Den första intensiva diskussionen om Quickärendet efter de återtagna erkännandena bröt ut på sensommaren 2012. Jag var då nästan ensam om att i den offentliga debatten hävda uppfattningen att Quickärendet inte var någon rättsskandal. Christer van der Kwast och Claes Borgström skrev visserligen enstaka debattartiklar och framträdde i några få intervjuer, men deras synpunkter viftades undan. Sannolikt därför att de var hårt angripna i Quickärendet och bara antogs försvara en omöjlig position. Inga oberoende jurister tog offentligt ställning för samma linje som jag.
Det var inte annat än naturligt att ingen gav stöd åt linjen att det inte hade varit fråga om en rättsskandal. Hur det låg till med detta var svårt att veta för den som inte var rejält insatt. Men det var inte heller någon som instämde i mitt påpekande att det inte hade slagits fast att det var fråga om en rättsskandal. Detta är annars en självklarhet för alla som förstår hur rättssystemet fungerar.
Omedelbart efter det att jag hade gått in i debatten med en artikel i Dagens Nyheter den 20 augusti 2012 angreps jag offentligt av bland andra Anne Ramberg, Advokatsamfundets ordförande, straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud samt Sven-Erik Alhem, före detta överåklagare. De gjorde i olika sammanhang klart att de var kritiska till mitt ställningstagande, och särskilt till att jag kungjorde det offentligt. Anne Ramberg menade att det var uppenbart att jag bara försvarade mitt agerande som justitiekansler.
Det fanns dock några jurister som försvarade mig offentligt, eller som på annat sätt fungerade som förmedlande röster. Professor Hugo Tiberg gick till försvar, liksom advokaten Göran Rise. De tog inte ställning i frågan om det hade inträffat en rättsskandal, men stödde att jag framförde min uppfattning och påpekade den missuppfattning som hade uppstått – tron på att resningsprocessen hade avgjort hur det låg till med Sture Bergwalls skuld, och frågan om det var rättsröta som hade uppdagats.
På min arbetsplats i Högsta domstolen var det tydligt att de flesta kollegerna var kritiska till det jag gjorde. Av de femton domarna, justitieråden, var det tre som gav mig uttryckligt stöd och en som sa att han inte hade någon invändning mot mitt agerande. Övriga var antingen tysta eller mer eller mindre tydligt kritiska. Domstolens ordförande, Marianne Lundius, var bekymrad för hur debatten kunde påverka förtroendet för domstolen, men betonade att jag hade yttrandefrihet och att det inte kom i fråga att försöka få mig att avstå från att säga min mening. Till mig sa hon i ett enskilt samtal att jag fick tänka på vad mitt agerande hade för inverkan på Högsta domstolen och rättsväsendet i stort.
Domstolens vice ordförande (benämns egentligen ordförande på avdelning) Stefan Lindskog förklarade per e-post i ett tidigt skede att han tyckte jag skulle sluta delta i debatten på det sätt som jag gjorde. Enligt honom skadade mitt agerande Högsta domstolen. Vid ett senare tillfälle när vi talades vid på mitt tjänsterum sa han att kollegerna kunde komma att be mig sluta som justitieråd om affären störde domstolen alltför mycket.
Min efterträdare som justitiekansler, och en god vän sedan många år, Anna Skarhed, skickade ett mejl en kväll. Hon skrev att jag var en av hennes allra mest avhållna vänner och att hon helt säkert alltid skulle komma att känna så. Men samtidigt var hon bedrövad över vad jag hade gjort de senaste veckorna – främst för min egen skull, men också för andra som påverkades av det – och hon var orolig för mig. Hon kunde inte förstå att vare sig jag själv eller “saken” var betjänt av den mediala orkan som jag hade dragit igång. Hon var arg på mig för att jag hade använt e-posten på arbetet på ett sätt som hon tyckte var omdömeslöst, för att hon hade belastats med “oändliga pseudofrågor från journalister” och för att hon tyckte att jag åtminstone borde ha bett om en synpunkt från henne innan jag började uttala mig som för detta justitiekansler. Men det förändrade inte vår vänskap sedan många år. Hon skrev att hon tänkte på mig och innerligt önskade att jag skulle släppa både Quickärendet och Palmeärendet.
Flera av mina goda vänner bland juristerna gjorde alltså klart att de var kritiska till mitt agerande. De hade svårt att förstå min syn på saken. Jag argumenterade inför några av dem men lyckades inte övertyga dem – i varje fall inte så att det märktes. (Senare har dock ett par av dem ändrat åsikt.)
Men det fanns också många jurister som gav mig stöd. Visserligen inte offentligt, men direkt till mig. Av de ungefär hundrafemtio personer som hörde av sig med oreserverat stöd under detta skede (sensommaren 2012) var ett trettiotal jurister.
