Det finns olika sammanställningar av bevisningen mot Thomas Quick. Det här är en översikt som är tänkt att vara så lättillgänglig som möjligt. Den innehåller inte några matematiska beräkningar och inte några vidarehänvisningar till andra texter. Sammanställningen, som är 21 sidor lång, är uppställd så här:
1 Bevisningen i fallet Charles Zelmanovits 1976
2 Bevisningen i fallet Johan Asplund 1980
3 Bevisningen i fallet Trine Jensen 1981
4 Bevisningen i fallet Appojaure 1984
5 Bevisningen i fallet Gry Storvik 1985
6 Bevisningen i fallet Yenon Levi 1988
7 Bevisningen i fallet Therese Johannessen 1988
8 Ursprungssannolikheten för Quicks skuld
9 Avslutande kommentarer
1 Bevisningen i fallet Charles Zelmanovits 1976
Charles Zelmanovits var femton år gammal när han försvann natten till den 13 november 1976 utanför Piteå. På kvällen hade han varit på en skoldans på Pitholmsskolan. Efter ett samtal med en flicka ska han ha blivit ledsen och gav sig iväg hemåt. Från den stunden var han borta. Den 19 september 1993, alltså sjutton år senare, hittades delar av hans kropp i ett skogsområde utanför staden. En jägare hittade först kraniet, varefter polisen fann ytterligare kroppsdelar. Thomas Quick började tala om mordet i terapin på Säters sjukhus år 1993 och erkände det sedermera i polisförhör. Han dömdes för mordet av Piteå tingsrätt den 16 november 1994.
1 Sågen som hittades med metallsökare
Thomas Quick berättade att han hade styckat Charles Zelmanovits kropp med en såg och en kniv. Han kom inte ihåg vad som hände med sågen. En fintandad bågsåg hittades i det aktuella begränsade området, vid reträttvägen från fyndplatsen enligt Thomas Quicks beskrivning. Sågen hittades med metalldetektor och var i varje fall inte markägarens. Den var täckt av mossa på ungefär samma sätt som kroppsdelarna. Sågen finns i behåll i brottsutredningen.
2 Fyndplatsen som Quick hittade till längs en egen väg
Quick hittade till den plats där Charles kropp hade återfunnits. Han gjorde det på ett påtagligt exakt sätt och han tog en egen väg dit.
3 Mossan och dikena som han hade nämnt tidigare
Det fanns en viss sorts mossa på fyndplatsen som Quick påvisade vid vallning i Säter.
I skogen i Säter beskrev Thomas Quick också ett speciellt dike som hade funnits i Piteå och som han letade efter. Han hittade inget sådant dike då. Men när han kom till Piteåskogen kommenterade han att ”det var sådana här diken vi letade efter”.
4 Quicks berättelse om den person som sades ha varit med stämde
Den person som enligt Quick var med vid mordet på Charles Zelmanovits, S, tog sitt liv någon tid efter mordet. Quick berättade att S var förtvivlad över mordet och hade sagt till Quick strax före sitt självmord att han inte orkade leva. Efteråt framkom att S hade levt ett homosexuellt liv i hemlighet. Familjen såg Quicks uppgifter som en förklaring till att S förändrades mycket det sista halvåret innan han tog sitt liv. Hustrun förde noggrann dagbok och hade noterat att S var borta den aktuella kvällen; han var annars sällan borta.
5 Den stora stenen där kroppen återfanns
I förhör om mordet på Charles Zelmanovits före vallningen beskrev Quick att kroppen hamnade intill en större sten, stor som en s.k. gråsugga. Det stämde väl med den plats där Charles återfanns.
6 Kroppens placering
Vid vallningen placerade Quick figurantdockan näst intill identiskt med hur det redovisades i den tekniska utredningen att Charles kropp hade återfunnits.
7 Kroppsdelarna under mossan, vissa fattades
Kroppsdelar efter Charles Zelmanovits hittades efter 17 år i ett skogsområde, delvis gömda under mossan på samma sätt som Quick beskrev vid besök på platsen. Det var ett kranium och ytterligare en del skelettdelar. Quicks uppgifter om vilka kroppsdelar han tog med sig från mordplatsen stämmer relativt väl med vilka delar som saknades på fyndplatsen.
8 Den ena skon var borta
Quick sa att han var osäker på om båda skorna blev kvar i Piteå på fyndplatsen. Quick: ”Båda vet jag inte, men åtminstone en.” Under den tekniska undersökningen anträffades bara en sko.
9 Charles sinnesstämning
Quick sa att Charles var ur gängorna och nedstämd. Det visade sig att han hade haft en konflikt med en flicka.
10 Bältet och jeansen
Quick sa att Charles Zelmanovits hade jeans och ett läderbälte med ett spänne på. Detta stämde. (Under något av polisförhören talade han dock om ”finbyxor”.) Spännet var av metall och utstuderat. Det borde ha hittats om Zelmanovits dog en naturlig död.
2 Bevisningen i fallet Johan Asplund 1980
Johan Asplund var född 1969. Han bodde med sin mamma Anna-Clara Asplund i bostadsområdet Bosvedjan i Sundsvall. Den 7 november 1980 gick Anna-Clara till sitt arbete och Johan skulle gå till skolan. Han kom dock aldrig dit och är borta sedan dess. En f.d. sambo till Anna-Clara Asplund, Andersson, misstänktes först för att ha fört bort Johan. Han åtalades inte av åklagare. Johans föräldrar, Anna-Clara och Björn Asplund, väckte då enskilt åtal mot Andersson för människorov. De företräddes av advokaten Pelle Svensson. Tingsrätten fällde Andersson för olaga frihetsberövande. Hovrätten frikände honom. – Sture Bergwall började redan år 1993 tala om att han hade begått mordet på Johan Asplund. Men det dröjde många år innan åklagaren ansåg att bevisningen räckte för åtal. Detta kom först år 2001, sedan Bergwall/Quick hade tagit fram ett antal nya omständigheter som ansågs kunna kopplas till mordet.
1 Styckningsplatsen i Åvike
Quick visade vid vallningen var han hade styckat kroppen efter Johan Asplund, i Åvikeområdet utanför Sundsvall. Platsen överensstämde väl med hur han i förväg hade beskrivit den, bl.a. att det skulle finnas en klippformation där. Vid vallningen och på en skiss under förhör visade Quick var han parkerade sin bil inne på en inäga. Den platsangivelsen innebar att han hade ställt bilen omedelbart intill en gärdsgårdsgrind som inte fanns vid vallningen. Gärdsgården var vid den tidpunkten riven. Vid kontakt med markägaren beskrev denne var grinden hade funnits och uppgifterna stämde med Quicks.
