Tolv böcker om Thomas Quick

av Göran Lambertz, den 13 april 2015

Här går jag igenom de böcker som har skrivits om Quickärendet och som jag känner till. Jag noterar dem i kronologisk ordning. Den första är från 1995 och den senaste från januari 2015. Jag redovisar kort innehållet i böckerna och ibland lite därutöver. Tanken är främst att ge en överblick och underlätta för den som vill gå vidare i läsandet. Josefssons och Råstams böcker granskas i boken, i kapitel 17 respektive 18.

 

1. Sten-Ove Bergwall: Min bror Thomas Quick – en berättelse om det ofattbara (1995)

Sten-Ove Bergwall skriver en del om sig själv i denna bok, men mest om brodern Sture och om familjen. Han skrev den när han var säker på – såvitt framgår av boken – att Sture Bergwall var seriemördare. Det skymtar inte fram något tvivel i det avseendet. När texten skrevs hade brodern dömts för tre mord.

Författaren skriver i boken att han kände att det var hans bror som hade mördat Johan Asplund när han fick höra att en man hade erkänt mordet. Eftersom detta mord var det första som Sture Bergwall erkände av de åtta som han dömdes för, kan det ses som anmärkningsvärt att Sten-Ove kände som han gjorde; vid det laget hade han inte annars någon direkt anledning att tänka på brodern som en mördare.

Sten-Ove Bergwall skriver angående pappan att denne inte gav någon kärlek, var svåråtkomlig och ofta nedstämd. Ibland var han också arg, men enligt Sten-Ove blev han slagen av pappan bara en gång. Enligt vad Sten-Ove visste slog inte pappan mamman, men han var sträng mot henne och de grälade. Sten-Ove kan inte förstå att pappan skulle ha våldfört sig sexuellt på Sture. Än mindre förstående är han för Stures anklagelser mot mamman, som Sten-Ove talar mycket gott om. Hon lyckades hålla familjen på fötter och var ofta på gott humör och energisk.

 

2. Dan Larsson: Mytomanen Thomas Quick (1998)

Enligt Dan Larsson var han först med att kalla Thomas Quick för mytoman. Det var 1994. Dan Larsson var då journalist på Norrländska Socialdemokraten och väckte visst uppseende med sin då avvikande hållning i Quickaffären. Han fick själv ordna med tryckningen och utgivningen av boken år 1998.

I sin bok går Dan Larsson igenom de mordfall som Thomas Quick dömdes för på cirka 200 av bokens 300 sidor. Ungefär hälften av denna genomgång ägnar han åt Appojauremordet, där han själv spelade en aktiv roll som förespråkare för en annan person som gärningsman. Han kallar denna person kroppsbyggaren och argumenterar utförligt för att denne är betydligt mer sannolik som gärningsman än Quick.

Larsson avfärdar genomgående bevisningen mot Quick, och menar att det borde ha stått klart för alla att denne hittade på sina berättelser. Han berör inte ursprungssannolikheten för Bergwalls skuld och går igenom delar av bevisningen med den tydliga ambitionen att nedvärdera den.

Tonen i boken är ibland raljant, men Larsson beskriver de personer som har tvivlat på Bergwalls skuld i oftast mycket uppskattande ordalag.

Boken kom ut i en ny, delvis omskriven, upplaga år 2012, och det är den jag har läst. Där triumferar Dan Larsson mångordigt, och fullt begripligt, med den stora seger han menar sig ha vunnit.

 

3. Thomas Quick: Kvarblivelse (1998)

I sin bok beskriver Sture Bergwall på ett sätt som närmast får beskrivas som poetiskt, lite undflyende men ibland rättframt hur han blev den han blev – enligt boken en seriemördare. Han skyller på övergrepp i barndomen, otrygghet och starka känslor som han inte kunde betvinga. Han beskriver flera mord ingående och berättar mycket levande om hur han mördade några av personerna. Texten ger intryck av att beskriva något självupplevt. Man kan inte dra några säkra slutsatser av det i och för sig, men de flesta skulle sannolikt säga att intrycket är att han beskriver något som han har minnen av.

