Stora delar av de journalistiska insatserna i Quickärendet tycks vara uttryck för en trend, en tråkig sådan. Hanne Kjöller påvisade med stor tydlighet i sin bok En halv sanning är också en lögn (2013) att något har hänt. Hon illustrerade med ett antal exempel att reportrar småfuskade i olika led av produktionen. Att sådant inte bara förekommer, utan också accepteras och blir vanligare, syns numera inte bara i debatter och när ett budskap ska förstärkas, utan också i nyheter och redaktionella texter.
Jag diskuterar mediernas tillkortakommanden i Quickärendet i kapitel 20 i boken. Här vill jag kort ta upp det småfuskande tricksandet bland journalister.
Småfusket handlar om många olika saker. Det är fula vinklingar, medvetet hårdragna slutsatser, elaka epitet på personer man angriper, osanningar, döljande av egna fel med mera. Låt mig ge några exempel från Quickärendet. Exemplen kan mångfaldigas.
När jag i en artikel i Dagens Nyheter nämnde det påstående som tidningen gjorde tidigt (den 6 augusti 2012), att det var ”pinsamt uppenbart” att seriemördaren aldrig hade funnits, publicerade tidningen hela artikeln med ett litet undantag: Man strök just den mening där detta påpekande fanns. Tidigare hade DN tagit tillbaka sitt påstående, och man ansåg förstås nu att det var lite pinsamt. Men varför inte stå för misstaget? Vore det inte förebildligt för en tidning som DN att erkänna fel av detta slag i stället för att försöka skyla över dem? Den frågan ställde jag i ett mejl till chefredaktören Peter Wolodarski. Men något svar på frågan fick jag inte.
För mig är sådant obegripligt. Det är visserligen mänskligt att inte vilja skylta med misstag, särskilt pinsamma sådana. Men om man är en tidning med ett öppenhetsuppdrag? Vilket är egentligen syftet med att dölja? Tror man att läsarna räknar med att tidningen är ofelbar? I så fall är det dags att vakna till. Vi mediekonsumenter vill mycket hellre ha mogna journalister och redaktörer som är beredda att erkänna ett misstag. Vi vill ha förtroende för våra medier. Vi räknar inte med att de aldrig begår fel, men vi räknar faktiskt med att de erkänner när de gör det. Precis som vi andra förväntas göra.
När jag i mina artiklar i Dagens Nyheter i augusti 2012 nämnde tio bevisomständigheter utsattes dessa för Svenska Dagbladets ”faktakoll”. Jag nämner detta som ett ”sakfel” i kapitel 20 i boken och ska inte gå närmare in på saken här. Men eftersom det är ett mycket bra exempel på vilseledande framställningar bör det nämnas.
Ett annat, och väl så allvarligt, exempel på vilseledande fanns i en artikel den 18 december 2013 i DN. Det var i en artikel med rubriken ”Dokument visar att åklagare och polis manipulerade viktiga bevis”. Artikeln löd:
Åklagare och polis undanhöll och manipulerade viktiga bevis när Thomas Quick dömdes för åtta mord. Det framgår av de dokument som DN i dag publicerar. Här presenterar vi alla avgörande domar och beslut i målen. Läsarna kan själva följa varför Quick först döms för morden, för att sedan frikännas.
– Det är av stor vikt att allmänheten får insyn i varför det blev så här, så att liknande fel inte kan begås igen. DN väljer därför att publicera de centrala dokumenten i fallet. Det är ett historiskt material vi publicerar i sin helhet, bortsett från vissa känsliga personuppgifter, säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. [...]
När Sture Bergwall senare beviljades resning riktades i stort sett ingen kritik mot de fällande domarna. I stället bedömde både resningsdomarna och åklagarna att utredningarna hade utelämnat viktiga uppgifter. I några fall bedömdes bevisen ha varit manipulerade.
Ett särskilt tydligt exempel är när Quick dömdes för morden på de två norska kvinnorna Gry Storvik och Trine Jensen. När Falu tingsrätt fällde honom hade en videofilm presenterats där Quick själv verkade kunna peka ut brottsplatserna och lämna uppgifter om olika detaljer.
”De poliser som medverkat i förhör och vallning har uppgett att de inte förmedlat upplysningar om fynd eller vägval till Thomas Quick”, heter det i domen.