2 Grönt hus på väg mot Åvike
Quick berättade i förhör att det längs den väg han färdades mot Åvikeområdet låg ett hus på vänster hand med en ljusgrön färg. Han kunde väl beskriva nyansen. Utredningen visade att det fanns en fastighet med en sådan färg på vänster hand längs den aktuella körsträckan.
3 Zampos markeringar på styckningsplatsen i Åvike
Likhunden Zampo markerade tydligt där Quick sa sig ha hanterat den döda kroppen efter Johan. Detta är inte filmat men ett protokoll finns. Hunden markerade på den angivna platsen (5-6 kvm stor) och inte alls i övrigt inom det ca 15 000 kvm stora sökområdet.
4 Zampos markeringar i Västansjö
Även i Västansjö, några kilometer från Åvike, markerade likhunden Zampo tydligt där Quick sa sig ha hanterat den döda kroppen. Detta är inte filmat men ett protokoll finns. Quick sa sig ha kastat ner huvudet från en liten höjd. Hunden markerade på två platser med ett par meters mellanrum ca 20 meter från höjden. Den markerade inte alls i övrigt inom det ca 7 500 kvm stora sökområdet.
5 Zampos markeringar på Främby udde
Vid Främby udde utanför Falun pekade Thomas Quick ut ett begränsat strandområde vid sjön Runn som intressant. Han vallades i området sedan han berättat att han hanterat kroppsdelar efter Johan där. När liksökhunden Zampo togs till området två veckor senare markerade den mycket tydligt vid detta strandområde. Den simmade bl.a. under intensiv skallmarkering ut till en sten där Quick senare sa att han hade suttit och krossat ben efter pojken. Hunden fick upp vittring i ett tidigt skede långt från strandlinjen. Ett par dagar senare togs Thomas Quick på nytt till platsen. Han frågade då om hunden hade markerat i vattnet, och när svaret var ja grät han. Han berättade att han hade gömt en benbit under en markant tallrot i strandlinjen och att han hanterat rester av en ländkota vid stenen. Han berättade även att han täljt flisor av ben vid samma strand.
6 Fosfathalterna i marken på utpekade ställen
Man mätte upp fosfathalterna i marken där Quick sa att han hade varit med Johan Asplund. Fosfat bildas när organiskt material förmultnar och fosfathalten är högre ju mer som har förmultnat på platsen. (På fosfatkartorna är kurvorna tätare ju högre halterna är.) Halterna var klart förhöjda på bl.a. de ställen där Quick sa att han hade hanterat pojkens kropp. På så sätt samverkar resultaten av hundsökningarna med resultaten av fosfatmätningarna. Fosfathalten ger ett bättre begrepp än hundsökningen om storleken på det som har förmultnat. (På en plats där ett kadaver efter en kviga hade förmultnat gjordes ingen fosfatkartering, där låg benen helt synliga. På bl.a. denna plats markerade inte hunden.)
7 Mörk pojke med tröja med visst mönster
Quick beskrev att han såg en mörk pojke skynda sig ut från en angränsande port i förhållande till den där Johan senare kom ut. I utredningen konstaterades att det på den angivna adressen hade funnits en pojke, Stefan Lövgren, vars utseende vid den aktuella tiden stämde väl med den beskrivning som Quick hade lämnat. Quick berättade också att pojken hade en stickad tröja med ett karakteristiskt mönster. Han tecknade en skiss av tröjan. Denna hittades och mönstret stämde väl med teckningen.
8 Ljudet som från en dieselmotor
Quick nämnde i ett faxmeddelande till sin advokat angående mordet på Johan Asplund, innan det var känt på annat sätt, att det kom ett ljud som från en dieselmotor när han stod och väntade vid skolan i Johans bostadsområde. Det visade sig vid kontroll att det uppstod ett mycket speciellt ljud i form av "dieselliknade lokomotivljud" när fläktsystemet aktiverades ca kl. 07.45 på morgonen. Ljudet varade endast någon minut tills fläkten kommit upp i varv. Quicks beskrivning av ljudet korresponderade med hur det beskrevs av skolans vaktmästare. De besök som Quick gjorde i området tillsammans med sin terapeut och i samband med utredningen skedde vid tidpunkter då ljudet inte kunde ha hörts. Han sa att han hade stått vid en vägg som saknade fönster när han hörde ljudet. Det fanns två sådana väggar i området, den ena ca fem meter från luftintaget till den stora fläkten.
9 Damen som ropade Lisa
Quick sa i förhör om Johan-mordet att han såg två kvinnor varav den ena, som han beskrev som en parant kontorsdam, ropade Lisa eller Elisabeth till den andra. Vid undersökning kom man fram till att uppgifterna stämde på två kvinnor som arbetade i ICA-affären i området. Den ena hette Liisa (med den stavningen). Hon kom från rätt håll i förhållande till sin bostad. Hon visste också vem som kunde ha ropat till henne. (Det här är en av de fem punkter som Quick tog fram sedan åklagaren hade sagt att dittillsvarande uppgifter inte räckte till åtal, utan att han var tvungen att komma med ytterligare detaljer som kunde övertyga.)
10 Slamsugningsbilen
Quick sa att det hade funnits en brunaktig slamsugningsbil i området när han var där och tog Johan. Det framkom att det mycket väl kan ha varit så. Det var ganska frekvent just då att det var en slamsugningsbil i området. Det berodde på att en bäck hade svämmat över och vattenfyllt källare på den väg som Quick angav. Den bil som användes var ”konjaksbrun”.
11 Johans födelsemärke och bråck
Vid polisförhör beskrev Thomas Quick ett ärr och att det var något fel på pungen hos Johan Asplund. Polisen kände inte till dessa kännetecken på kroppen innan Quick nämnde dem. Vid ett senare förhör sa pojkens mamma att Johan hade ett födelsemärke och att han också hade haft pungbråck men att det var läkt vid den tidpunkt då Johan försvann. Hennes teckning av födelsemärket stämde väl med Quicks. Han ändrade sina uppgifter under förhören, men det var han som först nämnde dessa kännetecken. För tingsrätten redovisades noggrant hur uppgifterna växte fram och ändrades. Det skedde med overheadbilder där det angavs exakt när i tid uppgifterna lämnades av Thomas Quick respektive Anna-Clara Asplund och hur Quick ändrade sin berättelse över tid.
3 Bevisningen i fallet Trine Jensen 1981
Trine Jensen var 17 år när hon försvann den 25 augusti 1981 från centrala Oslo. Hon hittades mördad en och en halv månad senare, den 11 oktober. En omfattande polisundersökning gjordes och tusentals förhör hölls, men utredningen ledde inte till att någon misstänkt kunde utpekas. Dödsfallet väckte stor uppmärksamhet i norska tidningar. Vid polisförhör på Säters sjukhus framkom att Thomas Quick hade kunskaper om omständigheterna kring Trine Jensens död. Han förhördes av norsk polis och ville vallas på de platser som var aktuella för att få bättre förutsättningar att berätta. Under en vallning den 16 augusti 1999 vägledde han de personer som deltog praktiskt taget ända fram till den plats där Trine Jensens kropp hade hittats arton år tidigare.
