Som framgår i del 2 av min bok menar jag att den uppfattning som de flesta i Sverige har haft om Quickärendet under i varje fall åren 2012–2014 är frukten av en myt, en villfarelse.
Myter och villfarelser har förekommit i stor omfattning i historien, även inom det rättsliga området. Alla har naturligtvis inte blivit avslöjade, en del har säkert inte ens varit föremål för misstankar. Men några har avslöjats. Jag tycker att det har ett intresse att se på några händelser som lite grand påminner om Quickhistorien. Nedan följer därför en redovisning av ett litet urval av sådana.
Flera av berättelserna har jag översatt mer eller mindre direkt från Museum of Hoaxes webbsida, hoaxes.org. Museet finns enligt webbsidan även fysiskt, strax utanför San Diego i Kalifornien, USA. Mer att läsa om myter och villfarelser finns i bl.a. Curtis MacDougalls bok Hoaxes (1940).
Jack Unterweger var en österrikare, född 1950, som år 1974 dömdes för mord på en kvinna. Under fängelsetiden skrev han en bok och blev lite berömd. När han frigavs från fängelset år 1990 framställdes han som ett fall av lyckad rehabilitering. Han blev journalist, deltog i diverse tv-debatter och gjorde sig ett namn i kriminalpolitiska sammanhang. Han såg bra ut, uttryckte sig väl och rönte stor uppskattning. Under utredningen av flera mord på prostituerade anlitades han som expert och berättade bland annat hur mördaren kunde tänkas ha agerat.
Utredare både i Österrike och USA upptäckte att mycket stämde med hur Unterweger själv hade handlat när han begick det mord som han hade dömts för. Misstankar uppstod och man började spana mot honom. Det visade sig så småningom att han hade begått åtskilliga mord på prostituerade, det första strax efter att han hade släppts från fängelset. Han ställdes inför rätta i Österrike och dömdes år 1994 för flera mord. Strax efter att han hade fällts även i högre instans hängde han sig i sin cell. Det har spelats in flera filmer om hans fall, en dokumentär kan ses på: www.youtube.com/watch?v=KoCJsDen0zg.
En tysk popduo, Milli Vanilli, började sjunga och spela i mitten av 1980-talet. Den bestod av Fab Morvan och Rob Pilatus. Gruppen fick stor berömmelse med början cirka 1988 och vann en Grammy i USA för Best New Artist år 1990.
Samma år, under en konsert i Connecticut, USA, som spelades in av MTV, hände något under inspelningen av sången ”Girl you know it’s true”. Låten fastnade och började hoppa. Sanningen avslöjades. Sången från Milli Vanilli bestod i ljud som skapades från andra röster. Fab Morvan och Rob Pilatus sjöng inte alls på konserterna eller plattorna. De förlorade sin Grammy och blev stämda över 20 gånger i USA för bedrägeri.
Bernard (Bernie) Madoff är en finansman i New York, före detta värdepappersmäklare och fondförvaltare. Han drev kapitalmarknadsbolaget Bernard L. Madoff Investment Securities, var dessförinnan med om att starta börsen Nasdaq och upparbetade en stor förmögenhet. Han gav även stora summor till välgörenhet.
Under flera år drev han en investmentbank som tillhandahöll ett specifikt placeringsalternativ för kunden i form av ett slags hedgefond. Fonden gav jämn och hög avkastning och framstod länge som en mycket god placering för kunderna. Men det visade sig att det som rapporterades som avkastning i själva verket var investeringar som gjordes av nya kunder. Insynen i företaget var mycket begränsad eftersom det inte fanns några börsaktier bland tillgångarna och genom att investerarna inte kunde följa affärerna on line.
År 2008 avslöjades det – efter en polisanmälan som Madoffs egen son gjorde – att den högt värderade fonden i fråga om tillgångar inte var mycket mer än ett svart hål. Uppskattningsvis 500 miljarder kronor saknades, och en stor mängd investerare gjorde avsevärda förluster. Bernie Madoff dömdes för bedrägeri till hundrafemtio års fängelse.
Det hela rörde sig om ett så kallat ponzibedrägeri, benämnt efter Charles Ponzi, en italiensk invandrare som ägnade sig åt investeringsbedrägerier i Boston efter första världskriget. Innebörden av begreppet är att bedragaren attraherar investerare genom att utlova hög avkastning, men i stället för att skapa avkastning betalar ut de investerade pengarna samtidigt som nya pengar flyter in på grund av de löften som lämnas. ”Ebberöds bank” bygger på i huvudsak samma idé, billig utlåning och dyr inlåning i en verksamhet som kan hållas igång så länge investerarna strömmar till och saknar kunskap om att deras pengar är borta lika snart som de har investerats.