Men när hovrätten och åklagarna sedan gick igenom utredningen framkom att Falu tingsrätt hade fått se klippta filmer där viktiga delar hade utelämnats, bland annat delar där han inte kunde peka ut någon brottsplats. I sitt resningsbeslut menar Svea hovrätt att det kan ifrågasättas om den klippta filmen dög som underlag för domstolen.
Läsaren kan konstatera att DN inte ens i sitt eget urval av text presenterar något underlag för rubriken ”Dokument visar att åklagare och polis manipulerade viktiga bevis”. Det finns ett påstående i artikeln att ”i några fall bedömdes bevisen ha varit manipulerade”. Men när detta sedan ska illustreras med ”ett särskilt tydligt exempel” anger tidningen att en videofilm från en vallning visade sig vara klippt. Som om detta skulle vara ett avslöjande. Videofilmer från vallningar är nästan alltid klippta om de visas i rättegångar. Något annat skulle vara ogörligt med hänsyn till den tid visningen annars skulle ta. Vad åklagaren då måste göra är att se till att visningen inte blir missvisande.
Jag vet inte om visningen var missvisande i detta fall, Christer van der Kwast säger att han alltid försökte ge en någorlunda rättvisande bild genom vad som visades och vad som utelämnades. Men sådant som saknade betydelse som bevis togs normalt inte med. Dock berättade han ofta för domstolen att Quick ofta hade helt fel i vissa skeden och att hans berättelser växte fram. Att videofilmerna var klippta klargjordes för domstolarna.
Men låt oss för diskussionens skull utgå från att den film som visades i domstolen i målet om morden på Gry Storvik och Trine Jensen var delvis missvisande, jämfört med om hela filmen hade visats. Då kan det vara bra att veta, även för DN, att åklagarens sakframställning och presentation av bevisningen i rättegången sällan är objektiv. Det anses gälla ett objektivitetskrav för åklagaren i förundersökningen, men inte i rättegången. Det kan visserligen diskuteras vilka krav som man i detta hänseende bör ställa på åklagaren i ett mål där den tilltalade vill bli fälld och där advokaten därför inte presenterar någon motbevisning (frågan tas upp i kapitel 21 i boken). Men att åberopa en klippt vallningsfilm som stöd för ett påstående att ”dokument visar att polis och åklagare manipulerade viktiga bevis” är långt bortom gränsen för vad som är sakligt.
Att sätta en rubrik med ett sensationellt och ärekränkande innehåll, men utan stöd i texten eller i verkligheten, är ett vilseledande som seriösa tidningar borde hålla sig för goda för.
I tidningen Journalisten skrev man den 6 november 2014: ”Justitierådet vägrar svara på Aftonbladets frågor om han inte först får svar på de frågor han skickat till Aftonbladets redaktion.” Här återgav man det som Aftonbladet hade skrivit, och felet fortplantade sig. Det riktiga var att jag vägrade svara på tidningens frågor om jag inte först fick ett löfte om att Aftonbladet skulle svara på mina. Felet är naturligtvis en småsak sett isolerat, men tidningarna har vimlat av den sortens glidningar och småfel i Quickärendet. Och av någon anledning är de alltid till nackdel för den som man vill framställa ofördelaktigt.
För de flesta av oss betyder ordet ”bekräfta” att uttryckligen säga att vi håller med, att ge vårt godkännande, att konfirmera, bejaka, verifiera. Men i varje fall enligt Dan Josefsson är det inte så ordet uppfattas bland journalister. När han intervjuade mig för en artikel i december 2014 i tidskriften Filter framställde han en fråga där det ingick att något skulle ha hänt sommaren 2006 (det handlade om mitt agerande som justitiekansler och Josefsson ville beslå mig med ett felaktigt agerande). Tidpunkten var då av underordnad betydelse och jag noterade den inte ens. I stället svarade jag på frågan, utan att fundera över om det var rätt år. I artikeln gjorde han sedan en sak av att jag senare år 2006 som JK hade hand om det ärende där advokaten Pelle Svensson anmälde Christer van der Kwast och Seppo Penttinen (se kapitel 2 i boken), och han kopplade de två händelserna till varandra. När jag läste artikeln konstaterade jag att den händelse han frågade om hade inträffat sommaren 2005 (jag hade flera dokument i min dator som visade detta), inte 2006. Jag skrev ett mejl till honom och berättade detta.
Josefsson menade att jag inte var trovärdig i fråga om tidpunkten, och han hänvisade till att jag hade bekräftat att händelsen ägde rum år 2006. Det skedde genom att jag inte protesterade mot hans påstående att det var det året.