1 Fyndplatsen
Vid vallningen anvisade Quick en märkligt kraftig trädgren som riktmärke mot fyndplatsen, varefter denna lokaliserades. Grenen hade inte nämnts tidigare. Även i övrigt pekade han ut området vid fyndplatsen utan större tvekan. Han hamnade ca 30 meter från den faktiska platsen, och ställena var mycket lika. (Det sagda framgår av videofilmen från vallningen.) I förhör före vallningen visade han på skisser hur närmiljön kring Trine Jensens kropp såg ut. Det gäller bl.a. markanta lutningsförhållanden, som man inte hade kunnat tillgodogöra sig från pressfoton.
2 Vägen till fyndplatsen
Vägnätet i Oslos utkanter var helt ombyggt vid vallningen, bl.a. med en ny sträckning av E 18. Quick påvisade den gamla utfarten. Därifrån lotsade han under stundtals svår ångest vallningsteamet fram till fyndplatsen. Några hundra meter innan han tog av på den vägsträcka som ledde fram till rätt plats reagerade han med mycket starkt ångest när han såg vägkorsningen. De som var med i bilen sa att det var uppenbart att han visste var han skulle ta av. (Det skedda framgår av videofilmen från vallningen.)
3 Stopp på p-plats
I förhör berättade Quick att han stannade till på en p-ficka och snörde ihop Trines händer med handtagsremmen på hennes bag. Vid vallningen gjorde han spontant ett sådant stopp.
4 Kammen
Thomas Quick sa att han hade lagt en kam på Trine Jensens kropp. Det återfanns en kam på hennes kropp när hon hittades.
5 Väskremmen med strypsnaran
Quick berättade att han ströp Trine Jensen med remmen till hennes väska och gjorde en karakteristisk snara av den. Det var en löpsnara som drogs åt och fixerades med ytterligare en knut. En sådan snara av en väskrem fanns vid hennes kropp. Den var karakteristisk, och efteråt gjorde Quick knutar som i väsentliga delar överensstämde med knutar på remmen.
6 Skadorna på huvudet
Quick beskrev hur han hade slagit Trines huvud hårt mot taket på bilen när de steg ur vid mordplatsen. Han beskrev också hur han senare när han bar henne hade slagit hennes huvud upprepade gånger mot trädstammar som han passerade. Rättsläkarna konstaterade skador på båda sidor om kraniet som kunde ha uppkommit på det sätt som Quick hade berättat.
7 Trine avklädd på underkroppen
Quick sa att Trine var avklädd på underkroppen när han lämnade henne. Hon återfanns på det sättet.
8 Framstupa sidoläge
Quick sa att han lämnade Trine i framstupa sidoläge. Det var så hon låg när hon hittades.
9 Kvistar på kroppen
Quick sa att han lade några få grenar över Trines överkropp när han lämnade henne. Det stämmer med fynden av enstaka grankvistar som täckte överkroppen.
10 Den röda bilen
Flera vittnen hade oberoende av varandra sett en röd mindre bil med en man och en kvinna som bråkade med varandra under färd. Bilen framfördes vingligt och ett vittne såg den stanna till på en p-ficka. Ett annat vittne hade sett mannen trycka ner kvinnan mot golvet. Quick sa att han hade använt en röd mindre bil vid det här tillfället och att han stannade vid en parkeringsficka. Vid vallningen gjorde han spontant ett stopp just vid den parkeringsficka där vittnet hade sagt att den röda bilen stannat till. Vittnenas uppgifter stämde även tidsmässigt väl med Quicks berättelse.
11 Christiansons kunskapstest
En grupp om tio personer, varav två erfarna brottsutredare vid polisen, fick ta del av pressklipp från olika svenska och norska tidningar. Uppdraget var att de skulle beskriva offren (såväl Trine som Gry), hur gärningarna hade utförts, fyndplatsen samt skadebilden. De skulle tänka sig att de var gärningsmannen. Svaren jämfördes med de uppgifter som Quick hade lämnat under förhör. Resultatet visade att Quick hade kunnat lämna avsevärt fler korrekta faktauppgifter än de personer kunde som hade att utgå från sin egen föreställningsförmåga och vad som hade publicerats i tidningarna. Han kände till ungefär tio gånger fler okända fakta än försökspersonerna gjorde.
4 Bevisningen i fallet Appojaure (Janny och Marinus Stegehuis) 1984
Janny och Marinus Stegehuis var från Nederländerna. De var i Sverige på semesterresa sommaren 1984. Janny var trettiofyra år, Marinus trettionio. De kom den 12 juli på eftermiddagen till en plats vid sjön Appojaure invid Stora Lulevattnet nordväst om Porjus i Norrbotten, och reste sitt tält där. Det bestod av innertält och yttertält. Följande dag, den 13 juli, upptäckte några turister som kom till platsen ett nedrasat tält med i varje fall en död människa i. Polis larmades till platsen och fann Janny och Marinus Stegehuis döda i tältet. De hade dödats med kniv, och det fanns ett antal perforeringar genom tältduken. Det inträffade ledde till en omfattande utredning, men utan att några avgörande spaningsresultat kunde nås. I november 1994 började Quick i samband med terapisamtal på Säters sjukhus tala om Appojauremorden och erkände så småningom att han hade mördat paret Stegehuis. Han uppgav också att han hade en medgärningsman som i domen benämns Jonny. Eftersom det inte fanns någon bevisning som band denne till gärningen lades förundersökningen mot honom ned.
1 Skissen över tältplatsen
Quick ritade vid förhör långt före vallningen en skiss över tältplatsen, och framför allt över vägen dit, som stämde mycket väl förutom att tält och bil var felplacerade. Han ritade bl.a. en slingrande väg som var karakteristisk.
2 Cykeln i Jokkmokk
Quick berättade att han stal en cykel som han åkte runt på och att den hade fel på en växel. Det fanns bara en cykel som var anmäld stulen vid den tidpunkten. Den anmäldes stulen den 16 juli och mordet skedde den 12–13 juli 1984. Cykelägaren bekräftade att det var fel på växelnavet. I förhör uppgav Quick att han trodde cykeln var en Crescent, vilket stämde.
3 Mannen på Domus
Quick sa att han hade sett en man vid namn Henry Lundmark på Domus men aktat sig för att själv bli sedd. Han kände igen Lundmark från sin tid på folkhögskolan i Jokkmokk. Henry Lundmark säger att han mycket väl kan ha varit på Domus vid det tillfället. Han hade varit i fjällen och kommit hem samma dag. Han hade ingen mat hemma och måste därför gå och handla. Det var annars ovanligt för honom att besöka Domus.