Debatten gick på sparlåga under drygt ett år, från oktober 2012 till november 2013. När den tog fart igen 2013 var reaktionerna från juristerna ännu mer negativa än året innan. Jag fick intrycket att man hade hoppats att diskussionen om Quickärendet skulle vara slut. Nu hade dessutom Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga kommit och flyttat över en del av ansvaret för det som antogs vara en rättsskandal från rättsväsendet till psykoterapin. Boken fick stort gensvar och dess slutsatser accepterades allmänt. Nu stod det klart, inte bara att Quickärendet var en rättsskandal utan också att galna psykoterapeutiska metoder varit en viktig bov i dramat.
I Högsta domstolen var det tydligt att många var trötta på det jag höll på med. Ett par gånger märktes detta genom plötslig tystnad och avståndstagande blickar när jag kom in i rummet. Det var dock bara fyra av justitieråden som sa något kritiskt direkt till mig. En av domarna försökte övertala mig att lägga ner mina aktiviteter i Quickärendet. Det var min gode vän och klasskamrat från Katedralskolan i Linköping, Lars Edlund. Han menade att jag skadade både mig själv och Högsta domstolen. Enligt honom kunde jag inte vara så säker på min sak som jag hävdade; varför skulle så många andra ha tagit så fel?
Företrädare för fackförbundet Jusek och för Sveriges domareförbund uttalade sig öppet kritiskt. Ordföranden för Juseks domstolssektion, rådmannen Anders Alenskär, menade att jag borde avgå från min tjänst som justitieråd. Andra gick inte så långt, men gjorde klart att de menade att mitt agerande var mycket problematiskt. Den blivande justitieministern Morgan Johansson sa i intervjuer att han skulle ha avgått om han hade varit jag.
I den allmänna debatten fick jag nu visst stöd av människorättsdomaren Krister Thelin, processrättsspecialisten Roberth Nordh och advokaten Ulrika Borg. De sa att jag hade rätt i att det inte hade slagits fast genom resningsprocessen att Sture Bergwall var oskyldig, och att det på den punkten tycktes råda ett missförstånd från många håll. Samtidigt betonade de att de inte ville uttala sig i frågan om Sture Bergwalls skuld eller i frågan om det som inträffat var en rättsskandal.
Även nu var det åtskilliga jurister som hörde av sig med stöd direkt till mig. På min lista över knappt trehundra personer som stödde mig fanns det vid det här laget ungefär femtio jurister.
Under 2014 var det ganska tyst om Quickärendet. Vid de föredrag jag höll under året och där saken berördes var dock intresset oftast stort. Mitt intryck var ofta att många ändrade uppfattning under föredragen och de efterföljande frågestunderna. Frågan: ”Men är det då inte en rättsskandal att han har blivit friad?” ställdes efter nästan varje föredrag, även av jurister. Men det förekom också att jag angreps för att försvara en sjuk sak. Vid en debatt i Lund sa en domare att hon ansåg det uppenbart att Bergwall hade dömts utan att det fanns någon egentlig bevisning för hans skuld. Detta visade sig vara en ganska vanlig uppfattning bland jurister, även domare; det hade inte funnits någon hållfast bevisning i Quickmålen vid sidan av erkännandet. I Göteborg sa en advokat, med tydlig adress till mig, att ”somliga inte förstår sitt eget bästa”.
Även i Högsta domstolen var det i stort sett tyst om saken detta år. Nu var det en och annan som på tu man hand frågade försiktigt hur jag hade upplevt angreppen under debatten. Bortsett från någon enstaka kollega kände jag inte längre något avståndstagande, hållningen var närmast avvaktande. Någon gång kom mitt arbete med denna bok på tal, och ett par av kollegerna undrade över inriktningen. Lars Edlund ville få mig att förstå att det klokaste vore om bokprojektet lades ner. Han hänvisade bland annat till de nya uppgifter som kom i slutet av november 2014 om att en person skulle ha erkänt att han hade sövt Johan Asplund med kloroform och utan avsikt orsakat pojkens död. Enligt Lars Edlund gjorde detta teorin om Sture Bergwall som mördare ännu mindre trolig.
Marianne Lundius, domstolens ordförande, uttryckte sig nu något mer kritiskt till mitt agerande än tidigare. Detta skedde i svar på frågor som Dan Josefsson ställde i november 2014 inför en kritisk artikel om mig i tidskriften Filter. Nu sa hon att mitt agerande – i den mån jag i dessa sammanhang uppfattades som en representant för domarkåren – riskerade att skada förtroendet för Högsta domstolen, andra domstolar och synen på domare i allmänhet.