På sidan 33 skriver Råstam angående morden på makarna Stegehuis i Appojaure: ”Bägge två visade avvärjningsskador på armarna.”
Uppgiften är felaktig och står i strid mot obduktionsprotokollet. Enligt detta hade bara mannen avvärjningsskador på armarna. Detta har betydelse när det gäller bedömningen av de uppgifter som Quick lämnade om attacken, vem han skulle ha angripit först, om kvinnan värjde sig, och liknande.
Felet är relativt betydelselöst när det gäller bedömningen av bevisläget mot Quick. Men för bilden av attacken mot paret Stegehuis, och för bedömningen av Råstams noggrannhet och förståelse, har det betydelse.
På sidan 35 skriver Råstam: ”Efter samråd mellan Seppo Penttinen och Christianson hade det beslutats att Quick skulle byta till kändisadvokaten Claes Borgström.”
Uppgiften är enligt Penttinen och Christianson felaktig. Ingen av dem hade någon aktiv del i eller något inflytande över advokatbytet.
Det råder knappast något tvivel om att uppgiften är felaktig. Sannolikt har Råstam helt enkelt litat på Sture Bergwalls ord. Det genomsyrar boken att författaren tror på Bergwall och misstror övriga aktörer. Man kan undra vad han har för grund för detta. Om nu Sture Bergwall har ljugit i många år om utomordentligt allvarliga saker, vad finns det då för anledning att tro på honom i stället för ett antal personer som har en väl vitsordad yrkesverksamhet och veterligen aldrig varit kända för att ljuga?
Råstam skriver på sidan 37: ”På en stulen damcykel hade han cyklat till Domus där han träffade F [avidentifierad här].”
Uppgiften stämmer inte med vad Sture Bergwall berättade. Bergwall sa att han observerade en gammal klasskamrat från Jokkmokk, Lundmark, på Domus den dagen. Lundmark vittnade i tingsrätten att han sannolikt hade varit inne på Domus just den dagen. Han kunde uppvisa en biljett med rätt datum efter en transport med Fiskeflyg. Enligt egen utsago träffade Bergwall F på ett kafé i Jokkmokk. Kaféet hade öppnat för säsongen ett par dagar tidigare.
Uppgiften torde vara betydelselös för bevisprövningen, men visar på en bristande noggrannhet med fakta hos Råstam.
Råstam skriver på sidan 40: ”van der Kwast fick finna sig i att läsa i Expressen att Quick begått ett av sina ’nya’ mord i Dalarna, vilket genast ledde tankarna till det uppmärksammade mordet på den israeliske medborgaren Yenon Levi i utkanten av Rörshyttan den 11 juni 1988.”
Uppgiften är felaktig. Quick började erkännandet av Levi-mordet redan i samband med rekonstruktionen i Piteå, när han började prata om ”Shalomhändelsen”. Det var långt före publiceringen i Expressen.
Felet spelar liten roll, förutom för bedömningen av Råstams noggrannhet. Det ger också känslan av att författaren försöker göra van der Kwast lite löjlig.
På sidan 84 skriver Råstam angående en rekonstruktion efter mordet på Therese Johannessen: ”Här finns ingen tillplattad yta, än mindre något grustag.”
Längre fram, längs en av vägens förgreningar, fanns en plats där en stenkross hade varit igång.
Råstam har antagligen inte känt till den tillplattade ytan med grus, eller också genom att undanhålla uppgiften om den velat skapa en negativ bild av rekonstruktionen.
På sidan 64 skriver Råstam: ”Det var som jag misstänkt. Sture Bergwall hade ingen kontakt med någon person utanför sjukhuset. Ingen alls. Knappt ens med sina medpatienter.”
I verkligheten hade Sture Bergwall och journalisten Gubb Jan Stigson löpande kontakt med varandra under åren fram till besöket. Stigson skrev artiklar om dessa kontakter, åtminstone åren 2002, 2003, 2006 och 2008.
Detta är ett i sammanhanget oförargligt fel och kan inte sägas innebära något vilseledande av läsarna.
På sidan 103 i boken står: ”Stures journaler sträcker sig från 1970 och framåt.”