4 Gällivare centralstation
Quick berättade att han träffade konstnären Maj Doris Kristina Rimpi på Gällivare centralstation och att hon berättade att hon hade haft en utställning i Stockholm. Hon sa att hon träffade honom någon gång och att det mycket väl kan ha varit sommaren 1984. Hon är nästan säker på att det var på Centralstationen i Gällivare. Hon kan ha nämnt en utställning i Stockholm eftersom hon hade en sådan i maj 1984.
5 Medhjälparen F
Quick angav F som medgärningsman i Appojaure. F hade inget hållbart alibi. Han kan dock eventuellt ha varit på Södersjukhuset i Stockholm vid 23.00-tiden kvällen efter mordet. F muckade från ett fängelsestraff några dagar före mordet och sa då till sin kontaktperson att han skulle åka till Jokkmokk för att träffa släktingar. Quick beskrev i förhör att han var inne på ett kafé i Jokkmokk där han kom i kontakt med F. Utredningen visade att kaféet hade öppnat för säsongen några dagar tidigare. Det kan te sig osannolikt att Quick skulle kunna träffa rätt såväl beträffande F:s frisläppande som när det gällde öppnandet av kaféet för säsongen.
6 Besöket hos N
Quick berättade i förhör om en man N och ett besök i dennes bostad i samband med morden i Appojaure. Quick sa att han hade lärt känna N under studietiden i Jokkmokk. Han kunde beskriva relativt väl hur det såg ut i N:s bostad. (Dock kunde han ha träffat N i något annat sammanhang.)
7 Attacken i tältet och skadorna, rättsläkarintyget
Quicks beskrivning av hur attacken gick till stämmer mycket väl med fynden på mordplatsen. Det finns en rad detaljer som stämmer. Bland annat rättade han sig när det gällde ett hugg rakt uppifrån, han hade rätt i att det hade använts flera olika knivar och han kände till en krosskada på mannen. Han sa också att det inte varit något motstånd när han högg i mannen men däremot när han högg i kvinnan. Det stämde med skadorna som träffade i hårda benpartier på kvinnan, bland annat i bröstkorgen. Vidare beskrev han ett speciellt hugg i halsen på mannen som handlade om att han tänkte skära av denne huvudet. När rättsläkaren fick höra detta reagerade han och sa att det förklarade varför det hugget hade en annan karaktär än de övriga. – Quick hade före rekonstruktionen berättat om överfallet på i huvudsak det sätt som han visade vid rekonstruktionen.
5 Bevisningen i fallet Gry Storvik 1985
När Gry Storvik mördades var hon tjugotre år gammal. Hon påträffades död den 25 juni 1985 på en parkeringsplats en bit utanför Oslo. En polispatrull hade iakttagit henne strax efter midnatt samma dygn i Oslo centrum. En grundlig polisutredning gjordes men ledde inte till misstankar mot någon viss person. Även detta dödsfall väckte stor uppmärksamhet i norska tidningar. – Under vallningen med anledning av mordet på Trine Jensen passerade bilen alldeles intill den parkeringsplats där Gry Storvik hade påträffats fjorton år tidigare. Thomas Quick reagerade enligt domen mycket starkt där. Ingen av de andra i bilen kände till fallet. Quicks reaktion föranledde norsk polis att förhöra honom även om Gry Storvik, och den 1 september 1999 delgavs han misstanke om mordet.
1 Spontana reaktionen om närhet
I samband med vallning i Norge angående mordet på Trine Jensen pekade Quick oombedd ut fyndplatsen beträffande ett annat mord. Man kom i närheten av den fyndplatsen eftersom Quick enligt sin berättelse körde i samma riktning som vid mordet på Trine Jensen. Ingen av de andra i bilen kände till Gry-fallet. Händelsen medförde att utredningen om mordet på Gry Storvik sattes igång på nytt efter att flera år tidigare ha avslutats utan utredningsresultat.
2 Bergspartiet och kraftledningsstolpen
Vid den plats där Grys kropp hittades fanns ett bergsparti i den motsatta kanten av p-platsen och en kraftledningsstolpe vid utfarten. Dessa berättade Quick om utan att de hade framgått av vad som hade publicerats i medierna.
3 Byggtomten i prostitutionskvarteret
Quick sa att han träffade på Gry Storvik i ett område för prostituerade i Oslo och att han hade ställt bilen vid en byggarbetsplats. Gry Storvik och en väninna hade iakttagits av spanare i de kvarteren under den kväll då hon försvann. Hon hade även iakttagits på en salladsbar med väninnan i samma område. I området pågick en större byggverksamhet vid den tiden. Gry Storvik var prostituerad.
4 Kräkningen
Gry Storvik hade enligt rättsläkarutlåtandet kräkts i samband med att hon dödades. Detta var inte känt för utredarna när uppgiften kom från Thomas Quick att ett av mord-offren hade kräkts, och den hade inte heller omnämnts i medierna. Under denna utredning ville polisen komma ifrån anklagelser om otillbörlig påverkan, varför förhörsledaren inte fick ta del av den tidigare utredningen innan Quicks berättelse var slutlig. Seppo Penttinen visste alltså inget om den tekniska utredningen, de rättsmedicinska fynden etc. (Quicks berättelse växte fram med ändringar och avvikelser på ungefär samma sätt som berättelserna beträffande övriga mord.) (Det är något osäkert om Quick kan ha fått del av uppgiften om kräkningen innan han själv nämnde den. Bland annat en norsk journalist vid namn Hunstad kan möjligen ha nämnt saken för honom.)
5 Huvudskadan
Quick sa att han hade använt baksidan av en yxa som han slagit mot Gry Storviks huvud. Rättsläkare konstaterade att den uppkomna krosskadan i Grys huvud var rätt lokaliserad, rätt beskriven och kunde ha uppkommit på det sätt som Quick berättat.
6 Blåmärken/skrapsåren i ryggslutet
Quick sa att han bakband Grys armar och lade henne på rygg när han våldförde sig på henne. Blåmärkena kan enligt rättsläkaren förklaras av att hennes armbandsur åstadkommit märkena.
7 Likfläckarna
Quick uppgav att han hade haft den döda kroppen efter Gry Storvik liggande på vänster kroppssida i sin bil, mellan fram- och baksätet, under ett antal timmar. Han sa vidare att han hade observerat blånader på hennes kropp när han senare placerade henne på parkeringsplatsen. Rättsläkare konstaterade utbredda likfläckar på den sida av kroppen som Quick hade angett (vänster). Och det konstaterades att de kunde ha uppkommit under det antal timmar som Quick nämnt.
