens kunskaper och färdigheter när det gäller att söka efter död människa, och ser enbart till chansen eller risken för att hunden skulle markera på just de platser som Quick hade anvisat eller skulle komma att anvisa.
För beräkningen utgår vi från storleken på sökområdena på de fyra aktuella platserna. De var 200 x 300 meter (Vidåsberget), 50 x 150 meter (Åvike), 50 x 150 meter (Västansjö) och 300 x 300 meter (Främby udde). Det innebär ca 60 000 kvadratmeter, 7 500 kvadratmeter, 7 500 kvadratmeter och 90 000 kvadratmeter. Om vi delar in dessa områden i rutor om 1 kvadratmeter får vi ca 60 000, 7 500, 7 500 resp. 90 000 rutor.
Låt oss för beräkningen först välja den utpekade mordplatsen i utredningen av mordet på Johan Asplund, alltså platsen invid den låga bergväggen i Åvike utanför Sundsvall (avsnitt 2.2 ovan). Där pekade Quick på ett ca två kvadratmeter stort område där han skulle ha hanterat pojkens kropp. Det var alltså två rutor av 7 500 möjliga. Zampo markerade vid just dessa två rutor, inte någon annanstans inom sökområdet.
Vid en slumpberäkning kan vi tänka oss att hunden kunde förväntas markera en enda gång inom det anvisade området. Vilken var då chansen att den skulle hitta just den anvisade platsen, de två rutorna av de 7 500 möjliga? Om det handlade om ren slump kan man med en viss förenkling säga att den chansen var 1 på 3 750 eller (avrundat) 0,0002667.
Motsvarande förenklade beräkning kan göras beträffande de tre övriga platserna: Vidåsberget utanför Falun, Västansjö utanför Sundsvall och Främby udde utanför Falun. På Vidåsberget markerade hunden på sex platser inom ett område där Quick senare sa att han hade lagt fragment på sju punkter i en ”levnadsstig”. Här hade han inte pekat ut platsen i terrängen på något annat sätt än att han hade indikerat ungefär i vilket område den skulle finnas. Det var (av någon anledning som jag f.n. inte känner till) strax utanför hundens sökområde. På Främby udde hade han anvisat en strandremsa om ca 30 meter där han sa sig ha hanterat rester efter död människa och där hunden markerade. Och i Västansjö sa han sig ha kastat ut ett huvud från en höjd. Där markerade hunden på två platser med någon meters avstånd strax nedanför höjden.
Låt oss säga att hundens markering på Vidåsberget innebar att den hittade sex olika rutor av 60 000 möjliga. Markeringarna låg visserligen strax utanför sökområdet, men det är svårt att beräkna en sannolikhet på något annat sätt. För var och en av rutorna var då chansen vid en slumpberäkning 1 på 60 000, och låt oss för enkelhets skull (och för att definitivt inte driva upp bevisvärdet) bortse från att det rörde sig om sex olika punkter. Låt oss på motsvarande sätt säga att hunden i Västansjö hittade fyra rutor av 7 500 med ett sannolikhetsvärde om 1 på 1 875. Och låt oss slutligen säga att hunden på Främby udde hittade ett område om 300 rutor (30 x 10 meter) med en sannolikhet om ca 300 på 90 000 eller 1 på 300.
Utifrån dessa förenklingar och beräkningar kan då sannolikheten för att hunden slumpmässigt skulle hitta samtliga dessa fyra platser beräknas till ca 1 på 3 750 (Åvike) multiplicerat med 1 på 60 000 (Vidåsberget), 1 på 1 875 (Västansjö) och 1 på 300 (Främby udde). Det blir sammanlagt 1 chans på ungefär 20 000 miljarder. Det viktiga är att siffran i nämnaren är så utomordentligt stor att sannolikheten är helt och hållet försumbar. Att så är fallet kan man ju också lätt förstå genom att bara tänka efter.
En invändning som har gjorts mot dessa beräkningar är att sökområdena kanske inte var homogena utan att vissa delar av dem var mindre tänkbara för ett fynd. Jag har dock besökt tre av de fyra nu aktuella områdena, och de är homogena i den meningen att fynd kunde göras i princip var som helst. Därtill kommer att en justering för denna faktor får utomordentligt begränsad betydelse för resultatet. Jag har därför inte gjort någon sådan justering.