År 1927 blev det en stor nyhet i Chicago när en av stadens tidningar, Chicago Journal, publicerade en berättelse om en hök som dödade duvor inne i city. Berättelsen åtföljdes av en bild på en monsterhök invid en död duva. Det blev uppror bland många som menade att duvorna var en fredlig och trevlig del av stadsbilden och att höken därför måste stoppas. Chicago Journals konkurrenter, bland dem Chicago Tribune, fyllde flera dagar nyhetssidorna med berättelser om såväl hökens jakt på duvor som människornas jakt på höken. Bilder publicerades, bland annat på scouter som deltog i jakten. Både the Journal och the Tribune utfäste belöningar till den som fångade höken, död eller levande.
Några ställde sig på hökens sida och menade att det var en välgärning om de nedsmutsande duvornas antal i staden begränsades. Och i alla händelser gav jakten på monsterhöken inget resultat, bara misslyckanden. En fredlig hök infångades, en annan sköts ihjäl och en jagad uggla flög sig till döds mot en byggnad.
Konkurrenttidningarna började fråga sig om de hade blivit lurade av the Journal. Hade höken kanske aldrig funnits? Det var frågor som först inte fick något svar, men ryktena ansågs bekräftade när tidningen började publicera en serieberättelse som hette ”Höken och duvan”. Då avbröt konkurrenterna all sin publicitet kring monsterhöken; man utgick från att Chicago Journal hade hittat på historien för att skaffa sig reklam inför publiceringen av serieberättelsen.
En amerikansk författare, Curtis MacDougall, skrev i sin bok Hoaxes år 1940 att historien med monsterhöken är ”the only known example of a number of newspapers being hoaxed into thinking they had been hoaxed by a competitor”. Han menade alltså att Chicago Journals egentliga bluff var att man lurade konkurrenterna att tro att de hade blivit lurade. Berättelsen om monsterhöken var sann och fotografiet autentiskt, enligt MacDougall. Men alltsedan dess finns ett frågetecken kring detta i Chicago: Var monsterhöken ett påhitt eller inte?
Trafiken i London var inte särskilt omfattande år 1810, men den 17 september skapades ändå ett enormt trafikkaos vid en adress, 54 Berners Street. Det var en skojare som hade orsakat detta genom att göra beställningar hos hundratals handlare till just denna adress vid en och samma tidpunkt.
Precis 45 år efter köerna på Berners Street i London, den 17 september 1855, utropade sig en man i San Francisco till kejsare av USA. Han regerade i tjugoett år, gick nerför gatorna i San Francisco i militäruniform och med en plymhatt, guldaxelklaffar och ett svärd. Han proklamerade upplösningen av den amerikanska kongressen liksom av de demokratiska och republikanska partierna. När han begravdes flankerade över 30 000 människor kortegevägen i San Francisco.
Ed Kemper, född 1948, dödade för första gången när han var femton år, ett dubbelmord på farföräldrarna. Efter fem års vård på mentalsjukhus för unga kriminella släpptes han och placerades hemma hos mamman. Det var emot flera läkares önskemål, eftersom de bedömde att hon var den starkast bidragande källan till sonens mindervärdeskomplex och hat.
Kemper var ålagd att fortsätta samtalen med sin psykiater, men han lyckades övertyga denne och övriga ansvariga på sjukhuset att han var helt frisk. Det innebar att han skrevs ut och år 1970 fick sin historik som ungdomsbrottsling raderad. Han sågs härmed som rehabiliterad och ofarlig. Han levde också under ett par år ett förhållandevis normalt liv och hade en flickvän.
Det var Kempers förmåga att övertyga de ansvariga på sjukhuset som var blåsningen i detta fall. Cirka tre år efter att han hade friskförklarats begick han, år 1972 och 1973, åtta mord i tät följd. Det var huvudsakligen kvinnliga universitetsstudenter som var hans offer, därav beteckningen ”the co-ed killer”. Han avslutade sin mordserie med att döda sin mamma och hennes väninna. Mamman styckades och skändades, enligt Kemper som hämnd för de förödmjukelser hon hade utsatt honom för.
Jack Uppskäraren (Jack the Ripper) härjade i London år 1888. Han mördade flera kvinnor i staden, i huvudsak prostituerade, och skapade stor rädsla och publicitet. Det blev aldrig känt vem han var. Nästan ett sekel efter händelserna hittades en dagbok, som sades vara skriven av en bomullshandlare från Liverpool, James Maybrick. Denne levde i London vid den aktuella tiden och dog år 1889, giftmördad av sin hustru Florence. I dagboken erkänner James Maybrick, utan att hans namn anges uttryckligen, flera av de mord som Jack Uppskäraren begick.
Frågan är om dagboken är en bluff eller inte. Den har undersökts flera gånger med avseende både på det bläck som användes och på handstilen. Det har inte kunnat visas att bläcket inte kan härstamma från den tid då boken skulle vara skriven. Men handstilen har av experter sagts vara en annan än James Maybricks. Något säkert besked om att dagboken är en förfalskning kan detta dock inte sägas vara. År 1993 gavs den ut i tryckt form under titeln The Diary of Jack the Ripper.
År 1995 erkände en Michael Barrett att han var författare till dagboken och att den alltså var en förfalskning. Han hade dikterat den för sin hustru Anne Barrett, och han svor två gånger på detta. Ingen fann anledning att misstro honom. Barretts advokat sa emellertid hela tiden att Barrett inte talade sanning, och så småningom tog Barrett tillbaka sitt påstående om att han hade skrivit dagboken. Då blev detta sanningen för många.
