Två artiklar i Dagens Nyheter

Min artikel på DN Debatt den 20 augusti 2012:

 

Thomas Quick (nu Sture Bergwall) har dömts oskyldig för åtta mord. Om detta är alla numera övertygade. Utom de flesta som arbetade med ärendena i olika roller på 90-talet. Tusentals personer som har läst tidningar och böcker är säkra på att 40 personer som kunde och kan materialet har låtit sig luras, alternativt själva manipulerat och konspirerat.

Borde man inte bli fundersam redan där? Borde man inte i varje fall ha is i magen?

De åtta morden begicks under åren 1976–88. Sture Bergwall erkände alla åtta och dömdes under åren 1994–2001. I alla rättegångarna presenterades omständigheter som enligt domstolarna visade att han var gärningsman. Det handlade mestadels om att man ansåg att hans berättelser om fakta kring morden måste komma från mördaren.

Efter att Sture Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden år 2008 har det sökts resning i alla målen. Åklagarna har avstått från att hävda Bergwalls skuld i flera fall och denne har frikänts. Sannolikt är han snart friad från alla åtta mordanklagelserna. Av detta dras nu åtskilliga felaktiga eller förhastade slutsatser.

All bevisning som övertygade domstolarna finns kvar väsentligen intakt, utom Bergwalls erkännande. Jag vill nämna bara fem av de många omständigheter som är svåra att förklara för den som tror att allt var påhittat. Eftersom det nu hävdas att polisen har gett honom alltför mycket information, har jag valt ut några uppgifter som Sture Bergwall lämnat och som inte kan ha sitt ursprung hos någon annan.

1. När Bergwall skulle visa den plats där han gjort sig av med kroppen efter en nioårig norsk flicka pekade han ut en skogsväg som var spärrad med en vägbom och ett hänglås. Bergwall förklarade att man måste åka in där och att det hade gått bra i samband med mordet. I utredningen blev det klarlagt att bommen vanligtvis var låst, men att det pågick arbeten vid en kraftstation i området den aktuella natten och att den därför kan ha varit öppen.
2. Bergwall berättade om en liten såg som han hade använt för att ha sönder nioåringens kropp. När polisen letade hittade man med metalldetektor bladet till en s.k. bågfil i det begränsade område där han hade sagt att verktyget skulle finnas.
3. När Sture Bergwall ombads ge detaljer som kunde styrka att han hade varit på plats när en elvaårig pojke försvann, berättade han att han hade sett en annan pojke vid ett grannhus med en stickad tröja i ett karakteristiskt mönster. Bergwall tecknade en skiss av tröjan. En pojke i huset passade på Bergwalls beskrivning, och mönstret på tröjan stämde väl med teckningen.
4. Sture Bergwall beskrev ett ärr på den elvaårige pojkens kropp. När utredaren nio dagar senare frågade pojkens mamma sa hon att han hade ett födelsemärke. Bergwall och mamman fick senare göra varsin skiss. Skisserna stämde väl med varandra även om placeringen var osäker. Det avgörande indiciet är att Bergwall var den som först nämnde märket.
5. I samband med vallning i Norge angående mordet på en 17-årig flicka pekade Bergwall till utredarnas överraskning ut fyndplatsen för ett annat mord. Utpekandet medförde att utredningen om mordet på en ung norsk kvinna kom igång och så småningom ledde till att Bergwall fälldes. Under den utredningen fick inte förhörsledaren någon information om brottet innan Bergwall hann berätta så mycket att det räckte till åtal.

 

Innan man betraktar Sture Bergwall som en osannolik sexmördare bör man betänka att han tidigare hade begått flera sexuella övergrepp mot pojkar och knivhuggit en person som nästan avled av skadorna. Av läkare har han bedömts lida av ”höggradig sexuell perversion av typen pedofilia cum sadismus” och vara ”under vissa förhållanden utomordentligt farlig för annans personliga säkerhet till liv och lem”.

Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare” är för många den sista spiken i kistan. Där beskrivs utredningsinsatser som ter sig katastrofala. Terapeuter och polis hjälper en person som från början inte vet ett dyft om ett mord så att han så småningom kan alla detaljer och därmed övertyga domstolen om sin skuld. Vid första läsningen häpnade jag. Var allt en stor bubbla som nu spruckit?