När han berättar om de ganska många pojkmorden gör han det i ett sådant sammanhang att det blir en komplicerad komposition. Är dessa berättelser lögner medan omgivande texter är sanna? Ofta vävs berättelserna om morden mer eller mindre tydligt samman med sådant som säkert hände. Under en stor del av hans skrivande pågår rättegången angående mordet på Therese Johannessen.

För att den som vill ska kunna läsa hur han skriver om morden redovisar jag här de sidor i boken där de olika mord som han tar på sig – sammanlagt 26, 27 eller 28 – nämns. Enligt mina noteringar är detta på sidorna 7 (offret kallas Tony), 8 (Martin), 12f. (CZ), 56 (Thomas), 56 (Alvar/A), 63 (Thomas), 66 (B), 67f. (B), 67 (Thomas), 67 (CZ), 67 (Alvar/A), 72 (Thomas), 72 (B), 74 (E), 74f. (Thomas), 75 (F), 76 (F), 76f. (Thomas), 77 (mörka pojken), 78 (mörka pojken), 78 (Alvar/A), 78 (cykelpojken), 79 (cykelpojken), 79 (Alvar/A), 79 (mörka pojken), 81 (Thomas), 81 (F), 82 (C), 86 (E), 87 (CZ), 87 (D), 89 (CZ), 91 (CZ), 91 (E), 93 (CZ), 96f. (CZ), 101 (E), 101 (C), 124 (O), 124 (Johan/J), 172 (O.H.), 174f. (O.H.), 177 (T.J.), 181 (T.J.), 182 (T.J.), 186f. (T.J.), 189 (O.H.), 193f. (Appojaure), 200 (T.J.), 200 (Thomas), 201 (Alvar/A), 203 (T.J.), 203 (Dusjka/Du), 203 (G), 204 (Appojaure), 205 (Johan/J), 205 (Dusjka/Du), 205 (Eskilstuna), 205 (Värmland), 205 (Ma), 208 (Dusjka/Du), 209 (T.J.), 209 (Dusjka/Du), 212 (TO), 212 (L), 213 (B), 213 (Alvar/A), 213 (Dusjka/Du), 213 (Ma), 213 (JN), 214 (Ma), 214 (Dusjka/Du), 218 (Thomas), 218 (Alvar/A), 218 (Appojaure), 218 (JN), 218 (CZ), 220 (Appojaure), 220 (TO), 222 (T.J.), 222 (O.H.), 224f. (T.J.), 229f. (T.J.), 244 (Thomas), 244 (L), 246 (T.J.), 248 (YL), 249 (Dusjka/Du), 250 (YL), 255 (M), 265 (T.J.), 265 (Johan/J), 265 (CZ), 268 (YL), 269 (Alvar/A), 278 (CZ) och 286 (T.J.).

De enda av de mord som han dömdes för som han inte nämner i boken är, såvitt jag kan se, de på Trine Jensen och Gry Storvik.

På s. 16 skriver han som ett slags introduktion: ”Jag heter Thomas Quick. Jag är Sture Bergwall. Som Sture Bergwall var jag det försvarslösa barnet, den ogärningsman som dödade. Jag heter Thomas Quick och som bärare av det namnet är jag den Sture Bergwall som idag tar ansvaret för mina ogärningar och som vågar minnas min utsatthet som liten.”

Boken recenserades år 1999 av psykoterapeuten Cajsa Lindholm i Nordisk Psykologi.

 

4. Janne Mattsson: Gåtan Thomas Quick (2002)

Janne Mattsson intervjuade Sture Bergwall i många timmar, och denne berättade mycket ingående om hur hans personlighet växte fram och utvecklades. Det finns i boken ingenting som kan sägas tala för att det som Bergwall berättar om morden och andra övergrepp är påhitt. Författaren tror i allt väsentligt på Bergwalls berättelse, men menar också att den förvisso inte alltid är trovärdig utan vindlar fram mellan sant och osant, mellan dikt och verklighet.