8 Blödningen från näsan
Vid obduktionen av den döda kroppen efter Gry Storvik kunde man se en blodrinning från näsan. Blodet hade stelnat och runnit i motsatt riktning mot hur hon låg när hon påträffades. Det stämde med hur Quick berättade om hur han hade henne mellan sätena.
9 Presenningen
Quick sa att han använde en presenning som underlag när han dödade Gry Storvik. När den döda kroppen hittades var den naken och det fanns ingen växtlighet eller smuts på ryggsidan.
10 Klockan
Quick sa att Gry Storvik hade kvar sin klocka på armen när han lämnade henne. Det stämmer med hur hon hittades.
11 Vitt intill kroppen
Quick sa i förhör att han placerade kroppen efter Gry Storvik intill något som han upplevde som vitt och som kunde ha varit en sten. Intill kroppen fanns en vitaktig större sten.
12 Hur kroppen låg vid fyndplatsen
Quick sa i förhör att han mindes en lyktstolpe i närheten av och till vänster om kroppen efter Gry Storvik, sedd från den plats där han ställde sin bil vid dumpandet av kroppen. Han sa också att han placerade kroppen med huvudet nära en mörk bil. Detta stämmer med undersökningen av platsen.
13 Bilspåren
Quick visade på en skiss hur han körde med bilen på den grusbelagda parkeringsplatsen där han sa sig ha lämnat Gry Storvik. I den tekniska utredningen finns bilspår dokumenterade på det sätt som Quick angav.
14 Christiansons kunskapstest (samma som i avsnitt 3 p. 11)
En grupp om tio personer, varav två erfarna brottsutredare vid polisen, fick ta del av pressklipp från olika svenska och norska tidningar. Uppdraget var att de skulle beskriva offren (såväl Trine som Gry), hur gärningarna hade utförts, fyndplatsen samt skadebilden. De skulle tänka sig att de var gärningsmannen. Svaren jämfördes med de uppgifter som Quick hade lämnat under förhör. Resultatet visade att Quick hade kunnat lämna avsevärt fler korrekta faktauppgifter än de personer kunde som hade att utgå från sin egen föreställningsförmåga och vad som hade publicerats i tidningarna. Han kände till ungefär tio gånger fler okända fakta än försökspersonerna gjorde.
6 Bevisningen i fallet Yenon Levi 1988
Yenon Levi var israelisk medborgare. Han kom till Sverige i maj 1988 och var då 24 år gammal. Han var på Stockholms centralstation söndagen den 5 juni eller måndagen den 6. Därefter finns inga spår efter honom förrän den 11 juni. Då påträffades han död, mördad, intill en skogsbilväg i Rörshyttan, Dalarna. Mordet på Yenon Levi var ett av de mord som Thomas Quick erkände med början år 1993. Brottsutredningen beträffande detta mord avslutades våren 1997 och rättegången hölls i Hedemora tingsrätt i maj det året. Från början var även en annan person, M, misstänkt för mordet och enligt Quick var denne med. Brottsutredningen mot M lades dock ned i brist på bevis. Åklagaren ansåg det alltså inte räcka med Quicks berättelse när M nekade.
1 Blodet på Levis undertröja
Efter obduktionen och efter en första teknisk undersökning berättade Thomas Quick att han efter mordet på Yenon Levi hade kommit tillbaka och smekt kroppen innanför kläderna. Då ställdes en ny fråga till SKL om hur blodet hade avsatts på tröjan. I SKL:s utlåtande sägs: ”På insidan av brynjan E3 iakttogs blodlika besudlingar som delvis har avsatts vid smetande kontakt med föremål eller liknande som varit besudlat med inte helt stelnat blod. Frågan om nämnda besudlingar har avsatts vid kontakt med en blodbesudlad hand lämnas öppen.” På fråga om likmaskar kunde ha orsakat smetningen svarade SKL nej. – Det rör sig alltså om ett tekniskt bevis som tillfördes utredningen av Quick själv efter den tekniska undersökningen. (Den åklagare som hade hand om fallet efter resningsbeslutet ifrågasatte hos riksåklagaren om inte resningsbeslutet borde överklagas. Det skedde sedan åklagaren – Fredric Skoglund i Falun – hade fått kännedom om detta bevis, vilket hade missats av överåklagaren Björn Ericson i resningsprocessen och därför inte varit uppe i hovrätten. RÅ sade dock nej.)
2 Kniven av sameslöjd
Yenon Levi hade skrivit till sin mamma att han hade köpt ett par knivar i trä snidade på ett speciellt sätt. Enligt Quick fanns det en kniv i sameslöjd i Levis packning. Detta hade det inte stått något om i tidningarna.
3 Olika sorters skog
Thomas Quick jämförde i tidiga förhör i Säter karaktären på skogen i Piteå respektive Rörshyttan. Han beskrev Piteåskogen så att det bl.a. var glest mellan träden och att det luktade myr. Senare påpekade han, opåkallat, att skogen i Rörshyttan var mer "oskött" än den i Piteå. Uppgifterna stämde väl.
4 Vägen till fyndplatsen
När man skulle köra till fyndplatsen anvisade Quick vägen med stor säkerhet och på eget initiativ. Man körde förbi rätt avtagsväg vid två tillfällen och Quick sa då ifrån att man skulle vända tillbaka.
5 Skadebilden
Quick beskrev två exakt lokaliserade och detaljbeskrivna huvudskador. Det var en skada till höger baktill på hjässan, en 1–2 cm glipande sårskada. Den andra var i vänster tinningregion, en skålformad intryckning som förorsakade en blödning ur vänster öra. Båda skadorna stämmer med rättsläkarutlåtandet.
6 Blödningen ur vänster öra
Rättsläkarutlåtandet beskriver att det fanns intorkat blod på Yenon Levis vänstra ansiktshalva. Det stämde med Quicks beskrivning av en skada i huvudet som han sa sig ha tillfogat Levi.
7 Axelskadan
Quick berättade att Yenon Levi ramlade och skadade sin högra axel. Rättsläkarutlåtandet beskriver skador på ovansidan av höger axel som motsvaras av Quicks beskrivning.
8 Revbensskador och inre bukskador
Quick beskrev trubbigt våld mot Yenon Levi med en träpåk i form av kraftiga ”spearingstötar” med änden av påken mot högra sidan av Levis bål. I rättsläkarutlåtandet sägs att Quicks uppgift stämmer med ett revbensbrott hos Levi. Quick beskrev vidare att han hade stampat mot Yenon Levis buk då denne låg på marken. I rättsläkarutlåtandet sägs att de inre konstaterade bukskadorna på Levi kan ha uppkommit på det sätt som Quick hade berättat.
9 Ordningsföljden på skadorna
Quick beskrev att Yenon Levi dog efter det andra slaget, som träffade vänster tinningregion. I rättsläkarutlåtandet sägs att Quicks beskrivning överensstämmer med att den döda kroppen efter Levi företett omedelbart dödande skador i den regionen.
