Objektrelationsteorin

av Göran Lambertz, den 13 april 2015

Den så kallade objektrelationsteorin utgår från den psykoanalytiska termen objektrelation, som betyder ett föremål för drifter eller känslor. Som regel är detta föremål en annan människa.

Objektrelationsteorin är en psykoanalytisk teori om hur människor känslomässigt relaterar till varandra och interagerar. Teorin utgår från antagandet att människan omedvetet kategoriserar andra människor i ljuset av sina tidigare relationer (sina ”inre representationer av objekt”) och projicerar egenskaper från dessa objekt på de nya kontakterna. Man samspelar därefter med personen utifrån de förutfattade meningar som man har från sina tidigare relationer.

Förmågan att förstå och relatera till andra på ett adekvat och moget sätt ökar normalt med stigande ålder. Det sker genom att nya möten nyanserar de känslor och den förståelse man har för andra människor.

Överföringen av känslor och förväntningar kan enligt objektrelationsteorin fungera mer eller mindre bra. Likaså kan människans uppsättning av referensobjekt vara mer eller mindre nyanserad. Personlighetsstörningar kan utifrån objektrelationsteorin förklaras med att människan har mindre väl fungerande objektrelationer och därmed en bristande förmåga att upprätta nya fungerande relationer.

 

Till objektrelationsteorin hör den psykodynamiska metoden. Den går ut på att göra patienten medveten om felaktiga eller inadekvata överföringar från tidigare relationer.

Det finns en koppling mellan objektrelationsteorin och vissa teorier om bortträngda minnen. Kopplingen är, något förenklat, att delar av relationen till ett objekt – till exempel mamman eller pappan – kan gömmas i undanträngda minnen och överföras till känslor och agerande mot andra människor. Om minnena är traumatiska kan de skapa ett beteende som påverkas av traumat och påminner om detta.

Detta är ett extramaterial till boken Quickologi.