I boken berättar Sture Bergwall om skolåren och om ungdomsåren. Han berättar om den framväxande drivkraften att utsätta pojkar för övergrepp och så småningom mörda. Utifrån hur hans berättelse återges i boken finns det inget som talar för att han skulle ha haft ett antal år mellan 1974 och 1991 då han inte gjorde sig skyldig till några övergrepp. Tvärtom framstår hans berättelse om dessa år nog för de flesta läsare som en ganska logisk följd av de händelser och förhållanden som kom före.

Bergwall förklarar sin tankevärld för Janne Mattsson, och denne varnar mycket kraftfullt för alla försök att hävda att det skulle vara fråga om påhitt från Bergwalls sida. Han skriver att det inte någonstans i det psykiatriska materialet finns något som talar för att Bergwall skulle vara mytoman.

För att förmedla något av vad Janne Mattssons ville säga med sin bok (Mattsson avled 2003) citerar jag några stycken ur hans förord:

 

Jag tror mig därför – utan att på något vis hävda att jag känner till allt om honom – ha en ganska omfattande och nyanserad bild av honom. Visserligen säger Quick själv att han är en skicklig manipulatör, en förutsättning för att klara av att döda ett trettiotal människor utan att åka fast. Men jag har aldrig haft någon känsla av att han velat utnyttja mig i syfte att ställa sig själv i en bättre dager och på så vis kanske jämna marken för en frigivning. Inte alls! Såväl Thomas Quick som jag själv är övertygade om att han antagligen kommer att få tillbringa resten av sitt liv bakom galler, i synnerhet om han inte ger upp sina gamla tankemönster, som innehåller längtan efter att döda, skända och stycka, att köpa sitt eget liv mot offrens död, som är det sjuka hos Thomas Quick.

Men att ge upp de gamla tankemönstren, och röja de platser där hela offer eller styckade delar finns gömda, skulle innebära att han släppte det sista greppet om sitt tidigare liv, något som han upplever som ett hot mot sitt nuvarande. Det skulle också innebära att han inte bara på ett tankemässigt utan också på ett känslomässigt plan skulle tvingas ta in all den smärta och sorg som han åsamkat så många offer och deras anhöriga. Och Thomas Quick är medveten om att detta kanske skulle leda till att han tar sitt eget liv som han, trots allt han ställt till med, ändå inte vill ge upp.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för en normal människa att förstå. Men det förklarar dels varför mordutredningarna tar så lång tid – Quicks berättande följer inte en tidsaxel utan en associationsaxel, vilket innebär att han i sitt berättande ständigt viker in på stickspår som han för ögonblicket associerar till, för att så småningom återkomma till utgångspunkten. Detta leder i sin tur till ett tidsödande pusselarbete, något som jag under arbetets gång med denna bok haft att brottas med. Det förklarar också varför Thomas Quick inte förmår sig att lämna ut offrens gömslen och varför han drabbas av ångestattacker och psykoser vid vallningar och rekonstruktioner då det förgångna kommer så tätt inpå honom.

[...] Även om det var han själv som på eget initiativ, och med livstids förlust av friheten som insats, började berätta om sina mord, så var det under många krumbukter och stor vånda. Här fanns inte mycket av mytomanens behov av att skrodera och ställa sig själv i centrum. Och det är kanske redan här på sin plats att påpeka att det idag finns ett flertal personer som Quick angripit och varit mycket nära att döda, men som av särskilda omständigheter överlevt hans angrepp. Vi möter några av dem i denna bok.

När Thomas Quick 1993 tar ett livsavgörande beslut – att berätta om sina mord – har ingen tidigare ens misstänkt honom för sådana dåd. En blick i backspegeln får åtminstone mig att fundera över detta, då Quick varit föremål för så många utredningar om pedofili med inslag av våld, och då den rättspsykiatriska undersökningen redan 1970 – efter ett misslyckat mordförsök på en nioårig pojke på Falu lasarett – pekat ut Quick som livsfarlig i vissa situationer. Men när Quick nu fattar detta beslut så är det under stark vånda. Han är intagen på Säters sjukhus för ett rån och står efter tre års frihetsberövande inför en försöksutskrivning. Han har fått en lägenhet i Hedemora och är redan skriven på denna adress, när han på sitt kryptiska sätt börjar antyda att det är han som dödat Johan Asplund i Sundsvall i november 1980, ett berättande som stänger alla dörrar till friheten för överskådlig framtid.