Jag granskade ett antal fakta. För att bara använda säker information utgick jag från att Bergwall hade läst allt som fanns att läsa i tidningarna, och att utredarna lärt honom allt i övrigt som de visste. Det visar sig att det då ändå finns mycket starka bevis i de två mordfall som jag koncentrerat mig på. En skiss som han har gjort är häpnadsväckande. Det bör vara intressant för den sanningssökande att ta del av den.

När jag läste delar av boken igen insåg jag hur lätt det är att dra fel slutsatser av Råstams övertygande text, som för övrigt är full av ordval som gör läsarna avogt inställda till terapeuterna, poliserna, åklagaren och advokaterna. Hannes Råstam var en utomordentlig journalist. Men hans bok är förrädisk för den som tar till sig texten utan att tänka på att det finns annat som kunde ha skrivits.

Principfrågan är hur långt polisen ska få gå i en brottsutredning för att hjälpa den misstänkte på traven när han erkänner men först minns mycket lite. Den frågan är inte lättbesvarad. Men det som ska vara avgörande i domstolen är den bevisning som finns, hederligt presenterad av åklagaren.

Det kan diskuteras om det är riktigt – som jag nu gör – att fortsätta peka på den starka bevisningen mot en person i ett läge där han är frikänd. Jag anser det riktigt i detta fall, och när utrymmet medger ska jag återkomma till saken.

Jag hoppas att det när processerna är över tillsätts en kommission, som flera har föreslagit. Det behöver klaras ut vad som gick snett, när och varför. Oavsett när felen har begåtts är det inträffade mycket allvarligt för rättsväsendet, och lärdomar måste dras.

Även jag bör ha is i magen. Men jag är mer än förvånad över de slutsatser som hittills har dragits.

 

Min artikel på DN Debatt den 31 augusti 2012:

 

Den 20 augusti pekade jag i DN på de gravt felaktiga slutsatser som många har dragit i ärendet Thomas Quick. Sedan dess har en ”diskussion” förts där jag har kritiserats för att inte respektera att Sture Bergwall har frikänts i nya rättegångar. Man har skjutit in sig på att det är fel av en domare i Högsta domstolen att göra så.

Diskussionen har bara i mindre mån handlat om fakta och vilka slutsatser som kan dras. Det är intressant. Jag tycker mig kunna konstatera tre saker:

1. Tidigare ansåg många att man måste dra den slutsatsen av resningsprocesserna att Bergwall faktiskt är oskyldig till morden. Att detta skulle vara en nödvändig slutsats är det numera bara ett fåtal personer som hävdar.
2. Är det fråga om en gigantisk rättsskandal även om det visar sig att bevisningen mot Bergwall var mycket stark beträffande alla morden? Det tycks det inte längre vara någon som hävdar.
3. Ingen har sagt emot påståendet att det hade varit utomordentligt allvarligt om polisen inte hade startat brottsutredningar mot Bergwall. Frågan är bara hur utredningarna skulle ha bedrivits. Det tycks ingen kritiker ha funderat på.

 

Med dessa tre konstateranden är mycket vunnet. Kanske skulle man utifrån den basen kunna avstå från vidare diskussion till dess att resningsprocesserna är avslutade och en kommission eller dylikt har börjat arbeta.

Problemet är att den bevisning som faktiskt finns ignoreras eller förminskas och att många därför fortsätter att hävda som en självklarhet att det har varit fråga om en gigantisk rättsskandal där ”de verkliga förövarna går fria”.

Jag uppmanar alla som vill skaffa sig en informerad ståndpunkt att läsa de sex domarna och de resningsbeslut och friande domar som hittills har meddelats (allt detta finns samlat hos Åklagarmyndigheten). Den som tror att åklagaren har undanhållit mängder av viktiga fakta för domstolarna, och att polisen har gett Bergwall all möjlig information om morden, kan gärna utgå från detta under genomgången. Läsaren kommer att finna att bevisningen ändå är stark.