En annan invändning som har gjorts är att det kanske inte fanns alldeles vattentäta skott mellan Quicks utpekanden och sökningarna. Det kunde t.ex. finnas förväntningar hos hundföraren och hunden att något skulle hittas när man hade fått ett område att söka i. Det senare kan säkert vara riktigt. Jag kan dock inte se att detta kan påverka det faktum att hunden markerade just på den plats inom sökområdet som Quick hade anvisat eller kom att peka ut. Därtill kommer att även denna omständighet är sådan att en justering för den får mycket begränsad betydelse för resultatet. Inte heller denna faktor har jag därför brytt mig om i beräkningarna.
3.3 Sannolikheten för att markeringarna avsåg mordoffren i fråga
Den nyss tillämpade slumpmetoden ger till resultat att chansen var helt och hållet försumbar att hunden skulle av en slump hitta fram till de platser som Thomas Quick hade anvisat. Det betyder att anledningen till markeringarna måste ha varit någon annan.
Tre huvudmöjligheter står då till buds. Den första är att resultaten var förfalskade eller på något annat sätt frammanipulerade av de ansvariga. Den andra är att resultaten av någon annan anledning inte var tillförlitliga, exempelvis därför att det kunde vara någonting annat än lukt av död människa som hunden hittade fram till. Och den tredje är att det faktiskt rörde sig om lukt efter död människa.
Det finns inte några indikationer på att resultaten av hundsöken skulle vara förfalskade eller frammanipulerade. Inget har hänt som talar för att de närmast berörda personerna, John Sjöberg och Seppo Penttinen, skulle ha förfalskat eller manipulerat. Kommissionen har inte antytt något i den riktningen. Påståenden har funnits från enskilda personer om att Seppo Penttinen i olika sammanhang skulle ha gett Thomas Quick otillbörlig information, men något stöd för detta påstående har inte framkommit och Penttinen bestrider det bestämt. Alla som känner Seppo Penttinen och som jag har talat med håller det för uteslutet att han skulle fuska. Jag känner honom också numera själv så väl att jag vågar säga att det är uteslutet. Seppo Penttinen är en ovanlig hedersman.
Det måste också noteras att samtliga hundsökningar skedde på platser som Quick dessförinnan hade anvisat. Detta minskar naturligtvis risken för att det kunde röra sig om manipulationer.
Att sambandet mellan utpekandena och markeringarna skulle bero på manipulationer kan enligt min mening sammantaget betraktas som utomordentligt osannolikt. Man måste utgå från att vilken domstol som helst skulle ha uteslutit den möjligheten. Men låt oss ändå behålla den som i varje fall i någon mån tänkbar, säg med en sannolikhet på 1 % (0,01).
När det gäller den andra huvudmöjligheten till markeringarna, att resultaten av någon annan anledning inte är tillförlitliga, är följande att notera. Zampo var tränad att söka efter död människa och hade på olika sätt visat sin förmåga att hitta sådan lukt. En ganska omfattande dokumentation finns om detta i utredningen. Vid ett testtillfälle hade hunden missat. Den hade då visserligen markerat rätt vid tre grävda hål men också markerat vid två grävda hål där ingen rest fanns av människa. I övrigt är ingen felmarkering dokumenterad, däremot en rad tillfällen där döda människor eller rester efter döda människor hittades efter Zampos markeringar. Hunden hittade bl.a. gamla vikingagravar och platser där döda kroppar hade förvarats men flyttats bort. Den hittade också flera kroppar i vatten, och den hittade människorester i områden som var starkt kontaminerade med såväl rester efter djur som spår efter levande människor.
Att det skulle ha varit något annat än lukt efter död människa som hunden hittade på någon av de fyra platserna får därför som utgångspunkt ses som tämligen osannolikt. Det gäller särskilt med tanke på överensstämmelsen på alla fyra platserna med Quicks utpekanden. Men låt oss säga att det var en tänkbar möjlighet och att sannolikheten på var och en av de fyra platserna var 10 % (0,1).
Enligt min mening är detta i och för sig en alldeles för hög siffra på sannolikheten för att markeringen på var och en av de fyra platserna inte var tillförlitlig. Jag sätter en så pass hög siffra för att något kompensera för den omständigheten att de fyra sökningarna nog inte kan anses helt oberoende av varandra. Det beror bl.a. på att förutsättningarna i de olika testsituationerna var likartade. Oberoende är ett kriterium för att den samlade effekten av flera bevis ska kunna beräknas helt rättvisande med den multiplikationsformel som jag använder.