Vad fick honom att fatta detta drastiska beslut? Själv har han förklarat det med att han inte stått ut med ett fortsatt dödande, vilket skulle ha blivit fallet om han släppts ut, och att han ville bringa klarhet i de många försvinnanden och mord som han gjort sig skyldig till. ”De anhöriga måste få veta” tycks här ha varit Quicks ledstjärna fram till idag, medan han under långa och för honom plågsamma förhör har försökt vara polisen behjälplig. Idag ser situationen lite annorlunda ut.

[...]

Men Quick har inte bara förståelse för tvivlet utan säger sig också acceptera människors hat och avsky inför honom vilket sannolikt varit nödvändigt för att kunna göra rent bakåt och att inte minst inför sig själv försöka finna något motiv för sina handlingar. Detta har dock förutsatt att han tas på allvar och att hans motiv för att berätta accepteras, i annat fall har rivandet i gamla sår varit fullkomligt meningslöst. Men artiklar, TV-program och böcker har under senare tid ifrågasatt sanningshalten i Thomas Quicks erkännanden. Därför har han sedan november 2001 upphört att medverka till att lösa de återstående mord som han hittills mer eller mindre har redogjort för inför polisen. Överåklagare Christer van der Kwast har svarat med att lägga ner samtliga pågående mordutredningar med Thomas Quick som huvudman. Detta innebär att sexton mordutredningar kanske aldrig hinner att fullföljas och att inga fler föräldrar och andra anhöriga till Thomas Quicks offer någonsin får veta vad som egentligen hände med deras barn och heller inte får en anständig chans att begrava dem och försöka gå vidare i livet. Detta är den brutala sanningen bakom de förmätna röster som i dag har stoppat utredningarna av dessa sexton mord.

 

5. Kristina Hjertén von Gedda: Bortom allt rimligt tvivel – Fyra svenska rättsfall (2005)

I denna bok är Quickrättegångarna ett av fyra fall som beskrivs. Författaren ägnar sin mesta tid åt en redogörelse för Sture Bergwalls familjeförhållanden, särskilt berättelsen om den omstridda så kallade Simonhändelsen. Bland mordfallen ägnar hon nästan all tid åt Johan Asplund-fallet. Hon gör sin genomgång på ett i huvudsak objektivt sätt och tar inte tydlig ställning. Man förstår ändå, särskilt på slutet, att hon nog själv menar att Sture Bergwall är oskyldig till åtminstone Johan-mordet.

Kristina Hjertén von Gedda besökte Sture Bergwall på Säters sjukhus. Såvitt jag förstår var det dock bara vid ett tillfälle, år 2002.

 

6. Sture Bergwall och Sten-Ove Bergwall: Thomas Quick är död (2009)

Boken är skriven på ett ovanligt sätt och går sällan rakt på sak. Utan några särskilt hårda ord beskyller den människorna omkring ”Thomas Quick” för att ha konstruerat en seriemördare och hittat på en historia. Det är relativt vagt beskrivet, men det följer i huvudsak idén att Quick fick lära sig allt som han behövde veta av Seppo Penttinen och av tidningar och tv. Drogerna spelade en stor roll för den dröm- och lögnvärld som han skriver att han befann sig i under åren som Thomas Quick.

Det sägs inget om vilket bibliotek Quick besökte för att läsa gamla tidningar, och det ges inte heller några exempel på hur faktainlärningen gick till. Sture Bergwall går inte in på enskilda bevis och hur han kunde föra in dem i polisförhören på det sätt som han gjorde. Men boken är inte heller sådan att man skulle förvänta sig den sortens beskrivningar.

