Fler murar att riva

Den 9 november är det 25 år sedan Berlinmuren föll, utan tvivel en av vår tids viktigaste händelser. Över en natt ersattes diktatur med frihet. Snart kollapsade hela Sovjetväldet. Det var oerhört.

Muren föll efter en process där människors frihetslängtan och beslutsamhet fick hjälp av de nya vindarna från Sovjetunionen. Michail Gorbatjov hade tagit över år 1985 och genomfört en försiktig omvandling, perestrojka, med en begränsad men alldeles ny öppenhet, glasnost.

I Berlin kommer murens fall att firas i november på många olika sätt. Bland annat anordnar en ung ambitiös internationell organisation, ”Institute for Cultural Diplomacy”, en framtidsinriktad konferens med en rad prominenta idébärare och talare. Kulturell diplomati handlar om att få religioner, kulturer och folk att förstå varandra bättre. Begripa i stället för bekämpa.

Frågan kommer att vara: Vad kan vi lära för framtiden av Berlinmurens fall?

Det finns åtskilliga ofrihetens murar även i dag, De högsta och allra mest frihetskvävande är byggda av annat än järn, sten och betong. I Nordkorea hålls människor i ofrihet och extrem okunnighet innanför landets stängda gränser. I Irak och Syrien bygger IS fundamentalistiska murar mellan religioner och människor. Bakom muren ska du konvertera eller dö.

Man kan förstås hoppas att politiska processer så småningom river även dessa murar. Men är det försvarligt att vänta på det? Kan vi se på medan Kim Jong-Un mördar så många personer som han behagar för att känna sig säker på att slippa opposition? Kan världssamfundet ens en enda dag åse att en terrororganisation skär halsen av människor för att de har en annan syn på Gud? Ska galna terrorister till egoister få ostraffat kidnappa hundratals kvinnor och flickor och förslava dem som Boko Haram har gjort i Nigeria? För att inte tala om Rwanda, Srebrenica och andra blodbad där folk- och nationsmurar har växt sig skyhöga.

Måste inte världssamfundet göra något radikalt för att kunna se sig i framtidens spegel?

Det finns i huvudsak tre sätt att komma åt övergreppen: 1. Vapenanvändning på ad hoc-basis (som nu mot IS). 2. Envis diplomati med sanktionshot. 3. Internationella avtal med kraftfulla brottspåföljder.

Vapenanvändning på ad hoc-basis är bättre än inget, men orimligt som långsiktig metod. Diplomati och sanktioner är långt bättre än inget, men hur får man IS och Kim Jong-Un till förhandlingsbordet?

Jag tror på den internationella rättens möjligheter. FN:s stater bör ingå ett internationellt avtal som skyddar människor mot de värsta övergreppen. Stater måste göra åtaganden. De som inte skriver under bör utsättas för påtryckningar och sanktioner. De som bryter mot åtagandena ska veta att en styrka under FN kan gripa in utan dröjsmål.

Men något sådant kan väl inte göras? Varför inte. Berlinmuren föll ju.