Då återstår möjligheten att det rörde sig om lukt efter död människa på de fyra platser som Thomas Quick anvisade. Låt oss då utgå från de angivna förutsättningarna och fråga oss, beträffande var och en av de fyra platserna, hur sannolikt det är att det trots allt inte var så som Quick berättade, utan att anledningen till hundens markering på den utpekade platsen var en annan. Och låt oss utgå från att sannolikheten för detta var 1 + 10 = 11 % eller 0,11. Utifrån detta kan man beräkna sannolikheten för att förklaringen skulle vara en annan på alla fyra platserna. Om man – vid sidan om den kompensation som jag nyss har nämnt – tillåter sig att bortse från den omständigheten att de fyra platserna inte är alldeles oberoende av varandra, är denna sannolikhet 0,11 x 0,11 x 0,11 x 0,11 ≈ 0,00014641. Utifrån dessa i och för sig osäkra siffror kan sannolikheten för att Quick talade osanning på alla fyra platserna beräknas ligga i storleksordningen knappt 15 på 100 000 eller en på ca 6 800. Oddset för att han talade sanning på åtminstone någon av platserna ligger då i storleksordningen 99,985 på 100.
Jag vill reservera mig för att den multiplikationsformel som jag här har använt ger ett inte helt korrekt resultat när det gäller samlad värdering av bevisning. Den är den beräkningsmodell som används för t.ex. tärningsslag och slantsingling, och den är inte accepterad för bevissannolikheter. Men jag har fått stöd från matematiker för att den ger ett hyggligt närmevärde om de olika bevisen är oberoende av varandra. Formeln är också så enkel att man kan förstå detta genom egna funderingar om hur bevisen verkar i förhållande till varandra. I alla händelser vågar jag säga att de siffror som jag har kommit fram till ligger så pass nära sanningen att den matematiska bristen inte kan vara avgörande för den bild som beräkningarna ger.
Oddset för att förklaringen skulle vara en annan, än att Quick talade sanning, på samtliga de ca tio platser där sökhundar markerade är självfallet ännu mindre.
Flera kunniga personer har lämnat värdefulla synpunkter på värderingarna och beräkningarna. Jag har räknat ner sannolikheten en del efter deras påpekanden och tackar dem för deras arbete och hjälp.
Andra personer har lämnat synpunkter på i huvudsak hundsökens allmänna tillförlitlighet. De har t.ex. påpekat att inget hittades där hundarna markerade och menat att det test där Zampo markerade för två hål där inga människorester fanns visar att hunden inte var tillförlitlig och att beviset därför helt eller delvis saknar värde. Jag har i det avsnitt i min bok som jag har hänvisat till ovan förklarat varför jag bedömer dessa invändningar som i huvudsak irrelevanta. Jag anser inte att de har någon betydelse för den sannolikhetsvärdering som jag gör i denna promemoria.
Även fortsättningsvis är jag tacksam mot den som har tid och lust att granska mina bedömningar och beräkningar kritiskt, och gärna också komma med konstruktiva förslag till förbättringar.
3.4 Slutsatser
Slutsatsen av räkneoperationerna är alltså följande, naturligtvis med viss osäkerhet.
Sannolikheten för att Thomas Quick av en slump skulle ha pekat ut fyra platser där hundar skulle komma att markera eller hade markerat är långt under en på en miljard, alltså försumbar.
Sannolikheten för att förklaringen till sökhundarnas markeringar på alla de fyra nu undersökta platserna är en annan än att Thomas Quick talade sanning ligger i storleksordningen 0,00015 eller en på knappt 7 000. Sannolikheten för motsatsen, alltså att förklaringen till sökhundarnas markeringar på åtminstone någon av de fyra undersökta platserna är att Thomas Quick talade sanning, kan då anges vara i storleksordningen 99,985.
Om sannolikheten är så hög för att Thomas Quick talade sanning beträffande någon av platserna, är den naturligtvis också mycket hög för att han genomgående talade sanning när han berättade om morden.
Även om man lyfter blicken och bortser från alla beräkningar blir slutsatsen rimligen oomtvistlig. Med de utpekanden och markeringar som skedde på de fyra platserna måste bevisvärdet för att Thomas Quick talade sanning betraktas som synnerligen högt.
