Forskningsfusk, dramatik och oordning

År 2008 kom de första misstankarna mot professorn. Hon forskade i bl.a. immunologi på Karolinska Institutet (KI) och tre av hennes doktorander tyckte några labresultat var märkligt lyckade. Till sist anmälde de sin handledare, och en lång smärtsam process började.

Medierna uppmärksammade ärendet framför allt våren 2011, då KI i ett beslut slog fast att professorn i sin forskning ”gjort allvarliga avsteg från god vetenskaplig sed”. Professorn erkände inga oegentligheter alls för egen del, men en expertgrupp under Vetenskapsrådet kom fram till att både förfalskningar och fabriceringar hade förekommit.

Men det var efter Karolinskas beslut som ärendet blev riktigt rörigt. Professorn hade redan hösten 2008 flyttat till Göteborgs universitet med sin forskning. Där fick hon hjälp av engagerade kolleger som ifrågasatte påståendena om fusk och pekade på olika fel i utredningsprocessen. Dessa fel fick så småningom Vetenskapsrådets nytillträdde chef att på formella grunder dra tillbaka expertgruppens starkt kritiska utlåtande.

Men Karolinskas beslut att stämpla professorn som fuskare stod kvar. För att få nytt underlag bad KI:s rektor Centrala Etikprövningsnämnden om råd. Där uttalade en expertgrupp att man kunde tvivla på riktigheten i misstankarna mot professorn, och gruppen rekommenderade Karolinska att dra tillbaka fuskstämpeln. Då anmodade rektor KI:s eget Etikråd att yttra sig. Och rådet ansåg att inget nytt underlag av vikt i sak hade tillkommit. Fuskstämpeln borde därför inte dras tillbaka.

I veckan som gick fattade rektor sitt beslut och sa: Ett ändrat ställningstagande borde förutsätta att det har kommit fram nya omständigheter som utgör tillräcklig grund för ett nytt, väl underbyggt ställningstagande i frågan om oredlighet i forskning. Och det har det inte. Så fuskstämpeln blir kvar.

Fortsättning lär följa. Det finns många på båda sidor som är starkt engagerade. Ärendet är dramatiskt och viktigt.

Men viktigast är ändå vad man kan konstatera från ett övergripande perspektiv:

1. Sverige har ingen bra ordning för utredning och beslut om forskningsfusk. Vi riskerar att hamna i resultat där det inte kan sättas någon riktig slutpunkt. Det drabbar både den misstänkte och andra, t.ex. whistleblowers.

2. Det är alltför lätt att komma undan med bristfällig dokumentation och påståenden att underlag m.m. har försvunnit. Här borde alla forskningsinstitutioner ha tydliga regler.

3. Tidspress, resultatkrav och framgångslängtan skapar frestelser som är oemotståndliga för vissa forskare. Och fusk kan vara livsfarligt. Vem vill ha ett läkemedel som är ”bevisat” effektivt men i verkligheten odugligt?

Vi bör skaffa oss en bättre ordning för hantering av forskningsfusk. För anmälarnas, de fuskmisstänktas och de hederliga forskarnas skull. Men framför allt för att stävja fusket.