Frågan om bortträngda minnen berörs inte annat än rapsodiskt. På sidan 27 ställs frågan ”hur kom det sig att jag själv befann mig bland de troende”, vilket skulle kunna vara en inledning till en diskussion om att det skapades falska minnen i psykoterapin. Men resonemanget förs inte vidare och något svar ges inte. Objektrelationsteorin nämns på några ställen i boken men utan att resonemanget preciseras.

Inte heller sägs det något preciserat om varför Sture Bergwall dröjde så länge med att ta tillbaka sin berättelse efter avgiftningen år 2001. I boken tycks han dock mena att han satt fast i sin berättelse och inte förmådde ta sig ur den. Det var först när Hannes Råstam kom och hjälpte honom som det gick att komma fram med de återtagna erkännandena.

I boken skriver de båda bröderna omväxlande, i princip vartannat kapitel. I början skriver de delvis tillsammans. Sten-Ove tar sig inte an frågan hurdan processen var när han ändrade uppfattning om sin bror jämfört med boken Min bror Thomas Quick. Men omsvängningen kom, skriver han, genom Råstams arbete. Och enligt Sten-Ove stämmer den nuvarande berättelsen från hans bror väl med hur deras barndom var, medan ”Thomas Quicks” berättelse var grovt felaktig. Hans upplevelser av barndomen stämmer ganska väl med Stures, som i den här boken beskriver en ofta ganska harmonisk barndom. Tiden som barn spelar över huvud taget en stor roll i boken. Att denna tid inte alltid var lycklig står klart. Båda beskriver bland annat hemska upplevelser av mobbning. Och båda bröderna kände pappans frånvaro och svek. Båda bröderna är förhållandevis stränga i omdömena om sin pappa, men de är uppskattande och ofta ganska kärleksfulla i berättelsen om mamman.

Angående Kvarblivelse skriver Sture att han i stor utsträckning var hög på Rohypnol när han skrev den, vilket han gjorde i rasande tempo och påhejad av sin terapeut Birgitta Ståhle. Han vet inte vad han fick ut av skrivandet, som är lögn rakt igenom. Sten-Ove skriver att han inte har läst boken. Han ser den som en dokumentation av broderns förvirring och mörker.

 

7. Pelle Svensson: Quick – den stora rättsskandalen (2010)

I sitt förord välkomnar redaktören läsarna till ”den största rättsskandalen i svensk rättshistoria”. Och han skriver att författaren i en debatt i SVT ”påvisade gång på gång att det inte var möjligt att Quick kunde ha begått de mord som han är dömd för”. Några sådana bevis återfinns sedan inte i själva boken, men inriktningen är tydlig: Quickärendet är en rättsskandal och Sture Bergwall begick inte något av morden.

I boken redogör författaren främst för Sture Bergwalls barn- och ungdomstid, för de olika morden, utredningarna och rättegångarna, för fel som författaren anser begicks inom rättsväsendet och för det ärende hos Justitiekanslern som han initierade år 2006.

I min bok avstår jag från att kommentera Pelle Svenssons bok på det sätt som jag gör med Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker. Nämnas bör dock att författaren på några ställen tillskriver mig uttalanden och ageranden som ligger mycket långt från verkligheten, något som i de flesta fall lätt hade kunnat upptäckas vid kontroll (se till exempel sidorna 9, 251 och 255 i pocketupplagan) och att boken även i övrigt är bemängd med felaktigheter.

 

8. Sven Å. Christianson: I huvudet på en seriemördare (2010)

I boken går författaren igenom ”fenomenet” seriemördare, framför allt utifrån psykologiska utgångspunkter. Bokens fokus ligger på en beskrivning av gärningsmännens utveckling och de tankar och känslor som finns före, under och efter morden. Läsaren ges därmed detaljerade inblickar i hur personerna fungerar. Det nämns att några få sekunders extrem njutning ofta betyder mer för dem än en annan människas liv.