Det ska anmärkas att det vore möjligt att beräkna sannolikheten på ett mera korrekt sätt med hjälp av den s.k. Bayes sats. Jag behärskar dock inte den metoden, och den är dessutom svår att förstå sig på. Jag bedömer att det utifrån de angivna förutsättningarna inte är nödvändigt att göra en sådan beräkning. Den som gör en omsorgsfull genomgång av förutsättningarna torde vara beredd att godta att sannolikheten är utomordentligt hög – i varje fall klart över 99 % – för att Thomas Quick talade sanning när han berättade om de mord som hade samband med de fyra platserna.
4 Hundsökningarna i resningsmålen och kommissionens rapport
Den som granskar resningsbeslutet i Johan-målet kan konstatera att det som där kom fram inte minskade värdet av hundmarkeringarna (se s. 167 ff. i Quickologi). Det kan också konstateras att resningsåklagaren missade det värde som hundmarkeringarna hade som bevis i rättegången. Han uttalade att ”ingenting av värde hittats”. Att ingenting hittats är irrelevant om bevisvärdet ligger i jämförelsen mellan Quicks utpekanden och hundens markeringar. Med de uppgifter som Quick hade lämnat om platserna skulle det också ha varit egendomligt om några rester av människa hade hittats. Hovrätten för Nedre Norrland uttalade i målet att det med hänsyn till vad som framkommit i resningsärendet var ”osäkert” vilka slutsatser som kunde dras av sökningarna med hund. Det är tydligt att det kanske viktigaste beviset mot Sture Bergwall försvann genom att åklagaren inte satte sig in i dess betydelse.
I Bergwallkommissionens rapport nämns hundsökningarna i beskrivningarna av Theresefallet och Johanfallet. Det konstateras helt kort att det vid efterföljande sökningar inte gjordes några fynd som kunde härledas till Thereses resp. Johans försvinnande (se s. 339 och 527 i rapporten).
Det är tydligt att inte heller kommissionen har skaffat sig insikt i bevisvärdet av hundsökningarna. Sannolikt har man helt enkelt avstått från att tränga in i saken på grund av allt annat som man hade att arbeta med. Det innebar dock att man gjorde sig skyldig till en utomordentligt allvarlig miss.
5 Avslutande synpunkter och reflektioner
Quickärendet är unikt i Sverige. Medierna har under lång tid drivit tesen att det rör sig om en rättsskandal där Sture Bergwall har dömts oskyldig eller på alldeles för svag bevisning. Denna tes har fått understöd av att resningsåklagarna ställde sig bakom resningar och frikännande domar för Sture Bergwall. Tesen får ytterligare starkt stöd av Bergwallkommissionens rapport, SOU 2015:52.
En genomgång av bevisvärdet av enbart hundsökningarna visar att sannolikheten är närmast försumbar att Quickärendet är en rättsskandal. Hur hundsökningarnas värde har kunnat missas av bl.a. resningsåklagarna och Bergwallkommissionen är svårt att förstå.
Det kan nu också noteras, sedan jag har gjort beräkningar avseende två av de viktigaste bevisen i Quickmålen, hundsöken och kunskapstestet, att det går att beräkna den samlade sannolikheten utifrån dessa båda bevis för att Quick skulle ha ljugit om alla morden. Denna sannolikhet kan beräknas till i storleksordningen 0,00015 (hundsöken) x 0,06 (kunskapstestet) = 0,000009 eller knappt en på hundra tusen. Sannolikheten för att han talade sanning beträffande åtminstone något av morden kan därmed beräknas till i storleksordningen 99,9991. Utifrån denna siffra kan man fundera över, dels om Bergwallkommissionens utgångspunkt att Bergwall dömdes felaktigt var fruktbar, dels vilken grund som finns för påståendena om en rättsskandal.
Till saken hör naturligtvis också att hundsökningarna och kunskapstestet är bara två av bevisen i målen. Det finns åtskilligt annat som visar att det inte finns något som helst tvivel: Bevisningen var utomordentligt stark mot Thomas Quick. Det var rätt att åtala och döma honom. Att inte åtala eller döma honom hade varit direkt fel.
Någon rättsskandal var det följaktligen inte att Thomas Quick åtalades och dömdes.