Den viktigaste frågan

Ingen lär bli förvånad att jag ägnar min kolumn i dag åt den centrala frågan i Quick-ärendet: Vilka slutsatser kan man dra om den rättsprocess som har varit och om Sture Bergwalls skuld eller oskuld till de åtta mord som han dömts för?

Det finns två slutsatser som man inte kan dra: Att Bergwall har fått resning och frikänts för flera av morden innebär inte att man kan dra slutsatsen att han är oskyldig. Därmed kan man inte heller av frikännandena dra slutsatsen att det som skedde på 90-talet var en rättsskandal. För om han är skyldig har det knappast varit någon skandal även om det har begåtts fel.

Båda dessa konstateranden är självklara.

Sedan finns det en säker slutsats som man faktiskt kan dra. När Bergwall i början av 90-talet började prata om mord som han gjort sig skyldig till fanns det en historia. 1970 dömdes han för flera sexövergrepp med våldsinslag. 1974 överföll han en man i Uppsala allvarligt med kniv. Efter det togs han in på Säter med diagnosen utomordentligt farlig. Sedan var han mestadels ute i samhället under andra hälften av 70-talet och 80-talet. 1991 togs han in på Säter igen efter ett rån. Under de ca 15 år då han var fri hade det skett ett stort antal mord som inte var uppklarade. Och i terapin började han tala. Självklart måste polisen ta hans uppgifter på största allvar. Helt säkert hade det annars varit en rättsskandal.

Tre självklarheter alltså. Sedan blir det svårare. För vilka slutsatser kan man dra i övrigt, och hur ska man se på Bergwalls eventuella skuld när han har frikänts?

Det räcker att läsa de sex fällande domarna för att göra ytterligare ett ganska säkert konstaterande: Om det faktiskt var så att Bergwalls erkännanden var falska, och om polis och åklagare var alltför okritiska eller rentav deltog i ett bedrägeri, ja då bör domstolarna ändå gå fria från kritik. Den bevisning som presenterades motiverade fällande domar.

Skulle man då inte kunna nöja sig med att slå fast de tre självklarheterna och att domstolarna inte kan kritiseras? Så långt är man ju på säker mark?

Problemet är att den viktigaste frågan kvarstår: Var det som inträffade en rättsskandal genom att polis, åklagare och advokater begick allvarliga fel som ledde till att Sture Bergwall kom att dömas för brott som han inte hade begått?

Det är lätt att se att man inte kan ta sig an den frågan utan att studera den säkra bevisning som fanns mot Bergwall och hur stark den var. Om den var stark finns det ju mycket som talar för att det inte begicks några allvarliga fel. Och detta blev min slutsats efter en ganska omfattande genomgång: den säkra bevisningen var stark.

Bevisningen måste alltså upp på bordet för att affären ska kunna bedömas. Och kommer den inte upp på bordet fortsätter piskan att vina över de personer som var inblandade på 90-talet. Det vore orättfärdigt.