Margit Norell föddes 1914 och dog 2005, nästan 91 år gammal. Hon växte upp i Uppsala och Stockholm, pappan var professor, mamman journalist och zoolog. Margit gifte sig år 1939 med Curt Norell, paret fick tre barn.
Margit Norell blev fil. kand. och utbildade sig till psykoanalytiker. Hon arbetade som psykoterapeut och så småningom också som handledare åt andra terapeuter.
År 1968 tog hon initiativ till bildandet av Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys. Den blev en konkurrent till den psykoanalytiska förening som redan fanns, den klassiskt freudianska Svenska psykoanalytiska föreningen (Spaf). Den nya föreningen inrymde bland annat ett institut som bedrev utbildning av psykoanalytiker och där Margit Norell blev rektor. Utbildningen omfattade egen psykoanalys, eget psykoanalytiskt arbete under handledning, seminarier samt visst vetenskapligt arbete. Det bedrevs också intern fortbildningsverksamhet och utåtriktad verksamhet i form av offentliga seminarier. Man hade också en skriftserie.
Inspiratörer och mentorer till den nya föreningen i Sverige var den amerikanske psykoanalytikern Harold Kelman och Margit Norells före detta analytiker Gösta Harding. Den senare var vid den här tiden föreståndare för Ericastiftelsen. Föreningen fokuserade i hög grad, precis som Ericastiftelsen, på tidiga störningar. Man ansåg att dessa kunde botas, och man tog tydligt avstånd från Freuds så kallade driftteori där bland annat kastrationsångest och penisavund ingick.
Kort tid efter att föreningen hade bildats drabbades några av de läkare och psykologer som gick i utbildning hos Margit Norell av det värsta som kan hända den som ger terapi. Några av deras klienter tog livet av sig. Det ledde till en kris i föreningen och till att Margit Norells ledarskap blev ifrågasatt. Mycket tyder på att hon i detta läge inte tog ansvar för det inträffade på det sätt som man kunde ha förväntat.
Några år senare hade krisen djupnat och studiegrupperna blivit så fyllda av inbördes konflikter att en rad tunga namn ställde ultimatum. De tänkte lämna föreningen om inte Margit Norell avgick som utbildningsanalytiker och rektor.
Norell trädde tillbaka och föreningen blev mer ortodox. Vissa medlemmar blev till och med mer klassiskt freudianska än man var i systerföreningen Spaf. År 1999 bytte föreningen namn till Svenska psykoanalytiska sällskapet, och år 2010 slogs de båda psykoanalytiska organisationerna samman under det gemensamma namnet (nya) Svenska psykoanalytiska föreningen (Spaf).
Margit Norell gick efter brytningen år 1977 vidare i sitt psykoanalytiska arbete. Men hon engagerade sig inte mer i föreningsform eller fungerade som ledare i något offentligt sammanhang. Hon var starkt påverkad av den amerikanska psykoanalytikern och feministen Karen Horney, som var en av grundarna av den neofreudianska rörelsen på 1930-talet. Andra inspiratör var Melanie Klein, som lade grunden till objektrelationsteorin, och Frida Fromm-Reichmann, som arbetade mycket med psykotiska patienter.
Margit Norell och hennes krets betonade att analys inte bara kunde handla om barndomen, utan också måste fokusera på den aktuella verkligheten. De förde arvet från 1930-talets analytiker, många av dem kvinnor, vidare in i 1980- och 90-talens psykologi och läkekonst. Den psykoterapi som gavs av vissa terapeuter på Säter var starkt influerad av detta.
Även i de delar av Dan Josefssons bok som handlar om Margit Norell och Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys finns några betydelsefulla brister. Att jag pekar på dem här beror på att de har viss betydelse både för synen på Margit Norell och för förståelsen av Josefssons sätt att förhålla sig till verkligheten och källorna.
En av Dan Josefssons källor är den holistiska föreningens tidning, Bulletin för Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys. De gamla numren finns på Kungliga biblioteket och ger en del upplysningar av intresse för den som vill granska Josefssons beskrivning.
Han berättar bland annat om hur Margit Norell i hemlighet, och på eget initiativ, startade en neofreudiansk studiegrupp år 1963. Att den skulle vara hemlig berodde på att hon inte ville stöta sig med de klassiska freudianerna i Svenska Psykoanalytiska Föreningen, där hon annars riskerade att bli utesluten. Enligt Josefsson undervisade hon studiegruppen på egen hand och bildade sedan år 1968 Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys. Hon styrde föreningen på egen hand och med personliga maktmedel innan hon så småningom gjorde sig omöjlig, fråntogs sina poster och lämnade föreningen.
Enligt Bulletinen förhöll det sig så här när det gällde bildandet av föreningen att psykoanalytikern Harold Kelman från USA bad Gösta Harding, direktor på Ericastiftelsen, att bilda en neofreudiansk grupp i Sverige. Gösta Harding hade varit ordförande i den freudianska Svenska psykoanalytiska föreningen, Spaf, men lämnat den. Han avböjde, och i stället blev det Margit Norell som fick ta sig an uppgiften. Harding engagerades som lärare. Margit Norell samverkade sedan med Harold Kelman, som spelade en viktig roll för studiegruppen och så småningom för föreningen. Han stod bland annat för betydelsefulla delar av utbildningen i studiegruppen. Han höll seminarier under tolv års tid och kom att sätta sin prägel på föreningen. Vissa av dessa seminarier var öppna och drog en stor publik.
Så särskilt hemlig var studiegruppen därför inte, och Margit Norell var inte heller så ensam om initiativet som Josefsson låter förstå.
För verksamheten i det utbildningsinstitut som bedrevs inom föreningens ram fordrades en grupp analytiker med kunskaper och erfarenhet. Josefsson framställer valet av medlemmar i denna ”äldregrupp” som en personlig fråga för Margit Norell. Men det står klart att valet skedde med Harold Kelmans goda minne. Det sägs i Bulletinen att han ”adopterade gruppen” och att han övervakade mycket av det psykoanalytiska arbetet i början.
I föreningen fanns en styrelse där bland annat ett par överläkare ingick. Josefsson framställer föreningen som helt i händerna på en person med egna maktbehov och nämner varken styrelsen eller den tidningsartikel som finns kopierad i Bulletinen. Dagens Nyheter gav föreningsbildandet publicitet år 1968 med en stort uppslagen artikel och bild på styrelsen.
Även sedan Margit Norell hade lämnat ”Holisterna”, som ju hade skapats i motstånd till det freudianska patriarkala idéarvet, plågades föreningen av konflikter och kotteribildningar. Många som kom med i studiegrupperna fullföljde aldrig utbildningen, och man vittnar om en hård ton under seminarierna, i något fall utfrysning. En riksdagskvinna som ville bli psykoanalytiker berättar i en intervju i Bulletinen att hon lärde sig förstå mobbning efter att ha känt sig utfryst i sin studiegrupp.
Josefsson går inte in på de svårigheter som fanns i föreningen, bortsett från Margit Norell. I hans berättelse är det hennes person som är problemet.
*
När Dan Josefsson i oktober 2014 intervjuade mig per e-post för en artikel i Filter frågade han om jag någon gång fått terapi hos Margit Norell. Jag hade vid det laget blivit bekant med hans journalistiska metod, förstod varför han ställde frågan och kunde le åt den. Jag gav honom inte något svar, men lovade att jag skulle göra det i samband med att min bok kom ut.
Svaret är nej. Jag träffade aldrig Margit Norell.