10 Levis matintag
Quick sa att Yenon Levi inte intog någon föda de sista fyra timmarna. I rättsläkarutlåtandet sägs att den nästan totala avsaknaden av magsäcksinnehåll överensstämmer med denna uppgift.
11 Påk utan bark
Quick sa att den påk han använde mot Yenon Levi var ”trären”, dvs. i avsaknad av bark. Det stämmer med fyndet på platsen. Uppgiften fanns inte i medierna, vilket noteras i domen.
12 Glipa mellan byxor och tröja
I förhör beskrev Quick att han lämnade Yenon Levi med en glipa mellan tröja och byxa. Den uppgiften stämmer med foto 16 i det tekniska protokollet.
7 Bevisningen i fallet Therese Johannessen 1988
På kvällen söndagen den 3 juli 1988 upptäckte Therese Johannessens mamma att hennes flicka, som var nio år gammal, var försvunnen. De bodde i området Fjell i Drammen i Norge. Ett par timmar efter försvinnandet anmälde mamman Therese som saknad, varefter en stor spaningsinsats inleddes. En av de största brottsutredningarna som förekommit i Norge drogs igång. Bland annat hördes omkring 11 000 personer, varav närmare 2 000 formellt, och kontrollerades drygt 4 000 fordon. Från början var ett hundratal poliser sysselsatta med utredningen, som emellertid inte ledde till något resultat. Enligt domen kunde inte över huvud taget någon misstanke riktas mot någon person som kunde tänkas ha med försvinnandet att göra. – I februari 1996 kontaktade svensk polis sina norska kolleger i Drammen. Thomas Quick hade då lämnat vissa uppgifter som förde misstankarna mot honom. Utredningen bedrevs därefter gemensamt och parallellt av norsk och svensk polis. Quick förhördes i Sverige vid tjugofyra tillfällen och utskrifterna från förhören, nedskrivna i dialogform, översändes till Norge där de jämfördes med fakta. Vid två tillfällen, i april 1996 och juni 1997, skedde vallningar i Norge. Thomas Quick redogjorde då på plats för vad som enligt honom hade hänt. Riksadvokaten i Norge begärde omsider att åtal skulle väckas i Sverige, Thomas Quick åtalades i mars 1998 och huvudförhandlingen hölls i april och maj samma år. – Liksom i fråga om mordet på Yenon Levi var även här M misstänkt. Enligt Quick var M med, men denne nekade. Brottsutredningen mot M lades ned i brist på bevis och åklagaren ansåg det alltså inte heller här räcka med Quicks berättelse.
1 Inristningen i björken i Örjeskogen
Vid en bergsformation som såg ut på det sätt som Quick hade beskrivit hittade man en inristning i en björk som han i förhör om mordet på Therese Johannessen sa sig ha gjort vid tillfället. Det var han som började tala om inristningen. Först när han talade om den ritade han ett liggande Y i en fyrkant och angav en plats där ingen inristning hittades. När han fick beskedet att ingen inristning hade hittats gjorde han en skiss med bl.a. en ”kal sten” som låg i ett område i närheten men där polisen inte hade letat (se p. 2). Med hjälp av skissen hittades (den 23 oktober 1996) en inristning, och när detta berättades för Quick ritade han en skiss som var påfallande lik. (I den senare delen är omständigheten inte unik eftersom Quick kan ha fått hjälp med skissens utseende.) Polisen fick inristningen daterad vid ett lantbruksuniversitet i Norge. Bedömningen var att inristningen var gjord samma sommar som Therese försvann. Vid den plats där skissen hittades hade också en liksökhund markerat.
2 Klipputsprånget
Quick berättade om ett näsliknande klipputsprång i Örjeskogen innan han vallades där. Han ritade en skiss där klippan benämns ”kal sten”. Den skulle finnas längs en vägsträcka till vänster i en T-korsning, i en högerkurva med branta slänter vid sidan om vägen. Detta visade sig stämma. På Quicks skiss finns en liten cirkel på rätt sida om ”Kal sten”. Där anträffades björken med inristningen.
3 Sågbladet i Örjeskogen
Quick berättade att han hade använt en såg på Thereses kropp. Ett blad till en såg (en s.k. bågfil) anträffades där han hade berättat i ett förhör att den skulle finnas, mellan ”bäcken” och vändplanen vid ”Väg B/Torget”. Bladet hittades med metalldetektor dagen efter att han hade sagt var det skulle finnas.
4 Bålplatsen vid Ringentjärn
Thomas Quick pekade ut en specifik klippskreva intill Ringentjärn, där han sa att han hade hanterat kroppsdelar efter Therese. Vid teknisk undersökning anträffades kolrester och en avhuggen smal stam från en rönn där. Snittet på rönnen daterades till sommaren 1988, då Therese försvann.
5 Vägbommen
När Quick skulle visa den plats där han gjort sig av med kroppen efter Therese Johannessen pekade han ut en skogsväg som var spärrad med en vägbom och ett hänglås. Han förklarade att man måste åka in där och att det hade gått bra i samband med mordet. I utredningen blev det klarlagt att bommen vanligtvis var stängd, men att den mycket väl kunde ha varit öppen den natt då Quick sa sig ha varit där. Det pågick nämligen just den natten arbete på en anläggning i området.
6 Huset och häcken vid Haerland kyrka
Ett av husen vid Haerland kyrka sa sig Quick inte känna igen vid vallningen. Det hade uppförts 1994, alltså sex år efter mordet på Therese. Vidare sa han att det hade funnits en häck invid kyrkan där han haft tankar på att gömma Therese. Häcken var borta vid vallningen. Norsk polis kunde genom några gamla fotografier få bekräftat att det hade funnits en häck på den plats som Quick hade pekat ut. Även häckens utseende stämde med beskrivningen. Även i övrigt beskrev Quick på ett rättvisande sätt hur det såg ut vid Haerland kyrka och i Örjeskogen år 1988.
7 Zampos markering i klippskrevan
På flera av de platser där Thomas Quick sa sig ha hanterat barns döda kroppar markerade liksökhunden Zampo tydligt. Oftast gick det till så att Quick först pekade ut en plats. Sedan fick hunden söka utan att hundföraren (John Sjöberg) visste något om var Quick pekat. I Örjeskogen markerade hunden vid den klippskreva där Quick hade sagt att han hade hanterat kroppen.
8 Zampos markering i övrigt i Therese-utredningen
Zampo markerade på ytterligare ett ställe i Örjeskogen där Quick sa att han hade hanterat Thereses kropp. Sökningarna är filmade.