Flera personer pekar på omständigheter som talar för att dagboken är äkta, bland annat vissa fakta som pekar i riktning mot att James Maybrick var Jack the Ripper. De allra flesta som har satt sig in i saken tycks ändå i dag tro att dagboken är en förfalskning och att den alltså inte talar sant när den påstår att det var James Maybrick som var den ryktbare och fruktade kvinnomördaren.
Det sägs i dag finnas över hundra teorier om vem Jack the Ripper var, och termen ”ripperologi” har skapats för att beskriva studierna och analysen av hans fall.
I maj 1981 höll en doktor Josef Gregor en presskonferens i New York för att meddela att hans forskarlag hade utvecklat ett mirakelpiller som kunde bota förkylningar, finnar, blodbrist och menssmärtor. Pillret kunde även göra människor immuna mot radioaktiv strålning. Huvudingrediensen i pillret var ett hormon som man hade extraherat från kackerlackor. Mer än 175 tidningar publicerade artiklar om upptäckten. Det visade sig emellertid snart att Josef Gregor var en känd skämtare, Joey Skaggs, som när han avslöjade sin bluff sa: ”Ingen tycks längre läsa Kafka.”
Syster Aimee (Aimee Semple McPherson) var en berömd karismatisk predikant i USA på 1920-talet. Hon kom från pingströrelsen, men byggde en egen kristen församling som blev mycket populär. Hon sågs som en enastående talare och människor vallfärdade för att få höra henne predika. En vacker dag i maj 1926 försvann hon plötsligt i samband med ett besök på stranden. Det spekulerades mycket om vart hon kunde ha tagit vägen, och frågan var om hon skulle återuppstå i tron på sin Herre. En knapp månad efter försvinnandet dök hon upp i en liten ort på gränsen mellan Arizona och Mexiko. Hon berättade att hon hade förts bort av tre personer i en bil. De hade sövt henne med en trasa indränkt i kloroform och tagit henne till en avlägsen okänd plats.
Det uppstod två läger där de flesta trodde på hennes berättelse, men där några personer som var insatta i hennes privatliv ansåg sig förstå att hon hade rymt med en man som betecknades som hennes älskare, Kenneth Ormiston. Numera anser de flesta att hon troligen inte talade sanning. Den slutsatsen har man dragit bland annat på grund av att kloroform är ett osannolikt sövningsmedel. Visserligen förekommer ofta berättelser där kloroform har just den rollen, men bland experter är detta en kliché från kriminalberättelser som saknar verklighetsbakgrund. Det är nämligen mycket svårt att droga någon till sömns med kloroform. Det fordras normalt åtminstone fem minuters inandning av detta medel innan man tuppar av. (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Chloro-form#Criminal_use.)
Om man letar i sin ordbok efter ord som beskriver händelser och företeelser som de jag har beskrivit kortfattat ovan ser man att det rör sig om vitt skilda saker. En del är på allvar, annat är på skoj. En del är skadligt för andra, annat oförargligt eller rentav njutningsfyllt. En del handlar om ondska, annat om godhet. En del är gjort i god tro, annat i ond. Orden som används för att beskriva själva företeelsen ger ett besked om huvudsaklig inriktning och innebörd:
På svenska kan man sålunda tala om exempelvis bedrägeri, blåsning, bluff, båg, fusk, förvillelse, humbug, illusion, inbillning, lurendrejeri, mygel, myt, nit, skoj, skämt, svindel, synvilla eller villfarelse. Och på engelska kan man på motsvarande sätt tala om exempelvis bogus, cheating, cun, deception, dodge, dupe, fakery, fraud, hoax, hoodwink, humbug, mischief, misinformation, myth, prank, scam, scheme, sting, stunt, swindle och trick.
*
De enda av de ovan nämnda villfarelserna som ordentligt påminner om Quickärendet är fallet Jack Unterweger och fallet Ed Kemper. Med detta säger jag inte att Sture Bergwall är skyldig, som ju Unterweger och Kemper var. Men hans status som mediapersonlighet påminner något om Jack Unterwegers. Och hans uppväxt och förhållande till den psykiatriska vården påminner om Ed Kempers.
Fenomenet att alla tidningar springer först i den ena riktningen och sedan i den andra kan man se i fallet med monsterhöken i Chicago. Ett exempel på erkännanden och tillbakatagna erkännanden som väcker tilltro finns i fallet med Jack the Rippers dagbok. Andra likheter med de villfarelser jag har nämnt lämnar jag åt läsarens egen tolkning och fantasi.
Av de svenska ord jag nämnde ovan tycker jag att blåsning, förvillelse, inbillning, myt, nit och villfarelse passar bäst på Quickaffären. Men den har också inslag av bedrägeri, fusk och bluff.
En av de sanningar som omger villfarelserna är dock värd att notera: Myten är ofta betydligt mer spännande än verkligheten.