Många av de absolut grövsta och mest svårbegripliga morden begås av seriemördare. Ofta handlar de extrema yttringarna om sexuell njutning hos gärningsmannen. Det finns även i övrigt många kännetecken som kan ses som typiskt ”seriemördarbeteende”, såsom våldsamma fantasier, ett uppdämt behov av att döda, känslokallt och sadistiskt beteende mot offret, medtagna kroppsdelar, känslomässig avstängning efter dådet och starka minnen av detaljer från morden, ofta kopplade till gärningsmannens fantasier. Genom att bevara detaljer från morden kan gärningsmannen återuppleva den spänning och kontroll som han söker i övergreppen. Ibland är spänningen och kontrollen kopplad till sexuell perversion, ibland till makt- och hämndkänslor, ibland både och. Offren liknar ibland varandra, men är många gånger av olika kön, etnicitet och ålder. Några gärningsmän berättar gärna och ingående om morden sedan de väl har avslöjats, andra nekar envist – trots övertygande bevisning.

För boken använde sig Christianson av litteraturstudier och fallbeskrivningar av grova sexualbrott och våldsbrott, men också av egna intervjuer med gärningsmän och analyser av dessa intervjuer. Han hade under femton år kontinuerlig samtalskontakt med ett tjugotal dömda gärningsmän som var dömda för våldtäkter och mord.

Det som är mest typiskt för seriemördare är, enligt tillgänglig forskning, själva böjelsen att begå upprepade mord och våldtäkter. Författaren definierar seriemord som två eller flera mord där det andra och de följande morden sker vid olika tillfällen med tidsmässiga avbrott och utan samband med det första.

Det går att säga mycket om hur dessa farliga personligheter utvecklas, men det handlar i grunden nästan alltid om psykisk misshandel under barndomen i kombination med kontaktlöshet och isolering. Ofta är de mobbningsoffer. Personerna lämnas åt sig själva och går upp i sina drifter. De är ofta välartade, men störda i grunden. Och har de väl börjat hota eller göra andra illa kan de ofta inte sluta. Det finns en rad seriemördare, bland annat i USA, som har kommit ut från fängelse och sedan fortsatt att mörda.

En viktig sak för att upptäcka personer som kan utveckla ett seriemördarbeteende är att vara observant på tidiga farliga tecken, exempelvis att man tycker om att plåga djur eller tar stryptag på kamrater. Författaren nämner exemplet med den fyraårige Kevin som dödades i Arvika år 1998. Mördarna var ett brödrapar på fem och sju år som hade jagat Kevin och när han hamnade på rygg tryckt en pinne mot hans hals tills han kvävdes till döds. Därefter hade de ställt sig på hans hals och släpat iväg kroppen till en strandkant för att dölja vad som hänt. Dödandet hade föregåtts av handlingar hos den äldre av bröderna som tydligt signalerade fantasier om dödligt våld. Det var nästan tyst i medierna om sanningen bakom den otäcka händelsen. Expressens tv-krönikör Britta Svensson skrev: ”Tystnaden är vårt sätt att hantera en sådan händelse. Så gör vi i det här landet när något har hänt som inte passar in i vår världsbild, i vår bild av oss själva.”

Författaren beskriver på ungefär tjugo sidor Sture Bergwalls bakgrund och övergrepp före de mord som han dömdes för. Den som läser boken får en tydlig bild av en person som liknar den klassiska seriemördaren. Av texten att döma hade det varit närmast egendomligt om Bergwall hade slutat att begå allvarliga våldsbrott efter 1974, då han allvarligt knivhögg Lennart Höglund i Uppsala.

De flesta seriemördarna har funnits i USA. Men det finns exempel på seriemördare från i stort sett hela världen. Sverige har haft några, som Sigvard Thurneman på 1930-talet. Olle Möller på 40- och 50-talen, John Ingvar Löfgren på 60-talet, ”Gevisolmördaren” på 70-talet, Ulf Olsson på 80-talet, John Ausonius på 90-talet och Anders Eklund på 00-talet. Mattias Flink, som dödade sju personer och därtill skadade en person år 1994, och Tommy Zethraeus, som senare samma år dödade fyra personer och skadade tjugo, passar däremot inte in i seriemördarbegreppet.