9 Den norska hunden Oscars markeringar på pläden
En pläd som Quick sa sig ha använt vid mordet på Therese hittades vid sökning med en norsk liksökhund, Oscar. Ca ett halvår efter att norsk polis hade tagit bort pläden gjordes en ny sökning med samma hund i området. Hunden markerade på den plats där pläden hade legat, inte på något annat ställe.
10 Pläden hade lagts ut någon gång 1987-89
Vid undersökning av den pläd som nämns i p. 9 blev resultatet att den hade blivit lagd på platsen någon gång åren 1987–89. Det stämde med tidpunkten för mordet på Therese.
11 Bräderna i bostadsområdet Fjell
Thomas Quick berättade spontant att det låg brädor i en slänt i bostadsområdet Fjell, där Therese Johannessen bodde, och han preciserade: ”färskt virke 7–10 st. och en längd av ca 150 cm”. Uppgifterna stämde. På ett foto dagen efter att Therese försvann ser man att ett byggarbete med sådana brädor pågick. – Den kriminaltekniska utredningen efter Quicks erkännande visade att det då fanns en bräda kvar i slänten. Längden var knappt 170 cm. Den var mossbevuxen och beräknades ha legat där mellan sju och femton år, vilket täcker tidsramen.
12 Balkongerna i bostadsområdet Fjell
Quick nämnde vid vallningen i bostadsområdet Fjell utanför Drammen, där Therese Johannessen bodde, på frågan om det fanns något i miljön som hade tillkommit eller blivit förändrat sedan 1988: "Jag skulle vilja ha det till vita balkonggavlar." Det stämde. De målades om från vitt till gult året efter att Therese hade försvunnit.
13 Skissen över Fjell
Före den första vallningen angående mordet på Therese Johannessen ritade Thomas Quick en skiss över Fjell som stämmer väl med verkligheten.
14 P-platsen vid vägen mot Fjell
En parkeringsplats vid vägen mot Fjell var enligt Quick belagd med grus 1988, vid vallningen var det asfalt. Det stämde att den hade varit grusbelagd år 1988.
15 Daghemmet och banken
Quick sa att det hade funnits ett daghem vid p-platsen i Fjell och även en bank. Det stämde att de hade funnits när Therese försvann men lagts ner före vallningen.
16 Stängd väg mot Fjell
Vid vallningen anvisade Quick en väg som visade sig vara avstängd. Det framgick i utredningen att det vid tiden för Thereses försvinnande var en av flera möjliga uppfarter till Fjellområdet.
17 Astmaandning
Thomas Quick berättade om Thereses "astmaandning" i ett förhör där förhörsledaren frågade om hon gjorde motstånd när han tog henne. Det bekräftades av mamman att hon andades så ibland och att det hade samband med hennes atopiska eksem.
18 Eksem
Thomas Quick berättade att Therese hade ”en mindre färsk ärrbildning” på armen. Mamman höll i sitt förhör därefter det för ”övervägande sannolikt” att Therese hade sår eller ärr på en eller båda armarna den dagen. Therese hade atopiskt eksem och hade samma sommar sökt läkarvård för detta. Quick beskrev det vid senare förhör så att det var ”kraftiga hudrodnader”. Han nämnde detta utan att någon tidigare hade fört det på tal.
19 Utvuxna framtänder
Quick sa att Thereses framtänder hade vuxit ut längre än vad tidningsbilder visat. Det är korrekt i förhållande till vad hennes mamma sa i förhör och vid rättegången.
20 Den krockade Mazdan
Den Mazda som enligt Quicks berättelse användes i samband med mordet på Therese Johannessen visade sig ha krockats och därefter skrotats. Den utpekade medbrottslingen M hade enligt Quick kört bilen mot en tall.
21 Metallbit och kol vid bålplats
Vid en plats där Quick sa att han hade eldat upp delar av Therese Johannessens kropp hittades en metallbit som enligt en teknisk undersökning kunde vara en del av det nät eller galler som Quick sa att han hade använt. Det hittades också kol. (Jfr p. 4.)
8 Ursprungssannolikheten
Med ”ursprungssannolikheten” avser jag här sådana omständigheter som inte kan sägas utgöra bevisning i egentlig mening men som påverkar bevisvärderingen avseende alla åtta mord.
1 Erkännandena
Quick erkände alla åtta morden (och ytterligare elva, lite grand beroende på hur man räknar). Sedan han tagit tillbaka erkännandena kan de inte längre betraktas som bevis. Men de är en omständighet som man får bära med sig i bedömningen av den bevisning som finns kvar. Att han erkände saknar naturligtvis inte helt betydelse ens sedan erkännandena tagits tillbaka. Det gäller särskilt med hänsyn till att Quick kunde berätta så många detaljer som gav stöd för hans erkännanden.
2 Berättelsernas karaktär och sammanhang
Quicks berättelser var detaljerade och hemska. Många som deltog i utredningarna och rättegångarna ansåg att intrycket var att berättelserna var autentiska och framstod som mycket trovärdiga. Det handlade inte minst om det sammanhang som Quick satte in berättelserna i, med täta fantasier om våld och mord, särskilt på unga pojkar.
3 Quicks bakgrund med våld och tidigare övergrepp
Thomas Quick hade en bakgrund med allvarliga övergrepp. Han dömdes för fyra sexuella övergrepp mot pojkar i slutet av 60-talet. Han gjorde sig också skyldig till ett allvarligt knivöverfall år 1974. Han högg en man (Lennart Höglund) i dennes lägenhet i Uppsala 12 eller 13 gånger med en kniv, och det sågs som en tillfällighet att Höglund överlevde. Åklagaren meddelade åtalsunderlåtelse, dvs. det blev inte någon rättegång. Anledningen var att det stod klart att Quick skulle komma att återföras till Säters sjukhus för sluten psykiatrisk vård oavsett om det blev någon dom eller inte. Vidare dömdes han år 1991, tillsammans med sin yngre kamrat M, för ett rån med inslag av kidnappning och allvarliga hot.
4 Den psykiatriska diagnosen
År 1970 uttalade läkaren i ett rättspsykiatriskt utlåtande att Thomas Quick var en sadistisk pedofil som var utomordentligt farlig för annans säkerhet. Vid en rättspsykiatrisk undersökning i mars 1991 fick Thomas Quick den kliniska diagnosen personlighetsstörning på borderlinenivå kombinerad med allvarlig impulskontrollstörning och sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska drag.
5 Alla utredningar nedlagda när han erkände, morden ouppklarade
Under de år då Quick var ute från Säter, 1976–91, skedde många mord som var ouppklarade och betraktades som ”kalla”, dvs. de aktiva polisutredningarna hade avslutats. Quick erkände att han hade begått i varje fall fjorton mord under dessa år, därtill ett par mord före år 1976 som inte heller hade klarats upp. Det rörde sig om personer som utan tvivel var mördade eller i några fall försvunna sedan många år.