När jag frågade om journalister normalt använder ordet bekräfta på detta sätt skrev han att det är så det är.
Jag tror inte att människor i allmänhet är medvetna om att man i intervjuer och andra sammanhang där man talar med journalister måste protestera mot innehållet i en fråga för att inte anses ha godkänt alla påståenden som frågan innehåller. Och jag tycker inte att det är ett rimligt sätt att använda ordet bekräfta. På så sätt kan man lätt påstå att människor har sagt saker som de inte alls har menat att säga.
Jag anser att detta är ett journalistiskt tricksande som borde upphöra.
Ganska snart blev det tydligt att man från tidningsredaktionernas sida inte var särskilt pigg på att ta in artiklar av mig eller andra som skrev i samma riktning. Jag hade före Quickärendet aldrig blivit refuserad i exempelvis Dagens Nyheter, men nu blev jag det åtskilliga gånger. Svenska Dagbladet accepterade aldrig någon av de artiklar jag erbjöd. Expressen och Aftonbladet tog däremot normalt in dem, en refuserades av vardera tidningen.
Ett exempel från DN var när Sven Å. Christianson och jag hade skrivit om bortträngda minnen och hävdat att Dan Josefssons tes var felaktig: Bortträngda minnen hade över huvud taget inte med domarna mot Thomas Quick att göra. Vi fick svar från Dan Josefsson. En kort tid senare skrev Kristina Hultman en mediekritisk artikel där hon bland annat upprepade påståendet att domarna mot Quick inte hade något med bortträngda minnen att göra. Då skrev två företrädare för SVT en artikel där de argumenterade för motsatsen. Sven Å. Christianson och jag skrev ett svar på denna artikel men fick beskedet från DN:s kulturredaktion att vi inte fick svara eftersom vi inte var en del av den debatten.
Detta stämde väl på sätt och vis. Men vi hade skrivit om saken strax tidigare, och SVT:s artikel var i praktiken ett angrepp även på oss. Hade det inte varit naturligt att göra en sakbedömning av vår artikel och släppa in den av öppenhets- och saklighetsskäl? Vårt intryck var att DN refuserade för att tidningen var part i målet.
Vid ett par tillfällen fick jag veta att DN hade raggat artiklar som var kritiska mot mig. Något motsvarande raggningsförsök utsattes jag själv av naturliga skäl inte för. När Hans-Gunnar Axberger skrev den mycket kritiska artikel mot mig som återges i kapitel 22 i boken var kulturchefen Björn Wimans kommentar, enligt min källa, att Axberger genom artikeln hade visat att han (Axberger, inte Wiman) platsade i Svenska Akademien.
Jag och andra i Quicklaget har åtskilliga gånger av journalister getts epitet som är avsedda att vara förklenande. Dan Josefsson sa exempelvis den 6 november 2014 i SVT:s Kulturnyheterna: ”Det finns många knäppgökar som hör av sig till journalister. Men den här sitter ju i Högsta domstolen.”
Enligt Eva Franchell i Aftonbladet fick hon lov att ha en skämskudde när jag var med på tv. Och vi i Quicklaget är enligt Expressen ”ett patetiskt litet kotteri bestående av en skara herrar som vill rädda sig själva från vanäran”.
I november 2014 angreps jag hårt av journalister, bland annat av Emanuel Karlsten och Dan Josefsson. Karlsten skrev att jag hade gjort det till min ”livsuppgift” att försvara ”denna illaluktande rättsprocess”. Josefsson använde epitet som ”dårpippi” och ”galning”.
Vilken är avsikten med detta slags journalistik? Varför vill man vara elak? Ligger det ett argumentativt värde i hånfulla epitet?
Några av våra journalister har uppnått en sådan status i allmänhetens ögon, och i någon mån i kollegernas, att de ofta kan nöja sig med påståenden. Inställningen tycks vara att det de påstår stämmer, så länge något annat inte visas. Inom det kriminalpolitiska området är det framför allt Jan Guillou och Leif GW Persson som har en sådan position. I kapitel 9 i boken återger jag en artikel av Jan Guillou i Aftonbladet den 11 augusti 2013. Så här skrev han bland annat:
I början av 90-talet hamnade en mentalpatient vid namn Sture Bergwall i klorna på en klåpare till psykolog på Säters fasta paviljong. Hon var entusiastisk anhängare av den tidens, numera som humbug avfärdade, modeteori om ”bortträngda minnen”, det vill säga föreställningen att människan skulle ha en tendens att glömma bort svåra upplevelser, särskilt från barndomen. Men en skicklig psykolog kunde med olika seanser återskapa dessa minnen.
