Föraktet mot judar

I veckan var det Förintelsens minnesdag och 70 år sedan de sista fångarna i Auschwitz befriades. I veckan påmindes vi också om det levande föraktet för judar på många håll i Europa, bland annat i Malmö. Det är en hisnande obehaglig kontrast mellan de känslor som minnet av Förintelsen borde väcka och de som faktiskt väcks hos många.

Varför uppstår hat och förakt? Vi vet att det ofta sker hos dem som upplever personlig förödmjukelse, och hos dem som befinner sig i en stark konflikt. Detta stämmer på det förakt och det hat som judarna drabbas av i dag. De unga nynazisterna och ultranationalisterna lever inte sällan med en personlig förödmjukelse som de måste kanalisera. Många muslimer upplever Israel, och därmed judarna i deras ögon, som huvudfienden i en intensiv konflikt. Två vitt skilda grupper, två vitt skilda orsaker till hat och förakt.

Oavsett orsak är de öppna antisemitiska yttringarna och stämningarna i delar av landet en skam för Sverige. Gång på gång konstaterar vi att de finns. Vi häpnar och tar avstånd. Men de finns och de är otäcka. Inget tyder på att de är på väg bort.

Från Paris och andra franska städer flyttar nu tusentals judar till Israel på grund av den växande antisemitismen i Frankrike. I Sverige flyr judar från Malmö. De har fått nog av kränkande och skrämmande händelser.

Vad ska vi då göra åt detta förfärliga, ovärdiga? För att skydda och stödja de människor som känner sig rädda i sin stad?

På lång sikt måste vi försöka få unga människor att sluta hata. Det låter så stort och omöjligt att många nog bara ler. Men vi måste inse att det finns ett samhällsansvar för omtänksamheten, tillgivenheten, de grundläggande känslomässiga behoven, kärleken. Vi behöver en genomtänkt politik mot det som gör att föraktet och hatet uppstår. Konflikter på andra håll i världen kan vi inte göra mycket åt. Men vi kan göra mycket för att barn och unga i Sverige ska må bra.

På kort sikt måste vi göra det enda rimliga: prioritera, punktmarkera och använda de lagar vi har. Myndigheter, medier och människor måste mobilisera. Vi måste visa att vi bryr oss. Att vi försöker göra vad vi kan. Polisen får inte kapitulera för svårigheterna att utreda hatbrott och hotbrott.

Det kanske är dags att damma av brottet förolämpning: ”Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom dömes … för förolämpning till böter. Är brottet grovt, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.” (5 kap. 3 § brottsbalken)

Nu ler nog många igen: att jaga förolämpare är förstås inte lösningen. Men kanske bör vi beivra några av de allvarligaste fallen, för att visa vad lagen faktiskt kräver.

I dag är den signal som visar att samhället inte accepterar hatet och kränkningarna alldeles för svag. Den måste ljuda högt och ihärdigt.