Men för den som inte har tid att läsa ett stort material vill jag peka på ytterligare några bevis eller indicier. De ger en bild av bevisläget och bör därför få betydelse för frågan om det är en rättsskandal eller ej. Självfallet kan jag agera så fastän jag är domare i Högsta domstolen. Så som läget är kan det knappast påverka rättsprocessen. Men viktigare: Det är en plikt för mig som någorlunda insatt i ärendet när den allmänna bilden har blivit så sned att det har blivit samhällsskadligt.

Nedan nämner jag fem nya omständigheter som det inte gärna kan hävdas att Bergwall har fått från någon annan och som svårligen kan förklaras på något annat sätt än att han var på plats. Det är självfallet så att inte varje punkt bevisar att han är skyldig. Men vad omständigheterna visar är att det finns unika uppgifter som sammantaget innefattar starka bevis. Jag använder här nummer 6–10 eftersom punkterna i artikeln i DN den 20 augusti hade nummer 1–5.

Det bör nämnas att Svenska Dagbladet på nyhetsplats den 21 augusti försökte hitta brister i de fem indicier som jag tog upp i den tidigare artikeln. Bara på två punkter hävdades fel, och där var det tidningen som hade fel.

6. Vid en bergsformation som såg ut som Sture Bergwall hade beskrivit den hittade man en inristning i en björk som han i förhör om mordet på den nioåriga norska flickan sa sig ha gjort. Inristningen stämde illa med den skiss som Bergwall hade gjort innan man sökte efter den. Men senare gjorde han en korrekt skiss. Inristningen daterades vid ett lantbruksuniversitet som bedömde att den var gjord den sommar som flickan försvann. (Skissen finns bevarad, den är häpnadsväckande.)
7. Sture Bergwall berättade opåkallat att den nioåriga flickan hade ”en mindre färsk ärrbildning” på armen. Mamman sa i sitt förhör därefter att flickan nog hade sår eller ärr på en eller båda armarna. Hon hade atopiskt eksem. Bergwall beskrev det vid senare förhör så att det var ”kraftiga hudrodnader”.
8. Angående mordet på den 11-årige pojken nämnde Bergwall för sin advokat, innan det var känt på annat sätt, att det kom ett ljud som från en dieselmotor när han stod och väntade i bostadsområdet för att ta en pojke. Det visade sig vid kontroll att det uppstod ett högt ljud när fläktsystemet aktiverades vid en bestämd tid på morgonen. Ljudet varade endast någon minut tills fläkten kommit upp i varv. Bergwalls beskrivning av ljudet korresponderade med hur det beskrevs av vaktmästaren. Bergwall sa att han hade stått vid en vägg som saknade fönster när han hörde ljudet. Det fanns två sådana väggar i området, den ena ca 5 meter från luftintaget till fläkten.
9. SKL hittade blod på insidan av undertröjan efter ett mordoffer, den unge israelen. Efter att Sture Bergwall berättat att han efter mordet hade smekt kroppen innanför kläderna ställdes en fråga till SKL om hur blodet hade avsatts på tröjan. I utlåtandet sägs: ”Besudlingarna har delvis avsatts vid smetande kontakt med föremål eller liknande som varit besudlat med inte helt stelnat blod. Frågan om nämnda besudlingar avsatts med hand lämnas öppen.”
10. Den unga norska kvinnan hade enligt rättsläkarutlåtandet kräkts i samband med att hon dödades. Detta kände inte förhörsledaren till när Bergwall nämnde att hon hade kräkts. Saken hade inte heller omnämnts i media. Under denna utredning ville polisen komma ifrån anklagelser om otillbörlig påverkan, varför förhörsledaren inte fick ta del av vad som hade kommit fram i bl.a. rättsläkarutlåtandet.

Omständigheter som dessa talar de tvärsäkra gärna tyst om. En av dem, Leif GW Persson, tror mer på diverse fantasifulla påståenden, som exempelvis att den nioåriga norska flicka som försvann år 1988 lever i Pakistan. Hon skulle alltså vara 33 år i dag och aldrig ha hört av sig till sin mamma. Hennes pappa är ju pakistanier, hävdar Persson. I själva verket är han spanjor.