 

9. Hannes Råstam: Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare (2012)

Denna bok var avslutningen på Hannes Råstams långa arbete med Quickärendet, ett arbete som också bland annat inrymde tre dokumentärer för SVT. I boken går han igenom alla de mord som Thomas Quick dömdes för, liksom utredningarna och rättegångarna. Han berättar också om Sture Bergwalls bakgrund och tillvaro fram till återintagningen på Säter 1991. Vidare beskriver han ganska ingående sitt eget arbete med ärendet från det att han satte igång med det år 2008.

Råstam anser sig ha avslöjat en allvarlig rättsskandal och han pekar på en rad omständigheter som enligt hans mening visar att det finns allvarliga fel i utredningarna. Han framhåller Quicks okunskap om detaljer och hur denne ändrar sina uppgifter gång på gång. Ändringarna framställs så att det intryck som ges är att förhörsledaren mer eller mindre tydligt önskar vissa svar och att Quick lämnar de svar som han allteftersom förstår är de riktiga. Även när det gäller rekonstruktionerna efter morden är intrycket som ges i boken att polis och åklagare ”beställer” och Quick ”levererar”. Ingenstans i boken ser det ut som om avgörande uppgifter kommer från Thomas Quick själv utan att denne dessförinnan haft möjlighet att ta reda på vad han borde säga för att kunna bli dömd.

Det råder inte något tvivel om att intrycket av boken är att terapeuter, polis och åklagare ”skapar en seriemördare” genom sitt sätt att arbeta. Att det blir fällande domar beror på att Quick har en önskan att medverka till ett sådant resultat och att advokaterna inte bryr sig om att ta tillvara sin klients verkliga behov av att bli avslöjad som lögnare.

 

10. Dan Josefsson: Mannen som slutade ljuga – Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick (2013)

Denna bok kom ut i oktober 2013 och fick mycket stor uppmärksamhet. Det huvudsakliga innehållet och upplägget redovisas i kapitel 12 i min bok, särskilt under rubriken ”Dan Josefssons beskrivning”. Här återges den texten förkortad.

Josefsson utgår från att Sture Bergwall blev oskyldigt dömd och söker en förklaring till hur det kunde gå som det gjorde. Ända från första sidan beskriver Josefsson hur det som Quick berättar är lurendrejerier och hur åklagare, polis och terapeuter är godtrogna och angelägna att Quicks berättelse ska gå ihop. Quick får så mycket narkotikaklassade medicinska preparat som han vill, och även i övrigt är det han som bestämmer. De mord han erkänner hittar han själv på, sedan han läst om dem.

Josefssons hypotes är att psykoterapeuten Margit Norell var ledande i landet som förespråkare för teorin om bortträngda minnen och att flera av de terapeuter som var verksamma på Säters sjukhus stod under hennes inflytande. Därmed arbetade de själva efter teorin. Denna tillämpade de på Thomas Quick, som fick hjälp att återhämta bortträngda minnen från såväl barndomen som vuxna år. Quick hittade dock i allt väsentligt på sina berättelser och hade alltså varken verkliga eller falska minnen av dem. Huruvida det ingår i Josefssons scenario att Quick fyllde på med kunskaper om morden genom tidningsstudier med mera framgår inte klart.

De största delarna av boken ägnar författaren åt två berättelser. Den ena handlar om Margit Norell, den andra om Sture Bergwall. En annan central person i boken är Sven Å. Christianson, som enligt Josefsson var Margit Norells lärjunge och delvis ansvarig för att Thomas Quick kom att dömas som seriemördare.

 

11. Mats Parner: Fallet Quick/Bergwall – Analys av en vård- och rättsskandal (2013)

Mats Parner är författare och före detta matematiklärare. Han recenserade bröderna Bergwalls bok Thomas Quick är död i Värmlands Folkblad år 2009 och blev kort därefter kontaktad av Sture Bergwall. En kommunikation inleddes mellan de båda och Parner kom att alltmer intressera sig för Quickärendet. Han gav ut sin 130 sidor långa bok i februari 2013.