I verkligheten finns det betydligt äldre journaler än så. I personundersökningen från 1969 finns noteringar om vårdinsatser från 1966. Och i den rättspsykiatriska undersökningen från 1970 noteras bland annat följande: ”Allt ifrån 14 års ålder har expl sexuella dragning till gossar i 11-12-13-års åldern fått sin deciderade utformning. Expl upplever sin pedofila sadistiska dragning på ett ångestfyllt spänningsladdat sätt, varvid han lätt tappar impulskontrollen och gör sig skyldig till sexuell aggressivitet mot gossar. Han har vid upprepade tillfällen sökt hjälp för sin svåra sexuell perversion, men hittills inte fått någon sådan.”
Antingen var Råstam okunnig om de tidigare psykiska problemen, eller också glömde han eller avstod från att nämna dessa. Huruvida han hade ett syfte att tona ner Bergwalls tidiga svåra problem går inte att veta.
På sidan 182 sägs: ”Thomas Quick hävdade att Charles frivilligt gick med på sex med honom, vilket framstår som mindre troligt med tanke på att Charles haft samlag med sin skolkamrat Maria ett par timmar tidigare.”
Quick påstod inte, vare sig i utredningen eller vid rättegången, att det sexuella umgänget skulle ha varit frivilligt.
När Råstam för fram en osannolik uppgift som en del av Quicks berättelse medför det att hela berättelsen ter sig osannolik. Därför vilseleder uppgiften läsarna.
På sidan 187 sägs som kommentar till Quicks påstående i förhören att han hade sett både sin medhjälpare och Charles tydligt: ”Var och en som varit i en skog om natten inser problemet. Den som befinner sig i en skog i Norrbotten klockan två på natten i november urskiljer inte handen framför sig.”
Fyndplatsen låg i utkanten av en upplyst stad, Piteå. Bebyggelse och gatljus fanns knappa kilometern från platsen och natten var dessutom klar. Det är inte sannolikt att det var kolmörkt.
Råstam vill visa att Quick inte var trovärdig i sin berättelse om mordet på Charles Zelmanovits. Han gör ett påstående som vilseleder läsaren.
På sidan 193 frågar Råstam, angående rekonstruktionen i Piteåskogen: ”Varför framgår det inte av domen att Quick inte hittade till fyndplatsen själv?”
Quick hittade visserligen inte från polishuset till den väg som löper förbi fyndplatsen. Men han hittade från denna väg in till fyndplatsen och valde dessutom en annan väg än den som kriminaltekniker och andra poliser tidigare hade använt.
Framställningen måste anses innebära att Råstam vilseleder läsaren.
På sidan 217 skriver Råstam angående boken Min bror Thomas Quick: ”Sten-Ove Bergwalls främsta syfte med boken var dock att ge sina föräldrar upprättelse. Han hävdade att han och den övriga syskonskaran hade ljusa och kärleksfulla minnen ifrån föräldrahemmet.”
Detta stämmer inte med det intryck man får av Sten-Ove Bergwalls bok. Där finns bland andra följande meningar: ”Så tog min far sin unga hustru hem till sin pingstvänsfamilj och drog in henne i nånting som måste ses som ett helvete med himmelska förtecken.” – ”Vår far dog inte lycklig. Jag vet inte om han över huvud taget hade särskilt många lyckliga stunder.” – ”När pappa var bortrest några dagar vid sällsynta tillfällen lyste köket i klarare färger, och mamma var ljusare till sinnes.” – ”Pappa umgicks över huvud taget inte med oss barn på tu man hand.”
Råstam vill beskriva Sture Bergwalls hem som ganska oproblematiskt genom att åberopa Sten-Oves bok. Skälet torde vara att visa att Sture Bergwall är en osannolik seriemördare och att hans berättelser om hemmet när han var barn inte är trovärdiga. Sten-Ove Bergwalls bok beskriver dock ett hem som inte är särskilt harmoniskt, och detta måste Råstam ha sett om han läste boken.