Med hjälp av generös tilldelning av narkotiska preparat skapade hon ett inneboende monster i Sture Bergwall, som nu bytte till artistnamnet Thomas Quick, kannibal, sadist och en av historiens värsta seriemördare. Quick var mycket samarbetsvillig och erkände undan för undan över 30 mord. Psykologen på Säter hoppades att hennes vetenskapliga genombrott skulle göra henne världsberömd.
Polis och åklagare tillsattes för att inleda förundersökning. Men ett omedelbart problem visade sig däri att Quick, eftersom han inte begått något mord, alltid hade käpprätt fel i alla väsentliga detaljer han bekände. Ny vetenskaplig expertis sattes på fallet och förklarade att när Quick ljög så var det egentligen sanning, men att han måste få hjälp med att komma fram till den sannare sanningen.
Det fick han. Under åratals förhör hjälpte polisen honom att rätta till ursprungliga fel så att han till slut, i fall efter fall, kände till sådana detaljer som bara mördaren kunde ha kunskap om.
Eftersom polis och åklagare, snart även försvarsadvokaten, var övertygade om Quicks skuld började de hjälpa rättvisan på traven, bland annat genom att förvanska bevisning, i polisens fall, och överse med eller icke observera saken i åklagarens fall. I mål efter mål lyckades de därför invagga domstolarna i föreställningen att Quick kunnat bekänna utan polisassistans. Vad som såg ut som vattentät bevisning var alltså i själva verket lösan sand. Men det kunde ju inte domarna ens i sin vildaste fantasi föreställa sig. Därför dömde de i och för sig helt korrekt.
Genom journalisten Hannes Råstams tv-program och bok avslöjades hela historien in i minsta detalj.
[...] För det är ju inte så att den grupp av inte mindre än tio åklagare som, säkert knotande av obehag, gått igenom den förvanskade eller undermåliga bevisningen är omedvetna om vad som skett. Lika lite som domarna i de två hovrätter som stått för de formella frikännandena.
Guillou påstår alltså frankt följande, dock utan att nämna terapeuten Birgitta Ståhles namn:
Åtta av dessa tolv påståenden är, för att använda Guillous egna ord, käpprätt fel. För de övriga fyra saknas det grund, om det nu inte råkar vara så att Birgitta Ståhle vill bli världsberömd och Guillou har kunskap om det. Mycket är dessutom illvilligt och elakt.
Varför vill en svensk tidning publicera något så eländigt? Är det verkligen värt de pengar man kan tjäna genom att somliga människor gillar att läsa sådant?
En given framgångsfaktor för en journalist är att få en intervjuad person att försöka dölja något fel som han eller hon har gjort, och sedan avslöja det inför öppen ridå så att den intervjuade tvingas ändra sig eller anpassa sin berättelse till det som intervjuaren avslöjar. I Dan Josefssons bok bläddrar jag utan problem fram tre sådana situationer. Som läsare blir man förstås lite imponerad av den påläste intervjuaren som gång på gång beslår intervjuoffer med halvlögner.
När Dan Josefsson intervjuade mig för tidningen Filter i november 2014 gjorde han samma sak. Han påstod att jag ändrade mig under intervjun när han visade sig ha en källa som gav en helt annan bild än min. ”Då erkänner Lambertz.” Den som vill undersöka saken kan se vad det handlade om och att jag sa precis samma sak efter hans avslöjande av källan som jag hade sagt innan (Filter, 41, sidan 152). Jag ”erkände” inte.
Som jag har nämnt inledningsvis publicerade Hanne Kjöller år 2013 boken En halv sanning är också en lögn. Där visade hon med stor tydlighet hur vissa journalister sprider en felaktig bild, bland annat genom att utelämna uppgifter som går emot det intryck de vill ge i sina artiklar. Boken är väl genomarbetad och uppenbarligen ett uttryck för en stor forskningsinsats. Den är avslöjande, och den borde vara oroande läsning för de ansvariga i medierna.
Men den huvudsakliga reaktionen på boken tycks ha blivit kritik för ett sakfel som visserligen var tydligt och viktigt, men i det stora hela tämligen betydelselöst. Detta måste betecknas som snedvridet. Huruvida boken ändå har lett till en upprustning hos medierna känner jag inte till. Men det hade varit friskt och säkert välgörande med en öppen diskussion om de viktiga frågor som Hanne Kjöller tog upp.