Parner är helt övertygad om att Sture Bergwall är oskyldig och driver denna linje konsekvent i boken. Han använder en genomgående ganska raljant ton och visar ingen misskund med det ”Quick-team” som enligt hans mening misslyckades totalt med sitt uppdrag. Han analyserar vare sig bevisning eller ursprungssannolikhet, utan påstår helt frankt att det som polis, åklagare och domare kom fram till inte stämde. Ett citat räcker för att beskriva bokens karaktär (sidan 103). Det handlar om Johan Asplund, frågan om Quicks eventuella kännedom om dennes pungbråck och hur domstolen fick kännedom om saken. Parner skriver: ”Men föga oväntat var det Seppo Penttinen, som inte bara hade ett utan alla sina fingrar med i leken; tack vare honom blev Quick utbildad till respekterad födelsemärkes- och pungbrocksspecialist. Aldrig förr har världen sett en så expansiv och öppenhjärtig förhörsledare som Penttinen.”

 

12. Christer van der Kwast: Bortom rimligt tvivel – Thomas Quick och rättvisan (2015)

Christer van der Kwast var åklagare i alla sex Quickmålen. I sin bok går han igenom de olika mordutredningarna och rättegångarna. I huvudsak handlar det om en faktagenomgång där han beskriver vilka överväganden han själv gjorde, hur han ser på bevisningen, på Thomas Quicks förhållningssätt och på mycket annat som rör utredningarna och rättegångarna. Han gör det noggrant och, såvitt jag kan bedöma, helt korrekt. Här får läsaren en tydlig bild av hur Quickärendet såg ut från åklagarens synpunkt.

Framställningen innehåller också korta redogörelser för van der Kwasts liv före och efter Quickutredningarna. Sture Bergwalls bakgrund gås igenom, bland annat knivöverfallet i Uppsala, det grova rån som han begick tillsammans med M år 1991 och några av de erkännanden av mord som Thomas Quick lämnade, vid sidan av de mord som han dömdes för. Författaren diskuterar möjliga felkällor i utredningen och tar upp delar av bevisningen till ingående behandling, såväl den som talar mot Quick som den som talar för. Boken avslutas med en betraktelse kring massmediebevakningen av Quickutredningen och några ”eftertankar”.

I en särskild del av boken går författaren igenom resningsprocessen och åklagarnas ifrågasättanden av hans arbete. Han är kritisk mot att varken han själv eller Seppo Penttinen fick tillfälle att förklara hur rättegångarna och vissa delar av utredningarna hade gått till innan resningsåklagarna drog sina slutsatser. Även i övrigt är han kritisk – för att inte säga utomordentligt kritisk – mot resningsåklagarnas överväganden och arbete i övrigt. Han pekar på en rad bedömningar av åklagare och domstolar som enligt hans mening var oförsvarliga.

 

När jag skriver detta har van der Kwasts bok ännu inte publicerats. Jag har läst den på manusstadiet. Det kommer att bli mycket intressant att följa diskussionen om boken. Kommer kritikerna att gå in för att hitta angreppspunkter, eller kommer de att acceptera bokens beskrivning som en i huvudsak riktig redogörelse för hur åklagaren såg på saken? Och hur kommer Bergwallkommissionen att se på van der Kwasts detaljerade redovisning och hans allvarliga kritik mot resningsprocessen? Kommer kommissionen att hitta saker i utredningarna att kritisera, eller acceptera de bedömningar som van der Kwast gjorde och hans uppläggning av åtalen i de olika målen?

Yrsa Stenius har skrivit ett innehållsrikt förord till Bortom rimligt tvivel där hon bland annat reflekterar över Quickdebatten och det som har omgett den. Hon skriver att det inte finns någon anledning att diskutera skuldfrågan, men avslutar sitt förord med att hon är förvissad om en sak: ”Den rättsskandal ledande opinionsbildare och jurister har lamenterat över i månader och år har aldrig inträffat.”

 

 

Detta är ett extramaterial till boken Quickologi.