På sidorna 237–239 skriver Råstam om spekulationer som fanns om att Quick skulle ha begått mordet på Helén Nilsson, som försvann från Hörby den 20 mars 1989 elva år gammal och hittades död i en plastsäck sex dagar senare. En man vid namn Ulf Olsson dömdes efter femton år för detta mord. I Råstams text ser det ut som om Quick ville ta på sig mordet på Helén Nilsson. Det sägs bland annat på sidan 238: ”Under det år som följde fortsatte Quick ändå att lämna antydningar om att han hade med Helén Nilssons död att göra.”
I själva verket sa Quick omedelbart när han fick frågan i brottsutredningen om han hade något med Helén Nilssons död att göra: ”Nej, det är inte jag.” Enligt Christer van der Kwast gjorde Quick aldrig något för att försöka ta på sig mordet. På fråga från en journalist hade han dock gett svävande svar.
Råstams beskrivning kan härstamma från ett tillfälle då en journalist frågade Quick om hans eventuella inblandning i Helén-mordet. Quick sa då inte vare sig ja eller nej. Oavsett hur det var med detta framstår Råstams framställning som ett försök att få det att se ut som om Quick tog på sig diverse mord som han inte hade begått. Det finns i själva verket inte något enda sådant mord. Det närmaste man kommer är en av de så kallade Norgepojkarna, men där kan det mycket väl ha handlat om ett misstag i identifieringen på ett fotografi (se punkt 6 i boken).
På sidan 293 skriver Råstam: ”I två dagar hade Hedemora tingsrätts ordförande Lennart Furufors …”
Det var i själva verket lagmannen Mats Friberg som var ordförande i rätten, Furufors var hans meddomare.
Felet spelar inte någon roll annat än som ett exempel på att Råstam ibland var mindre noggrann.
På sidan 305 skriver Råstam: ”Både när det gäller mordet på Johan Asplund och de norska morden på Trine Jensen och Gry Storvik förutsätter handlingarna att Thomas Quick kört bil långa sträckor själv, åratal innan han kunde framföra ett fordon.”
I förhör berättade Quick att han redan som femtonåring lärde sig köra bil av en tio år äldre man som han umgicks med. Hans förmåga att köra bil diskuterades i varje mål där körförmågan var en faktor. Syskonens invändningar om hans bristande körförmåga påtalades i rättegångarna och Quick förklarade att han hade framställt sig som en dålig chaufför.
Påståendet ”åratal innan han kunde framföra ett fordon” är utifrån bevisningen i målet knappast korrekt. Råstam framställer det som ett faktum.
På sidan 312 skriver Råstam att man hittade det som troligen var mordvapnet, en väskrem, bredvid Trine Jensens kropp.
Väskremmen hittades som en strypsnara invid Trine Jensens hals, och håret satt fortfarande fast i den. Råstam tonar ner de omständigheter som gör att remmen uppenbarligen var mordvapnet, något som Quick sa. Råstam nämner vidare inte att Quick beskrev strypsnaran på ett sätt som stämde väl med verkligheten.
Felet är inte något av de större som Råstam gör, men är ett exempel av många på att han avstår från att berätta allt som tyder på att Quick talade sanning.
På sidan 325 i boken står: ”Han fick också låna en bok, Göran Elwins Fallet Johan från 1986, någon gång under 2000. Den hjälpte honom att finslipa detaljerna. Bland annat har han kopierat bokens beskrivning av de kläder Johan Asplund bar vid försvinnandet, en uppgift han tidigare saknade – och som han infogade i sin historia inför rättegången. – Vem som lånat honom boken? Gubb Jan Stigson.”
Stigson säger sig inte kunna minnas att han lånade Quick boken, men han vill inte heller tvärsäkert förneka det. När det gällde finslipandet av detaljer beträffande saknade uppgifter förhöll det sig emellertid så här:
Råstam förmedlar alltså intrycket att Quick läste in sig på mordet och till och med fick de sista nödvändiga uppgifterna från Gubb Jan Stigson, medlem i Quicklaget och en av dem som hela tiden hävdat att det inte var någon rättsskandal när Quick dömdes. Det är lätt att kontrollera att detta inte kunde stämma, och det hade naturligtvis inte varit något problem för Råstam. Men läsaren av hans bok får ett helt annat intryck. Den fråga som inställer sig är om inte Råstam måste ha förstått att det i varje fall på denna punkt var något fel på den berättelse som han fick av Sture Bergwall. Trodde han på allt som denne sa? Kollade han inte uppgifterna ens när det var mycket lätt att göra?