6 Det finns ingen annan rejält misstänkt
Det fanns vid tidpunkten för åtalen inte någon annan rejält misstänkt till något av morden. Och det finns fortfarande inte någon rejält misstänkt. Beträffande Johan Asplund åtalades dock en annan man av föräldrarna och dömdes i tingsrätten för att ha fört bort Johan. Han frikändes sedan i hovrätten. När det gäller Levi-mordet, Therese-mordet och Appojauremorden fanns misstänkta personer, men vid utredningarna hittades ingen substans i misstankarna.
7 Nästan alla uppfattade att Quick i huvudsak talade sanning
Under drygt tio år var nästan alla som arbetade med terapin och utredningarna övertygade om att Quick talade sanning. Om han ljög lyckades han lura nästan alla under många år och alltså framstå som trovärdig trots de i så fall ganska omfattande lögnerna.
8 Cigarrettpaketet med könshåren
Man hittade ett cigarrettpaket med avklippta könshår från två personer gömda bakom en vägg i ett hus i Korsnäs där Thomas Quick tidigare hade bott. Cigarrettpaketet är från en tidpunkt som ligger efter den tid då han bodde i huset. Det gick inte att DNA-bestämma könshåren. De hittades med hjälp av liksökhund. (Man letade där med hjälp av hunden för att Quick hade sagt att det kunde finnas något av intresse där.)
9 Zampos markeringar i ärenden som inte åtalades
Det finns flera exempel på hundsökningar utöver de som har nämnts i samband med morden på Johan Asplund och Therese Johannessen. Dessa sökningar har betydelse för bedömningen av Quicks uppgifter i allmänhet. En sådan sökning är från september 1998, då Quick vid Sågmyra utanför Falun pekade ut vad han kallade en ”levnadsstig” där han sa sig ha begravt fragment av kroppar vid sju platser på kort avstånd från varandra. Han ritade också en skiss med sju markerade punkter i form av en halv hästsko. Hunden Zampo markerade vid sex specifika punkter inom samma område. Hundföraren John Sjöberg skrev så här i sammanfattningen i protokollet från sökningen: ”Zampo visade inget intresse för någon speciell plats under huvuddelen av söket. Avslutningsvis sökte vi av en liten myr som låg utanför det ordinarie sökområdet. Vid detta sök blev Zampo som förbytt och han markerade på 6 platser i en hästskoform på myren. Han nosar intensivt över hela myren och är väldigt energisk i sitt sök.”
Ytterligare ett exempel på Zampos förmåga att hitta platser som Thomas Quick pekat ut finns från utredningen om Marianne Rugaas Knutsens försvinnande. Quick erkände att han hade dödat flickan inte långt från den plats där han sa sig ha dödat Therese Johannessen. Någon vallning med Quick skedde inte i denna utredning. Men från förhörsrummet i Säter beskrev han ett skogsparti i närheten av Klunds kyrka i Örje i södra Norge. Hans vägbeskrivning var så pass tydlig i förhållande till kyrkan att det var lätt att hitta den plats som han beskrev. Där markerade också såväl Zampo som norska liksökhundar. Inga fynd gjordes förutom kolrester. Att det söktes med olika hundar var ett led i en kvalitetssäkring.
10 Inte alibi
Quick har inte alibi för något av de mord som han erkände. Det kan tyckas att han borde ha kunnat finna alibi för åtminstone något av dem.
11 Mycket få konkreta omständigheter som talar mot hans skuld
Det har inte kommit fram något som i egentlig mening talar för att han är oskyldig till något av de mord som han erkände och dömdes för.
12 Inget i förundersökningarna gav skäl till misstanke att Quick ljög
Den som studerar förhörsprotokollen och förundersökningarna i övrigt finner inte något som visar annat än att det rörde sig om ett omsorgsfullt och skickligt genomfört polisarbete. Det fanns inte något som i egentlig mening ger anledning till misstankar om att Quick hittade på sina berättelser eller att utredningarna var ”båg”.
13 Boken Kvarblivelse
Thomas Quick skrev en bok, Kvarblivelse, som kom ut år 1998. Där väver han ihop berättelserna om de brott som han oomstritt har begått och andra händelser i livet med berättelser – i många fall detaljerade – om de mord som han erkände. Det är svårt att läsa boken utan att få intrycket att även det som han berättar om morden är sant. Och om det inte är sant bör det ha varit svårt att skriva ihop med sanna berättelser på det sätt som han i så fall gjorde.
14 Quick skrev grova sexualsadistiska texter på Säter
I sitt kollegieblock på Säter skrev Quick – efter att han hade börjat erkänna morden – explicita detaljerade texter med sexuell njutning kopplad till pojkars död, förtäring av kroppsdelar m.m. (Jag avstår från att citera ur texterna.)
15 Den norska kvinnan som kom undan
En kvinna i Norge blev utsatt för våld av Quick enligt vad hon har berättat, ungefär på samma sätt som Trine Jensen och Gry Storvik. Enligt sin berättelse lyckades hon komma undan för att den som överföll henne avbröts av att en pojke dök upp på en klippa i närheten. Hon berättade sedan att hon hade känt igen Thomas Quicks röst i samband med att hon tältade vid Appojaure vid den tidpunkt då morden där begicks. Hennes dotter har bekräftat att de var i Jokkmokkstrakten vid tidpunkten för morden på makarna Stegehuis.
16 Kraniet efter Alvar Larsson och dylik bevisning
Thomas Quick berättade om flera mord som han sa sig ha begått. De uppgifter han lämnade stämde väl med fynd som gjordes. För att dessa uppgifter ska ha betydelse för bedömningen av bevisningen avseende de åtta mord som Quick dömdes för räcker det knappast med hans berättelser. Men i den mån en berättelse vinner starkt stöd av fynd kan den också anses ge stöd för hans berättande i allmänhet. Ett sådant exempel är fyndet efter Alvar Larsson. Kraniet efter honom påträffades på en ö dit Thomas Quick berättat att han rodde Alvar Larsson och dödade honom. (Dock berättade han detta först efter att kraniet hade hittats, vilket skedde år 1982.)
9 Avslutande kommentarer
Av förhörsprotokollen eller omständigheterna framgår att så gott som alla de uppgifter som Quick lämnade och som nämns ovan kom från honom själv utan att ha lockats ur honom genom ledande frågor e.d. Det står också klart att han inte kunde ha fått kännedom om mer än enstaka omständigheter genom tidningsläsning.
Jag har gjort matematiska beräkningar med den s.k. Bayes sats av bevisvärdet. Dessa visar att bevisvärdet vid samtliga mord är mycket högt. Den intresserade kan återfinna beräkningarna här: http://goranlambertz.se/book-extra/berakningar-av-bevisvardet-i-samtliga-mal/