Näthat och annat hat

Du är en riktig slyna och hora och du har två veckor kvar att leva. Jag kommer att visa att jag menar allvar. Du är så hiskeligt ful att det är helt ofattbart att du har fått jobb på tv. – Din pryda jävla subba. Dö. Kan du inte bara dö.

Jag har tagit bort det rysligaste från dessa båda meddelanden till två kvinnliga programledare. Det som är kvar räcker för att illustrera det otäcka fenomen som kallas näthat. Juridikprofessorn Mårten Schultz har gett ut en bok om företeelsen tillsammans med några juridikstuderande. De skriver att rättsväsendet har kapitulerat. Polisen ger varierande besked: för svårt att hitta den som skrivit, inte säkert brottsligt, otillräckliga resurser.

Schultz har startat Juridikinstitutet, som ger kostnadsfritt bistånd åt personer som har utsatts för näthat. En väg de försöker gå är att hjälpa de drabbade att kräva skadestånd från dem som har hotat. Med viss framgång. Gott så.

Men roten till det onda, var finns den? Näthat är bara en sort. Hatet finns i folkmord och terrorattacker, i skolskjutningar, i nynazismen och i fotbollsvåldet. Var kommer det ifrån? Går det att få bort hatet med roten?

Jonas Thente skrev i DN i april att det är de bortsorterade männen som hatar. Han menade att det är ett större problem än hatets själva yttringar att dessa män förlöjligas och hånas, ja nästan hatas. Thente fick kritik från många håll för sin analys, delvis berättigad. Men frågan kvarstår: var kommer hatet ifrån?

Hat riktar sig alltid mot någon eller något. Det är en intensiv och aggressiv känsla som ofta bottnar i maktlöshet. Den innehåller minst en av fyra grundkomponenter: motvilja, ilska, rädsla, förakt. Ju fler av dessa element som finns i hatet, desto farligare är det. Hat som leder till folkmord innehåller ofta alla.

Hat uppstår ofta hos den som upplever personlig förödmjukelse eller som befinner sig i en stark idéinriktad konflikt. Hatet intensifieras om det legitimeras av idéerna.

Hat kan förhindras eller läkas av kärlek, tillgivenhet, uppfyllda mänskliga behov, humaniserande av främmande grupper, omsorg, positiva förbindelser, förmåga att se konsekvenserna av egna handlingar för andra, försoningsprocesser, förståelse för hatets mekanismer, konstruktivt i stället för destruktivt bekämpande av maktlöshetskänslor eller aktivt agerande mot hatet i stället för passivitet. Men kanske framför allt vishet. Den vishet som man kan lära sig i livet om man lyssnar, den som gör att man förstår att lösningar av konflikter måste involvera andras legitima intressen och inte bara de egna.

Polisen måste bli bättre på att bekämpa näthat. Det handlar om kunskaper, resurser och vilja. Men det finns också en del att göra åt roten till det onda. Det säkraste som finns är att hatet inte kan elimineras helt. Men kanske behöver vi ändå en politik mot hatet.