Det kan noteras att Dan Josefsson för sin del skriver att ”Sture hade ingen aning om hur Johan varit klädd”. Här fabulerade Josefsson och frångick Råstams i sig felaktiga återgivning.
På sidan 341 refererar Råstam ett förhör med Sture Bergwalls syster Gun, och säger: ”Hon säger att allt i stort sett är ett frågetecken för syskonen beträffande Stures agerande under de här åren. Anledningen till detta är att de aldrig i familjen iakttagit något anmärkningsvärt vad gäller Sture bortsett från det drogmissbruk som samtliga trott att han kämpat emot.”
Under ungdomen omhändertogs Sture Bergwall första gången våren 1966 efter ett sexuellt övergrepp mot en yngre elev i grundskolan. Det avslöjades flera liknande händelser. Våren 1967 polisanmäldes han för ett övergrepp i ett blankettförråd i Handelsbanken, där Bergwall då arbetade, sedan han lurat dit en yngling. Uppgifter om liknande övergrepp framkom även i den utredningen. Hösten 1967 studerade han vid Fjellstedtska skolan i Uppsala men fick avbryta studierna för missbruk, hög frånvaro och ”upprepade försök till sexuella kontakter med skolkamrater”. I oktober 1969 greps han av polis och dömdes, som vi har sett tidigare, för fyra överfall med sexuella motiv mot pojkar i Falun. Han togs in på Säters sjukhus för sluten psykiatrisk vård år 1970. Under ett avbrott i vårdtiden, i mars 1974, gjorde han sig skyldig till det knivöverfall i Uppsala som har nämnts ett par gånger tidigare. Den slutna psykiatriska vården upphörde 1977.
Själva referatet av förhörsprotokollet är naturligtvis inte något fel från Råstams sida. Men han lämnar förhöret okommenterat med det intryck som läsaren därmed lätt får, att det som systern säger ger en rättvisande bild av vad familjen visste om Stures problem. Det blir antingen tydligt vilseledande om hur Stures liv hade varit, eller ett uttryck för att familjen inte visste någon om Stures psykiatriska diagnos. I det senare fallet förringas naturligtvis värdet av syskonens uppgifter om hur de såg på sin bror.
På sidan 347 skriver Råstam: ”En rättspsykiatrisk klinik har drogat ner en tvångsvårdad patient och gjort honom till narkoman.”
Sture Bergwall hade varit narkotika- och alkoholmissbrukare sedan tidiga tonår. I den rättspsykiatriska utredningen från 1970 konstaterades att Sture Bergwall, efter att vid upprepade tillfällen ha ”sökt hjälp för sin svåra sexuella perversion” hade ”tillgripit spriten, lugnande medicin och en del knark för att underlätta kontakten med andra och för att lägga fram sina bekymmer. Dylik narkotika har endast gjort det onda värre.”
Råstams uttalande framstår som ett försök att lägga en skuld på Säters sjukhus och den rättspsykiatriska vården som det inte finns täckning för. Förutom att Sture Bergwall hade varit missbrukare långt tidigare var han ju också tvångsintagen för vård på psykiatriskt sjukhus, en vård som inte sällan var och är förenad med omfattande medicinering för patienterna.
I kronologin i Råstams bok sägs på sidan 403 att Bergwall dömdes år 1974 för att ha huggit ner en man i Uppsala och fick återvända till Säter.
Det var inte en dom, utan knivöverfallet slutade med åtalsunderlåtelse. Den slutna psykiatriska vården var han dömd till sedan tidigare.
Felet har inte någon annan betydelse än att det visar att Råstam inte alltid var helt noggrann. Men det kan ha berott på att han var svårt sjuk när han färdigställde boken.
Vidare sägs i kronologin att Bergwall dömdes år 1991 för ”grovt våld”.
Någon dom för ”grovt våld” finns inte, vad han dömdes för var grovt rån.
Inte heller detta fel har någon annan betydelse än att det visar att Råstam ibland var slarvig. Även detta fel kan dock vara ursäktat av hans sjukdom.